• Anonym (verktyg?)

    VAD för verktyg får man av en autismdiagnos? Konkreta svar önskas.

    Jag får ofta höra att man bör diagnostisera om man misstänker autism för då får man VERKTYG att hjälpa barnet. 


    Jag vill jättegärna veta vad för verktyg det är man får som man inte kan använda sig av ändå, och om det kanske faktiskt redan är de verktygen man har för att hjälpa sitt barn? 

    Som bakgrund har jag jag en 13 årig tjej som jag misstänker ev. skulle kunna ha asperger. Hon är osocial men har vänner på sin pingisträning och även grannarna som kommer in ibland och hänger med henne och syrran som är ett år äldre. 13-åringen är supersocial hemma och med de hon känner på pingisen samt med syrran, grannarna, övriga släktingar och kusiner. 
    Men i skolan är hon tyst som en mus och vill varken hänga med andra barn eller något. Hon har inga inlärningssvårigheter däremot koncentrationssvårigheter, men detär pga att de har i-pads och då går hon hellrein på youtube än gör det hon ska.

    Min vän säger diagnostisera så får du verktyg att hjälpa hennes antisociala sida och hon kommer behöva det i framtiden. 

    Men VAD är det för himlans verktyg som man inte kan ta hjälp av utan denna diagnos? En diganos ska också göras om man verkligen anser att det kommer hjälpa barnet, det ksnske inte alls är bäst för alla barn att få en diagnos? Det kanske kan bli tvärtom: Här har du ett facit på att du är så här och så här...jag vet inte om min dotter kommer klara av det. 

    Här hemma pratar vi ofta om att man måste få vara den man är och att alla människor är olika och man kan vara en typ av person i barndomen,en i tonåren och en i vuxentiden. Så för MIG krävs ingen diagnos om det inte är så att det gör under att få en?? NI som fått diagnos på era barn, är ni supertacksamma över denna? Vad har det hjälpt era barn på vilket sätt? Kunde ni lika gärna hjälpt ert barn själva utan denna diagnos? 

    Tacksam för svar! 

  • Svar på tråden VAD för verktyg får man av en autismdiagnos? Konkreta svar önskas.
  • Anonym (Allis)

    "Verktyg" kan ju vara allt från att ni föräldrar får lära er bra sätt att bemöta barnet på i olika situationer till resurstimmar i skolan till faktiskt inlärningsstöd som appar, inläsning av lektioner eller mer tid på prov osv osv.

    Som jämförelse: Alla fattar nog grunden i vad diabetes är också men man har ändå en omfattande utbildning med föräldrar till barn som får diabetes. För att de ska veta vad de kan få hjälp med, vilka testkit och mediciner och pumpar som finns och för/nackdelar med dessa, och veta vilka tecken som betyder att de ska kräva mer hjälp av vården.

    Det handlar inte bara om ditt barn just nu, utan kanske saker som du behöver tänka extra på inför puberteten och för att ditt barn ska klara skolan så bra som möjligt och också må bra där?

    Jag har inte ett spektrumbarn själv men står nära två familjer med flera barn som behöver stöd och tyvärr kan det bli väldigt kämpigt om barnet blir så isolerat att det vägrar vara i skolan helt och hållet. Ångest och självmordstankar är inte ovanligt under tonåren för normalstörda barn heller och med diagnos löper man ännu större risk. 

    Med en diagnos kan du ställa krav på skola och kommun om ditt barn behöver extra stöd. Utan den så ska du först vänta på utredningen (tar kanske ett år för det är kö) och sen begära resurser och på den tiden kan saker gå ganska illa. Min väns barn tappade ett helt skolår fast det fanns ett annat skolalternativ som passade hen, ärendet föll mellan stolarna och kommunen segade. Och det var MED diagnos.

  • Anonym (verktyg?)
    Anonym (Allis) skrev 2020-12-02 18:54:30 följande:

    "Verktyg" kan ju vara allt från att ni föräldrar får lära er bra sätt att bemöta barnet på i olika situationer till resurstimmar i skolan till faktiskt inlärningsstöd som appar, inläsning av lektioner eller mer tid på prov osv osv.

    Som jämförelse: Alla fattar nog grunden i vad diabetes är också men man har ändå en omfattande utbildning med föräldrar till barn som får diabetes. För att de ska veta vad de kan få hjälp med, vilka testkit och mediciner och pumpar som finns och för/nackdelar med dessa, och veta vilka tecken som betyder att de ska kräva mer hjälp av vården.

    Det handlar inte bara om ditt barn just nu, utan kanske saker som du behöver tänka extra på inför puberteten och för att ditt barn ska klara skolan så bra som möjligt och också må bra där?

