• Wed 2 Dec 2020 22:34
    2966 visningar
    32 svar
    32
    2966

    6 missfall, vänninan ska ha barn. Jag orkar inte längre

    Såg bild idag på bäbis rummet min väninna inrett för hennes kommande barn om ca 3 månader. Då rämnade allt och alla känslor kom upp till ytan. Jag har 6 missfall bakom mig 2 utredningar ( utan resultat) nu orkar jag inte mer. Jag gråter och gråter och vet inte vad jag ska göra. Orkar inte hoppas för att sedan gå sönder igen.... Förlåt men behövde få skriva av mig bara. Det enda jag ser är folk med barn. Alla i vår närhet ska ha, eller har barn..

  • Svar på tråden 6 missfall, vänninan ska ha barn. Jag orkar inte längre
  • Thu 3 Dec 2020 09:56
    #2

    Tack. Beklagar dina missfall :( försöker vara glad åt henne men d är så svårt

  • Thu 3 Dec 2020 15:05
    #6
    bananmilkshake skrev 2020-12-03 10:16:01 följande:

    Hej! Du är inte ensam.  Jag har haft två MA "bara", på väldigt kort tid. Det är påfrestande, fysiskt men framförallt psykiskt såklart. Kan inte föreställa mig det du gått igenom. :(

    Jag har också massa graviditeter omkring mig. När vi fått beskedet om sista MA:t så 5 min efter vi satt oss i bilen åkte vi förbi en stor grupp kvinnor med barnvagnar som var ute på gruppträning. Det är så jävla typiskt! SÅKLART det skulle hända just då. Och såklart mötte jag flera personer som frågade (i all välmening) om jag har några barn, under den här tiden, när jag gick omkring och misstänkte jag hade ett dött embryo i magen. Jag har också en nära vän som är gravid nu. Som har avslöjat på sociala medier och så. Det är tungt.

    Jag ska dela med mig av min mörkaste hemlighet kring det här. När jag mått som sämst, så har jag ibland önskat att alla kvinnor skulle vara med om ett missfall första gången dom blev gravida. Det här är fruktansvärt, jag vet, och ALDRIG nåt jag skulle säga till någon. Det är som sagt i mina mörkaste stunder, när jag känt att nära vänner liksom inte fattar att det inte går över en vecka efter man fått beskedet. Att ingen fattar känslan att bli gravid för första gången och det misslyckas. Hur det magiska med ens första graviditet blir helt krossad, att man aldrig får tillbaka sin första graviditet. Att ingen kan fatta ångesten när man blir gravid igen och VET att det kommer bli missfall igen. Man bara vet. Ångesten över att folk får barn som att det inte var nåt svårt alls med det, och som typ inte ens reflekterat över missfall. Man får ha såna tankar, det viktiga är att man FAKTISKT inte önskar det till någon, eller skulle säga det till någon, ja ni förstår. Och förstås att man bearbetar det. 


    Tack för att du delar med dig. Jag har också haft "mörka" tankar som dig. Kan inte hjälpa det. När jag fick mitt sista missfall i vecka 12 och jag skulle åka ner till gyn, ve kliver då in i hissen, Jo en mamma och hennes nyfödda bebis direkt från BB. Kändes som ett jävla hån, som att nån där uppe tyckte det var roligt att sparka på någon som redan ligger. Så förstår precis din känsla
  • Thu 3 Dec 2020 22:17
    #8
    bananmilkshake skrev 2020-12-03 21:50:30 följande:

    Nej fy så hemskt, jag förstår verkligen känslan att bli sparkad på när man ligger ner. En kompis sa till mig att det är okej att vara missunnsam, och bitter, när man behöver. När det är som värst. Det hjälpte mig väldigt mycket. Att det liksom är okej att tänka såna saker, även om man såklart inte menar det. 


