• Thu 3 Dec 2020 10:16
    2965 visningar
    32 svar
    32
    2965

    6 missfall, vänninan ska ha barn. Jag orkar inte längre

    Hej! Du är inte ensam. Hjärta Jag har haft två MA "bara", på väldigt kort tid. Det är påfrestande, fysiskt men framförallt psykiskt såklart. Kan inte föreställa mig det du gått igenom. :(

    Jag har också massa graviditeter omkring mig. När vi fått beskedet om sista MA:t så 5 min efter vi satt oss i bilen åkte vi förbi en stor grupp kvinnor med barnvagnar som var ute på gruppträning. Det är så jävla typiskt! SÅKLART det skulle hända just då. Och såklart mötte jag flera personer som frågade (i all välmening) om jag har några barn, under den här tiden, när jag gick omkring och misstänkte jag hade ett dött embryo i magen. Jag har också en nära vän som är gravid nu. Som har avslöjat på sociala medier och så. Det är tungt.

    Jag ska dela med mig av min mörkaste hemlighet kring det här. När jag mått som sämst, så har jag ibland önskat att alla kvinnor skulle vara med om ett missfall första gången dom blev gravida. Det här är fruktansvärt, jag vet, och ALDRIG nåt jag skulle säga till någon. Det är som sagt i mina mörkaste stunder, när jag känt att nära vänner liksom inte fattar att det inte går över en vecka efter man fått beskedet. Att ingen fattar känslan att bli gravid för första gången och det misslyckas. Hur det magiska med ens första graviditet blir helt krossad, att man aldrig får tillbaka sin första graviditet. Att ingen kan fatta ångesten när man blir gravid igen och VET att det kommer bli missfall igen. Man bara vet. Ångesten över att folk får barn som att det inte var nåt svårt alls med det, och som typ inte ens reflekterat över missfall. Man får ha såna tankar, det viktiga är att man FAKTISKT inte önskar det till någon, eller skulle säga det till någon, ja ni förstår. Och förstås att man bearbetar det. 

  • Thu 3 Dec 2020 11:08
    #5
    Izzy123 skrev 2020-12-03 10:28:48 följande:

     


    Igenkänningsfaktorn är så enormt hög i det du skriver! Jag brukar ibland tänka tillbaka till det lyckorus jag kände när jag fick mitt första positiva test, och lyckan över att se ett foster på ultraljudet de där sekunderna innan jag förstod att det inte fanns några hjärtslag. Nu när jag får positivt graviditetstest är det inte alls samma lycka, mer som en gnagande oro över att allt kommer gå åt skogen igen.
    Åh, ja, den känslan... jag vet inte hur man ska komma över det. Jag kanske skulle omformulera mitt sista stycke där ovanför förresten, till att alla borde få en lyckad första graviditet. Det var ju förstås så jag menade egentligen, men i verkligheten ser det ju inte ut så och då var det lättare att tänka negativt. Men det tror jag ni alla förstod! Jag saknar den känslan så. Det kommer aldrig kunna bli likadant igen. 
  • Thu 3 Dec 2020 21:50
    #7
    Humlan88 skrev 2020-12-03 15:05:10 följande:
    Tack för att du delar med dig. Jag har också haft "mörka" tankar som dig. Kan inte hjälpa det. När jag fick mitt sista missfall i vecka 12 och jag skulle åka ner till gyn, ve kliver då in i hissen, Jo en mamma och hennes nyfödda bebis direkt från BB. Kändes som ett jävla hån, som att nån där uppe tyckte det var roligt att sparka på någon som redan ligger. Så förstår precis din känsla
    Nej fy så hemskt, jag förstår verkligen känslan att bli sparkad på när man ligger ner. En kompis sa till mig att det är okej att vara missunnsam, och bitter, när man behöver. När det är som värst. Det hjälpte mig väldigt mycket. Att det liksom är okej att tänka såna saker, även om man såklart inte menar det. 
  • Thu 3 Dec 2020 22:39
    #9
    Humlan88 skrev 2020-12-03 22:17:32 följande:
    Ja det kanske man behöver vara, samtidigt får jag så dåligt samvete över att jag inte kan vara "glad" för hennes skull. Men det gör så ont i hjärtat
    Förstår. Hjärta Är hon din bästa vän? Har ni pratat nåt om din sorg och att du har svårt att visa glädje just nu? 
  • Wed 30 Dec 2020 22:19
    #21

    Tooja, vilket bra sätt att tänka. Det tar jag med mig!

Svar på tråden 6 missfall, vänninan ska ha barn. Jag orkar inte längre