    Jag har inte ett spektrumbarn själv men står nära två familjer med flera barn som behöver stöd och tyvärr kan det bli väldigt kämpigt om barnet blir så isolerat att det vägrar vara i skolan helt och hållet. Ångest och självmordstankar är inte ovanligt under tonåren för normalstörda barn heller och med diagnos löper man ännu större risk. 

    Med en diagnos kan du ställa krav på skola och kommun om ditt barn behöver extra stöd. Utan den så ska du först vänta på utredningen (tar kanske ett år för det är kö) och sen begära resurser och på den tiden kan saker gå ganska illa. Min väns barn tappade ett helt skolår fast det fanns ett annat skolalternativ som passade hen, ärendet föll mellan stolarna och kommunen segade. Och det var MED diagnos.


    Tack för svaret. Min dotter trivs i skolan och vi är nöjda med den hjälpen vi får. Vi har identifierat hennes svårigheter med koncentration och jag anser inte att något mer behövs. Hon ligger mellan E och A i betyg om hon pluggar och F om hon inte gör det. 

    Jag förstår att de som har barn som vantrivs behöver mycket stöd men jag vet vad min dotter behöver för att klara sig bra, och hur hon lär sig bäst. 

    Det är fortfarnde en fråga då vad det är för verktyg man får, hur man ska bemöta en ungdom med lätt autism t.ex. och varför det bemötandet skulle se helt annorlunda ut än hur man bemöter en ungdom som inte har lätt autism. 

    Att prata, vara lyhörd, omränksam och förstående, är ju något man är ändå. Så jag förstår fortfarande inte vilka verktygen är som ska vara så speciella.Det är inte samma sak som med diabetes, där är det klara besked såklart vad som krävs. 

    Verktyg för autism känns luddigt, framförallt om det är lätt autism som många ungdomar kan gå och ha helt odiagnostiserade vilket jag anser att de måste få vara ocså utan att det skapar problem. Därför anser jag att dessa sk verktyg borde basuneras ut överallt så att man kan se själv vad man nu rekommenderar för bemötande till dessa ungdomar.Jag tror inte det är något helt nytt som man redan inte gör nämligen,eftersom det inte står någonstans...:) 
  • Anonym (K)

    Har hon några andra symtom på autism än att hon är lite osocial i vissa sammanhang?

    Det kan inte bara vara så att hon kanske inte har ett så stort socialt behov eller att hon är mogen för sin ålder och inte kommer så bra överens med jämnåriga?

    Upplever hon själv att hon har problem?

  • Anonym (ooo)

    När mina barn gjorde autismutredningar fick vi veta att de dessutom var särbegåvade. Det öppnade en helt ny värld för oss då det förklarade väldigt mycket av varför det inte fungerat så bra i skolan, trots att skolan kände till aspergerdelen. Barnen själva var mycket intresserade av att förstå sig själva på ett helt annat sätt efter att de fått diagnosen. 

    Även om det går bra för ditt barn i skolan just nu (vilket är toppen!) så kan det till slut vara så att det blir tufft, för att ju högre upp i skolsystemet man kommer, desto svårare saker blir det att jobba med, komplexa på ett sätt som kan trötta ut en idivid med diagnos. Kan vara så att ni kommer på andra tankar om det börjar bli svårigheter, men då tar det nog rätt lång tid att få utredning eftersom det brukar vara långa köer. Men samtidigt är det så att om inget problem upplevs och individen mår bra så kanske man inte anser att det behöver utredas. 

    Vid utredningar kan man  upptäcka andra saker än vad man trodde var det som ens barn "har", vilket kan vara en viktig insikt.

    Det jag som specialpedagog lärt mig är hur oerhört olika barn och ungdomar kan vara, trots att de på pappret har samma diagnos. Därför anser jag att det är viktigt för både individen själv och för skolan, att det finns en utredning så att man kan förstå individen bättre än utan diagnos (om personen nu får en diagnos). Det finns flera olika delar i utredningen och olika personer kan ha olika resultat på dessa delar = hjärnan fungerar olika. 

    Och nej, mina barns liv hade inte varit bättre utan diagnos och vi föräldrar hade kunnat hjälpt dem bättre med diagnos. Så många tuffa år främst mitt ena barn haft. De fick inte utredningar förrän i åk 8 respektive efter åk 9 var slut. Jag önskar snarare att de hade fått utredningar mycket tidigare men eftersom de var särbegåvade och därför överkompenserade (utan att något förstod det), kunde ingen ana att de faktiskt hade en diagnos också. Därför behövde allt krascha innan vi fick gehör. 
    Jag vet också att (främst tjejer) som har ADHD men inte är så utagerande, inte kommer till BUP förrän de hamnar där för tex depression, stress och ångest. Då inser psykologen som utreder att hade ungdomen fått komma några år innan, hade det läget inte behöva uppstå. 

