Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok,

Idag vill jag rymma igen. Blundar och det känns som igår. Flyga fri som en fågel. Möta nya blickar. Följa en hand in i dimman och låta musiken vibrera mot huden. Låta lätta skor ta mig upp för en spännande trappa, se en utsikt jag aldrig sett förut. Vakna upp naken i vita lakan. Ingen vet vad klockan är, eller vad som hände igår. Vi duschar tillsammans bort våra synder för att sedan bege mig tillbaka till verkligheten. Litet leende på läpparna. Ingen vet något. Vi möts aldrig igen. Du var fantastik. Jag var gudomlig. Jag var ditt stup som du tillät dig att fall i en kort stund.

Kära Dagbok

Läste ut "Hon hette Esmeralda", av Melinda Jacobs samt en journalist. HEMSK läsning, blev så ledsen och upprörd. Inkompetensen på socialen verkar vara vitt utbredd i detta land. T.ex. detta, att de påstod att "vi har en dom att förhålla oss till", och därför spelade det ingen roll vilka orosanmälningar och nya uppgifter som kom fram EFTER domen i Kamarrätten. De kunde inte göra något mer, sa de. 

Det är ju SJÄLVKLART att det inte kan vara så! Alltså att en familj vars barn varit placerat och sedan kommit tillbaka familjen - aldrig mer får utredas, om det kommer in ny anmälningar! 

Och SJÄLVKLART kan det inte heller vara så, att om någon ringer socialjouren och säger att det är akut fara för ett barn i en lägenhet, och socialjouren ringer polisen och får med sig en patrull som säkerhet - och så säger barnets far att "nä ni får inte komma in här, och ni får inte träffa barnet för hon sover". Att de då "INTE FÅR" forcera sig in! SJÄLVKLART måste de få det, annars är det ju ingen mening med att ha någon socialjour. Eller någon polis för den delen. Det är ju ingen som släpper in någon frivilligt OM det finns något att dölja! 

En tanke (ingen anklagelse mot Melinda, som haft det svårt nog, utan bara en undran): kunde inte någon - t.ex. Melinda eller hennes exman som fortfarande var Esmeraldas fosterfar vid den tiden, eller den BVC-sköterskan i Vadstena som faktiskt engagerade sig i Esmeralda, och som också visste om detta vad soc i Norrköping påstod - ha ringt till IVO och frågat vad som gällde INNAN Esmeralda misshandlades ihjäl? I stället för att anmäla dit i efterhand. Jag menar: de har ju experter på socialjuridik där, de utreder socialens agerande. Nog sjutton måste man kunna ringa dit och be att få prata med någon där, redan INNAN någon är avliden?

Släkten är verkligen värst.

När det där är avklarat ska jag aldrig aldrig träffa den sjuka människan igen.
Om hen bara vore borta från jordens yta vore faktiskt mitt liv rätt perfekt.

Kära dagbok

En kvinna jag hatar kom på samma buss idag. Hon var under ett par år tillsammans med en närstående till mig, och under den tiden - och märkligt nog även efter - lurade hon av honom stora summor pengar. Hon förstod att han var för snäll för att kunna säga ifrån, och därför plockade hon av honom alla hans sparpengar, och mer därtill. Fullkomligt hänsynslöst. 

Det var hyror och elräkningar och mediciner, veterinärräkningar och hundbegravningar (med arvoderad begravningsförrättare och kista...), samt skulder till andra privatpersoner. Under tiden blev min närståendes barn lidande, för att det var SÅ mycket som dom hade behövt i stället under den här tiden, då de var tonåringar och fortfarande bodde hemma, men inte kunde få för att alla pengar måste ges bort till kvinnan. 

Dessutom uppbar hon socialbidrag samtidigt, så i alla fall pengarna till hyra, el och mediciner har hon fått därifrån också. Det handlar alltså om bidragsfusk. Dessutom har hon stulit i affärer - för tusentals kronor. Jag vet det, för jag kollade upp henne på Lexbase. 

Hon är helt enkelt en sådan usel, liten skitmänniska som aldrig borde ha fått finnas. Man ser till och med PÅ henne vad hon är, för hennes inre fulhet lyser igenom hennes yttre fulhet. Jag känner illamående - på riktigt - varje gång jag ser henne. 

Det var SÅ nära att jag hade sagt till henne vad jag känner för henne, där på bussen idag. Men sedan gjorde jag inte det ändå, ville inte ställa till en scen där bland allt folk. Som kanske hade slutat med att JAG blivit avvisad från bussen - sådant har hänt förr...

Kära dagbok

Vad ska jag egentligen göra åt min crush..? Den enda kontakt jag har med honom är via Facebook. Det enda vettiga, skulle vara att låta radera mitt konto där. Eller i alla fall pausa det. Då skulle jag "slippa" se hans avatar och hans kommentarer i min feed varenda dag (inte kommentarer till mig personligen, det händer sällan - men det HÄNDER!). Jag skulle kunna börja glömma, och känslorna skulle kunna börja gå ned. Det gör de ju alltid. 