    Ja det kanske man behöver vara, samtidigt får jag så dåligt samvete över att jag inte kan vara "glad" för hennes skull. Men det gör så ont i hjärtat
  • Fri 4 Dec 2020 06:34
    #11
    bananmilkshake skrev 2020-12-03 22:39:01 följande:

    Förstår.  Är hon din bästa vän? Har ni pratat nåt om din sorg och att du har svårt att visa glädje just nu? 


    Nej det är hon inte
  • Fri 4 Dec 2020 06:39
    #12
    Mimosa86 skrev 2020-12-03 23:40:27 följande:

    När jag fick missfall (första grav) så föll jag ner i en mörk avgrund av sorg. Det handlade inte bara om den fysiska smärtan, tomheten i hjärta och kropp utan också en rädsla över att kanske inte kunna få barn.

    Helt plötsligt såg jag gravida överallt, barn överallt. Bekanta blev gravida och det kändes som att alla hade lyckats utom jag. MEN så är det aldrig.

    När man skrapar på ytan döljs ofta en helt annan verklighet.

    Hon som jag trodde blev gravid på första försöket hade hållit på med ivf i 3 år och pendlat mellan hopp och skär förtvivlan.

    Hon, bullmamman med tre söta barn har även ett fjärde, men han ligger begravd på en kyrkogård. Dog i magen 4 dagar innan beräknad förlossning. och hon kommer aldrig någonsin känna sig som en hel människa igen.

    Hon som jollrar käckt med sin bebis på Ica, har innan detta mirakel varit med om ett utomkvedshavandeskap.

    Hon den glad trebarnsmamman började sin resa med en mola som fick opereras och hon fick inte bli gravid på ett år.

    Hon som står med magen i vädret och ler fick veta på rutinultraljudet i v19 att hennes första bebis dött redan i veckan14 men kroppen trott den var gravid och inte stött ut fostret. Hon och hennes man lämnade ultraljudet i ren och skär förtvivlan. Nu ska de alldeles strax bli föräldrar åt ett annan barn.

    Problemet när man får missfall, och då pratar jag utifrån mig själv, är att man riskerar att bli väldigt självcentrerad. Min sorg. Min rätt att må dåligt. Mitt mående som går före min bästa väninnas bebislycka. Det blev så tydligt för mig. Min bästis stöttade mig i missfallet men vad hade jag för rätt att kväva hennes lycka med min sorg? På vilket sätt var min sorg viktigare än den lyckligaste tiden i hennes liv? Så jag släppte det och tillät mig att glädjas med henne. Och det gav så mycket för vår relation än att känna bitterhet och avund. För hennes bebislycka hade inget med min olycka att göra. Jag blev inte mer ogravid ju mer höggravid hon blev. Två helt separata saker.

    Hon födde en dotter, ett år sedan föddes min första dotter. Sen fick hon tre missfall innan ett syskon kom. Och hon var förkrossad och grät.ä samtidigt som hon gladdes över min andra graviditet. Sen kom tillagat hennes efterlängtade andra barn.

    Lång anekdot.

    Men livet är är inte lätt och att vara gravid och överhuvudtaget få barn är ingen dans på rosor. Att utgå ifrån att man ska ha en lycklig första graviditet är en utopi. Ofta orealistisk. Mina var oro ända vägen tills barnen låg på bröstet (sen kommer man oroa sig för ungarna ändå hela livet). Men missfall är otroligt vanligt. De flesta kvinnor upplever iallafall någon gång ett missfall under sitt liv. Man måste vara realistisk även om det är smärtsamt. Och man måste tillåta sig att vara ledsen men inte låta den sorgen ta över för mycket så den förstör för ensjälv och ens relationer. Alla människor kan råka ut för sorg. Få går genom livet helt förskonade. Det bästa är att tiden faktiskt har en tendens att läka sår och när man väl fått sitt barn så var vägen ditt alltid värt det, oavsett hur snårig den varit (det kan iallafall kvinnorna jag nämnde ovan intyga).