    Mina barn har haft nytta av diagnosen vid fortsatta studier då de har rätt till olika typer av anpassningar (tex på komvux). Man kan också ha nytta av en diagnos senare om man behöver hjälp av habiliteringen med sitt vardagsliv som vuxen, eller om man ska kontakta arbetsförmedlingen mm. 
    De har också båda sagt att de förstår sig själva mycket bättre efter att ha fått förklaringar på sina resultat från utredningen.

  • SweeneyTodd

    Jag har fått en Asperger-diagnos som jag ångrar. Den hjälper inte ett skit. Tvärtom, den har gjort saken värre. Jag har inte fått någon hjälp av Arbetsförmedlingen, trots att de vet om min diagnos, de har massa fördomar om diagnosen, och behandlar en som man vore IQ-befriad. Habiliteringen hjälper inte heller, hab är inget för mig. 

    Blir man automatiskt social av att få en diagnos? Blir man lyckligare? Trevligare? 

    Samt jag har blivit sämre behandlad av både vården och anhöriga sedan jag fick min diagnos. 

  • Anonym (verktyg?)
    SweeneyTodd skrev 2020-12-02 20:49:17 följande:

    Jag har fått en Asperger-diagnos som jag ångrar. Den hjälper inte ett skit. Tvärtom, den har gjort saken värre. Jag har inte fått någon hjälp av Arbetsförmedlingen, trots att de vet om min diagnos, de har massa fördomar om diagnosen, och behandlar en som man vore IQ-befriad. Habiliteringen hjälper inte heller, hab är inget för mig. 

    Blir man automatiskt social av att få en diagnos? Blir man lyckligare? Trevligare? 

    Samt jag har blivit sämre behandlad av både vården och anhöriga sedan jag fick min diagnos. 


    Det är just det här jag befarar. Att istället för att man ska se dig som person så blir det att folk får förutfattade meningar. Trots att autismspektrat är enormt brett, så blir det vad folk "tror" som de tänker. Å dessa s.k. verktyg, ja där ser man. Jag tor mer och mer på att man vill utreda barn för att skolan ska få en extra peng, inte alltid för att det är för att barnet kommer få det bättre. Har man identifierat sina svårigheter så tror inte jag man behöver sätta en diagnos. vet man vad ens svårigheter är så kan man också hitta metoder som underlättar och hjälper. 

    Vad synd att det blev så för dig, hur gammal var det när du fick en diagnos? Får man fråga varför du fick den? Och vad innebär habiliteringen? 
  • Anonym (Elisabeth)

    Om man gör en utredning får man ju en kartläggning av det specifika barnets svårigheter och styrkor så att man kan utgå från dessa i stöttandet av barnet. Barnet får se både mer specifikt var utmaningarna kan ligga (tex begränsat arbetsminne) pch var styrkorna ligger. Kunskap är ofta ett verktyg i sig.

    Det tror jag var det allra viktigaste för min dotter, att få en bild av hur hon fungerar och varför. Också skarpare än att bara säga en diagnos som lätt kan fyllas med diverse fördomar.

    Andra viktiga saker är ju rätten till samtalsterapeut med rätt kompetens - för oss var det stor skillnad att prata med en terapeut med och utan aspergerkompetens samt också möjlighet till arbetsterapeut som kan hjälpa till med strukturer och liknande. Detta är ju en rätt som man har sedan även som vuxen och som kan vara bra som stöd i vuxenlivet. Även där utgår man för övrigt från kartläggningen i utredningen.

    Med mer detaljerad kunskap från utredning och från det stöd man får från Hab kan det också vara lättare att kommunicera barnets behov i skolan och lättare att få förståelse för utmaningar när man kan förklara dem och dess orsaker bättre.

    Sen finns det ju diverse konkreta verktyg som man kan ha rätt att låna från hab.

    Det är väl det som jag kan komma på som har med verktyg att göra.

  • SweeneyTodd
    Anonym (verktyg?) skrev 2020-12-02 21:00:00 följande:
    Det är just det här jag befarar. Att istället för att man ska se dig som person så blir det att folk får förutfattade meningar. Trots att autismspektrat är enormt brett, så blir det vad folk "tror" som de tänker. Å dessa s.k. verktyg, ja där ser man. Jag tor mer och mer på att man vill utreda barn för att skolan ska få en extra peng, inte alltid för att det är för att barnet kommer få det bättre. Har man identifierat sina svårigheter så tror inte jag man behöver sätta en diagnos. vet man vad ens svårigheter är så kan man också hitta metoder som underlättar och hjälper. 