...men jag kan inte förmå mig till det, för jag har blivit addicted till honom, och har varit det i flera år nu. Hur dumt det än låter. Han är liksom det enda roliga jag har - jag menar på den nivån, att hjärtat börjar klappa! Mer stillsamma roliga saker har jag ju i mitt liv...

...och så denna tanke, som jag har skrivit här förut, att så länge vi har den här lilla kontakten så är det inte hundra procent kört. Om något skulle hända med hans äktenskap, så skulle vi kanske, kanske kunna eskalera kontakten... Chansen är liten, för det är uppenbart att han inte är intresserad av mig. Men han är inte HELT ointresserad heller - det skulle faktiskt vara lättare, om han inte ville ha någonting med mig att göra alls. 

Om jag raderar mitt konto, så kommer jag med 100 procents säkerhet aldrig att se honom mer. (Han bor i ett annat land och har inga ärenden till Sverige.) Har jag kvar Facebook, så finns det kanske någon procents chans att... att... 

Men samtidigt, så är ju mina känslor blockerade för alla andra män, på det här sättet. Ingen kan vara något jämfört med HONOM. Och jag är i den åldern nu, då jag borde skaffa mig någon att åldras med. Innan jag blir för gammal för att vara intressant för män överhuvudtaget. Mina kids har sina egna liv mer och mer... det kan bli väldigt ensamt när de har flyttat för gott, om jag inte hittar en ny partner.

...att då ha känslorna uppbundna av en gift man som inte är intresserad av mig, är ju bara fånigt. Min dotter vet förresten om det. "Det är barnsligt", säger hon. Själv letade hon bara efter en kille på Tinder, valde en, gick ut och träffade honom - och så var de tillsammans. Hon gillar honom som han är, fast han inte alls är på samma "nivå" (om man får säga så) som min Crush. Och aldrig kommer att kunna bli. Men hon har honom på riktigt, i sin verklighet. Det stämmer kanske, att hon är vuxnare än jag..?

Kära Dagbok Torsdag den 3 februari 2022 kl 19.31

Fortfarande sjuk men det är på bättringsvägen. Typiskt mig. Gick tillbaka till jobbet för tidigt efter Covid 19. Sjuk förra veckan. Kände mig bättre på söndagen (hade ingen feber varken lör el sön) och jobbade måndag och tisdag. Kom hem med feber på tisdagen och blev förkyld och febrig. Så det har varit som vanligt, lugna dagar med tv och surf och sovit.

Snart börjar favoritprogrammet, Antikrundan. Önskar att jag hade någon rik släkting som man kunde ärva massa fina saker. Men nä, fel fattig släkt.
Inga fynd har jag gjort på loppis heller.

Nä inget nytt att berätta.

Slut för nu kl 18.36.

Har oroat mig en massa för hur det ska bli när jag kommer tillbaka till arbete efter sjukskrivning i ett år. Har aldrig varit på den arbetsplatsen jag under sjukskrivningen placerats på, vet inte ens var den är. Får ingen bra kontakt med min chef heller. Jag har därför suttit och försökt googla mig till var jag snart ska börja jobba. Vet ingenting om vad som planeras mer än mitt schema. Får ångest över det.

Kära dagbok

Jag skulle SÅ gärna vilja åka på kryssning med ett gammaldags segelfartyg! Finns några som går på bl.a. Medelhavet. De HAR förstås motorer, som de använder när de lägger ut och lägger till, och även annars om väderförhållandena inte medger att de kan hålla tidtabellen annars. Men vad jag har förstått, så används seglen ändå rätt mycket - de är inte bara en romantisk dekoration på ett motorfartyg. 

Detta är något jag har drömt om i många år - ja decennier - och för snart två år sedan, på försommaren, var det meningen att min dotter och jag skulle segla på västra Medelhavet. Men sedan kom det, som alla vet, annat emellan... (Som tur var hade jag inte betalat resan ännu, och förlorade inga pengar trots UD:s senfärdighet med att varna för utlandsresor.)

Kanske skulle det kunna vara möjligt i sommar..? Men förutom osäkerheten kring nya virusvarianter som kan komma, så har saker nu ändrat sig på en annan front. Min dotter har numera en pojkvän, och har planerat sommaren med honom... och min son är också upptagen, + att han inte är intresserad av segelfartyg. Mina väninnor har förmodligen inte råd, lust eller möjlighet att lägga ut så mycket pengar på en resa med mig (det gör de väl i så fall med sina män)... och att fråga en manlig vän skulle kunna ge fel signaler.  (Den enda man jag skulle vilja dela en hytt med på "det" sättet, kan jag absolut inte fråga.)

Min exman skulle det förstås kunna funka med, vi är fortfarande vänner och han är ett stabilt resesällskap. Men jag vill inte det ändå ännu, jag vill att våra kids ska ha någon som de kan vända sig till, även om de är vuxna (och har varandra). Det är inte bra om vi båda befinner oss mitt ute på Medelhavet, om något skulle hända. Ett annat problem är att han lätt blir uttråkad.

