Jag lider med dig. Själv har jag "bara" haft 3 missfall hittills (inga barn) och det är så sjukt tufft att vara glad åt andra. En av mina närmsta vänner fick barn samma vecka som mitt första var beräknad, och hon berättade om det när jag fortfarande blödde efter min skrapning. Jag måste erkänna att jag har svårt att prata med henne efter det bara på grund av avundsjuka. Tänkte att det skulle bli bättre när jag fick bli gravid igen, men efter ytterligare 2 missfall på det så är ju hoppet nere vid fotknölarna.
Förlåt för negativt inlägg. Du är inte ensam om de här känslorna! Kram.
bananmilkshake skrev 2020-12-03 10:16:01 följande:
Hej! Du är inte ensam. Jag har haft två MA "bara", på väldigt kort tid. Det är påfrestande, fysiskt men framförallt psykiskt såklart. Kan inte föreställa mig det du gått igenom. :(
Jag har också massa graviditeter omkring mig. När vi fått beskedet om sista MA:t så 5 min efter vi satt oss i bilen åkte vi förbi en stor grupp kvinnor med barnvagnar som var ute på gruppträning. Det är så jävla typiskt! SÅKLART det skulle hända just då. Och såklart mötte jag flera personer som frågade (i all välmening) om jag har några barn, under den här tiden, när jag gick omkring och misstänkte jag hade ett dött embryo i magen. Jag har också en nära vän som är gravid nu. Som har avslöjat på sociala medier och så. Det är tungt.
Jag ska dela med mig av min mörkaste hemlighet kring det här. När jag mått som sämst, så har jag ibland önskat att alla kvinnor skulle vara med om ett missfall första gången dom blev gravida. Det här är fruktansvärt, jag vet, och ALDRIG nåt jag skulle säga till någon. Det är som sagt i mina mörkaste stunder, när jag känt att nära vänner liksom inte fattar att det inte går över en vecka efter man fått beskedet. Att ingen fattar känslan att bli gravid för första gången och det misslyckas. Hur det magiska med ens första graviditet blir helt krossad, att man aldrig får tillbaka sin första graviditet. Att ingen kan fatta ångesten när man blir gravid igen och VET att det kommer bli missfall igen. Man bara vet. Ångesten över att folk får barn som att det inte var nåt svårt alls med det, och som typ inte ens reflekterat över missfall. Man får ha såna tankar, det viktiga är att man FAKTISKT inte önskar det till någon, eller skulle säga det till någon, ja ni förstår. Och förstås att man bearbetar det.
Igenkänningsfaktorn är så enormt hög i det du skriver! Jag brukar ibland tänka tillbaka till det lyckorus jag kände när jag fick mitt första positiva test, och lyckan över att se ett foster på ultraljudet de där sekunderna innan jag förstod att det inte fanns några hjärtslag. Nu när jag får positivt graviditetstest är det inte alls samma lycka, mer som en gnagande oro över att allt kommer gå åt skogen igen.