    Vad synd att det blev så för dig, hur gammal var det när du fick en diagnos? Får man fråga varför du fick den? Och vad innebär habiliteringen? 
    Jag var 18,5 när jag fick min diagnos. Jag fick den efter att kuratorn på skolan tyckte jag skulle besöka BUP, då jag gjort bort mig totalt på en skolresa. Habiliteringen är ett ställe med personer med olika funktionsnedsättningar kan få råd och stöd.
  • Anonym (verktyg?)
    SweeneyTodd skrev 2020-12-02 21:13:37 följande:
    Jag var 18,5 när jag fick min diagnos. Jag fick den efter att kuratorn på skolan tyckte jag skulle besöka BUP, då jag gjort bort mig totalt på en skolresa. Habiliteringen är ett ställe med personer med olika funktionsnedsättningar kan få råd och stöd.
    Ok jag förstår.Ja intresssant att man bara föreslår sånt utan att det sen har varit till hjälp.
  • MammaTillDansband
    Anonym (verktyg?) skrev 2020-12-02 18:31:30 följande:

     


    Min vän säger diagnostisera så får du verktyg att hjälpa hennes antisociala sida och hon kommer behöva det i framtiden. 

    Men VAD är det för himlans verktyg som man inte kan ta hjälp av utan denna diagnos? En diganos ska också göras om man verkligen anser att det kommer hjälpa barnet, det ksnske inte alls är bäst för alla barn att få en diagnos? Det kanske kan bli tvärtom: Här har du ett facit på att du är så här och så här...jag vet inte om min dotter kommer klara av det. 

    Här hemma pratar vi ofta om att man måste få vara den man är och att alla människor är olika och man kan vara en typ av person i barndomen,en i tonåren och en i vuxentiden. Så för MIG krävs ingen diagnos om det inte är så att det gör under att få en?? NI som fått diagnos på era barn, är ni supertacksamma över denna? Vad har det hjälpt era barn på vilket sätt? Kunde ni lika gärna hjälpt ert barn själva utan denna diagnos? 


    Det du skriver handlar väldigt mycket om dig och dina tankar och känslor inför att din dotter ska eller inte ska utredas för NPF. "För dig" krävs ingen diagnos, nähä, men vad behöver din dotter? Lägg fokus där istället.

    Själv har jag ett barn som står i kö för utredning, och det var ingenting vi tvekade på, varken jag eller pappan. Varför skulle det vara negativt för vårt barn att få veta sina styrkor och svagheter, och för skolan att veta vilken speciell hjälp som behövs för att barnet ska klara sig så bra som möjligt genom skolan?
    Det sätts inte diagnoser bara hipp som happ på barn som inga svårigheter har. Det finns kriterier för alla NPF-diagnoser, och ett barn som inte uppfyller tillräckligt många kriterier får heller ingen diagnos. Du verkar mer eller mindre säker på att din dotter skulle få en diagnos om hon utreds, så frågan är om det beror på okunskap om hur NPF fungerar, eller att dottern faktiskt har det tillräckligt besvärligt för att få en diagnos? Om ni upplever att er dotter har vissa problem i det sociala samspelet t ex, har hon inget att förlora på att genomgå en utredning. Och återigen, det handlar inte om vad du (eller den andra föräldern) tycker, det handlar om vad er dotter behöver och mår bra av!
    Många som får en diagnos av vilket slag det nu är, tycker efteråt att det är en lättnad att kunna sätta ord på vad problemen är. Barn märker om de är annorlunda än andra barn, och det är lätt att de anklagar sig själva och tänker att de är dumma i huvudet, när det i själva verket är t ex dyslexi eller koncentrationssvårigheter som ställer till det för dem!

    Det strider egentligen mot Skollagen, men i allt för många kommuner får inte elever extra hjälp i skolan om de inte har en diagnos på papper. Även där kan det vara en fördel.

    Du verkar vara orolig för att din dotter ska få en stämpel, men varför är du det? En medicinsk diagnos finns där i din dotters journal, men är inget hon behöver dela med sig av till höger och vänster om hon inte vill. Den som har diabetes, för att ta ett tidigare exempel i tråden, skriver inte det i en jobbansökan, lika lite behöver din dotter berätta om en eventuell NPF-diagnos om hon inte själv vill.

    Din dotter är den hon är, en diagnos gör henne inte till någon annan, oavsett om diagnosen är diabetes eller AS.
Svar på tråden VAD för verktyg får man av en autismdiagnos? Konkreta svar önskas.