Det lutar nästan åt att jag får resa ensam, i så fall. Och det behöver ju inte vara fel. Jag är självständig, och nöjd med mitt eget sällskap. Jag behöver inte ha någon att hänga med hela tiden. Att fantisera om att jag skulle träffa någon trevlig ensamresande man i rätt ålder är nog ingen idé, det är jag klar över - det är alltid stort kvinnoöverskott på kryssningar. Männen blir meddragna, när de har en kvinna som drar med dem. Det som oroar mig är väl mest, vad de andra resenärerna och besättningen skulle tänka. "Stackars hon, inte en enda människa vill resa med henne, för kryssar gör man ju inte ensam. Det måste vara något fel på henne." Eller..???

 

 

Kära dagbok

Denna helg har gått nästan helt åt till ett översättningsuppdrag från danskan: en hög obstetrisk-gynekologiska journalpapper. Jag blir fullkomligt tokig på dessa läkare som inte fattar, eller inte bryr sig om, att om de har en svensk patient så kommer några svenskar att behöva läsa deras anteckningar. Antingen de försöker själva, eller lämnar över till en översättare. 

Det är konstiga förkortningar som inte finns i något förkortningslexikon, förmodligen för att de är självklara för läkaren - men för en översättare är de ju inte det. Det finns liksom inga översättare som är experter på varenda medicinsk specialitet, och genast förstår att "det måste vara DEN observationen läkaren har gjort".

Dock löste jag alla problemen utom ett (där jag chansade - det begreppet hade ändå ingen betydelse för själva det medicinska syftet med översättningen). När jag hade sovit på problemen en natt, så visste plötsligt min hjärna vad orden och förkortningarna måste betyda, när jag satte mig vid datorn igen i morse! :) Lustigt att det kan fungera så. 

Doktorn behagade t.ex. skämta. Han skrev att patienten måste "aflevere vir", p.g.a. att hon var "den enda som hade körkort". Hittade inte "vir" i något danskt lexikon eller medicinskt lexikon. "leverera virusprov"? I morse visste jag det - det var maken hon måste skjutsa hem, då han inte hade körkort, innan hon kunde läggas in på sjukhuset. "vir" är en gammal latinsk term för "man". Men - att läkarna inte FATTAR att alla inte fattar, eller har hur mycket tid som helst att dechiffrera deras lustigheter..?

Kära dagbok

Jag önskar att författare - romanförfattare, manusförfattare och andra - skulle sluta i tid, innan de "tömmer sig". Har två nya exempel igen:

Nele Neuhaus. Hennes senaste roman In Ewiger Freundschaft börjar urtråkigt, med långrandiga utläggningar om intriger i förlagsvärlden. Kanske vill hon ge slängar åt några redaktörer eller förlagsägare som hon själv haft duster med, i förtäckt form? Hur eller hur så är det helt ointressant för läsaren.

Dessutom ägnar hon flera sidor åt att rekapitulera händelser i de tidigare romanerna i berättarform, att förklara karaktärernas relationer till varandra och sådant. Och då har Neuhaus' tidigare haft en förmåga att från första meningen dra in läsaren i handlingen, så att man bara måste läsa vidare... Så tråkigt. (Fast jag ska ge den några sidor till.)

TV-serien Der Bergdoktor, som går på ZDF, om Dr Gruber som har en privatpraktik i en alpdal, och även konsulterar på närmaste sjukhus. Den är uppbyggd så, att det alltid är ett nytt, avslutat patientfall med nya skådespelare i varje avsnitt, samtidigt som man löpande får följa Dr Gruber och hans familj och privatliv. 

Dessa patientfall blir mer och mer fantastiska. Extremt sällsynta diagnoser, och även behandlingsmetoder som antagligen inte ens existerar i verkligheten. Samt att patienterna alltid har konstiga förhållanden i sitt privatliv (t.ex. en man som lever med två familjer som inte känner till varandras existens, eller ett par med extremt stora åldersskillnader, eller ett par som visar sig vara syskon...). Det blir bara dumt. Det skulle - för mig i alla fall - vara lika intressant, eller mer, att se vanliga patientfall som folk kan identifiera sig med. Gamla människor som inte vill flytta till ålderdomshemmet, föräldrar som lider av sömnbrist när spädbarnet inte sover, alkoholister som inte förstår att de är alkoholister, vanliga dödsorsaker som hjärtinfarkt eller bröstcancer. 

Men det som retar mig mest, är att patientfallen i 9 fall av 10 handlar om en ung kvinna, antingen det är hon själv som är sjuk eller hennes kille, förälder, syster etc.. Men det är nästan alltid en ung kvinna med kaxig attityd, och samtidigt en skörhet i själen, som avsnittet fokuserar på. Antar att det ska vara feministiskt och woke. Men då känner dom inte sin målgrupp. Jag vet inte men jag tror att jag gissar korrekt, om jag säger att de som tittar är medelålders och äldre kvinnor. Och för en medelålders/äldre kvinna, finns det inget så ointressant som unga kvinnor och deras gnäll, psykiska problem, självupptagenhet och kärlekskval...