    Tack för att du tog dig tid att svara. Jag vet att 1-2 missfall inte är ovanligt. Men sex missfall på rad ÄR ovanligt. Det gör att jag verkligen känner som att det är nåt fel på mig , okvinnlig :(
  • Tue 8 Dec 2020 21:19
    #15
    Sabbe90 skrev 2020-12-04 21:16:22 följande:

    Jätte ledsen för din skull och förstår dig helt!

    Har du kollat om det har med ditt immunförsvar att göra med? Du får inte hjälpt med detta i vanliga sjukvården.

    För mig var det att jag hade överaktivt immunförsvar, fick 4 missfall på ett år.


    Hur kollade du det?.
  • Fri 18 Dec 2020 04:33
    #17
    Sabbe90 skrev 2020-12-12 20:54:36 följande:

    Beställ test ifrån werlabs ?blodstatus & b celler?

    Kolla dina vita blodkroppar


    Finns det någon länk du kan skicka!
  • Thu 31 Dec 2020 17:01
    #23
    Jerreblomstra skrev 2020-12-26 18:01:52 följande:

    Jag måste precis som vissa av er, få skriva av mig.

    Vi har kämpat sedan sommaren 2019. Vi har inga barn sedan innan och vår längtan är så otroligt jobbig.

    Vi har gjort en utredning som först visade avvikande spermaprov men som sedan såg bra ut vid andra provet.

    Så nu inväntar vi remiss för ett första samtal för att se vad som händer.

    Att för artonde gången invänta mensen ( har ägglossning i skrivande stund) är en käftsmäll men käftsmällen kom framförallt igår.

    I oktober så berättade ett av våra närmaste vänpar att de väntar barn. De ville inte ha barn just då.

    Har precis börjat acceptera och känna av mina känslor som normala.

    Igår kväll kom ett annat vänpar förbi, och berättade då att de väntar sitt första barn. Hela världen försvann under mina fötter.

    De hade kämpat i 6 månader.....

    Ska tillägga att vi tre vänparen umgås konstant och bor grannar. Ingen har barn sen tidigare och de vet om vår ofrivilliga barnlöshet.

    Förlåt men har ingen att prata med längre. Jag känner mig ensammast i världen och allt jag önskar försvinner mer och mer ifrån mig.


    Usch :( lider med sig! Om du vill prata mer privat så skicka ett meddelande. Jag har inte heller någon att prata med :(
  • Thu 31 Dec 2020 17:02
    #24
    Tooja skrev 2020-12-30 22:06:53 följande:

    Så fruktansvärt, är så ledsen för din skull. Tror absolut att det någonstans sitter ett litet barn och väntar på att få komma till dig. Och när det väl gör det så kommer den här resan att kännas så självklar, det var ju DET barnet som skulle komma och för att just det skulle komma så var du ju tvungen att gå igenom allt detta, annars hade ju inte det barnet som väntar på dig kunnat komma.

    Har aldrig vart med om missfall, men en annan traumatisk upplevelse där jag först kände avundsjuka gentemot andra som hade det jag ville ha. Men sedan insåg jag att jag ville ju inte ha det livet de hade. Även om det de hade likande det jag ville ha så var det ju inte precis DET jag ville ha. Sedan dess har jag aldrig någonsin känt någon avundsjuka mot någon annans liv. För jag vill inte ha deras liv. Och det har känts som en sådan befrielse och känns så skönt. Jag hoppas även att du kommer att kunna tänka om, ?jag vill med ha en egen bebis, men din bebis vill jag inte ha, så jag kan känna glädje för dig, för du har den bebisen du vill ha. Min bebis finns någon annan stans och vi kommer att träffas en dag.?

    Låter kanske flummigt men det tankesättet hjälpte mig med mitt trauma. Önskar dig all lycka.


    Tack så för dina fina ord !!! ????????
Svar på tråden 6 missfall, vänninan ska ha barn. Jag orkar inte längre