• Anonym (Ts)
    Wed 9 Dec 2020 22:31
    312 visningar
    9 svar
    9
    312

    Släktingar som inte bryr sig om barnets personliga sfär

    Mitt barn har inte träffat sina mor/farföräldrar så mycket alls, hon känner dom alltså inte. När vi väl har träffats så blir hon ledsen när dom pratar med henne och vill helst hålla avstånd och ta det i sin takt. Hon är väldigt blyg och försiktig av sig. Trots detta så bara måste dessa släktingar vara i ansiktet på henne, klappa henne på huvudet och ta henne i famnen (vilket leder till gråt förstås). Jag vet inte hur jag ska kunna säga ifrån på ett bra sätt, tänker att dom borde förstå själva att hon behöver ta det i sin takt men det gör dom ju inte. Dessa släktingar har inte direkt någon respekt för mig heller och jag känner mig väldigt liten i deras sällskap. Så jag känner att jag skulle behöva ha iallafall ett hum om vad jag ska säga, annars blir det ännu svårare för mig att säga ifrån. Vilket leder till jobbiga känslor inför varje träff. Så har ni några tips på hur jag kan säga ifrån utan att det ska bli otrevlig stämning? (vilket är väldigt lätt hänt med dessa människor..) Vill säga till innan incidenterna hunnit äga rum, men det blir samtidigt kanske konstigt om det är det första jag säger?

  • Svar på tråden Släktingar som inte bryr sig om barnets personliga sfär
  • Wed 9 Dec 2020 23:02
    #1
    +1

    Genom att sätta gränser hjälper du ditt barn att lära sig att göra det också. Du kan säga helt enkelt, kära tant Agda, jag förstår att du gärna vill krama och klappa lilla Kalle, men han är ett barn som behöver mycket tid att lära känna nya människor. Jag vill be dig att inte krama eller klappa honom, låt honom ta det i den takt du behöver.

    Ha barnet i famnen om det behövs. Öva på att säga det högt hemma. Vänligt och tydligt.

  • Wed 9 Dec 2020 23:13
    #2

    Du kan för det första inte förvänta dig att de ska förstå av sig själva - du säger ju själv att ni inte träffas ofta och att de inte känner barnet. För det andra kan det vara bra att hålla i huvudet att de med största sannolikhet gör så för att de visar omtanke och tycke. Tänker du så så blir det lättare att hantera.

    Ett bra sätt kan vara att lägga över frågan till dem. Förklara situationen, att din dotter är blyg och reserverad och inte känner sug bekväm med fysisk närhet. Fråga dem sen hur de tycker att ni kan hantera situationen och göra det lättare för dem att byggq en bra relation.

    I konflikt-deeskalerande kommunikation brukar man annars göra tre steg:

    1) Beskriv vad de gör

    2) Beskriv hur det får dig (eller i det här gallet din flicka) att känna dig

    3) Säg vilken förändring du vill se.

    Typ så här: När ni kramar, klappar och tar min dotter i famnen känner hon sig blyg och att obekväm med att det går för fort fram. Jag skulle vilja att ni hälsade henne med ett leende istället och ger henne den tid hon behöver för att närma sig er.

    Försök undvika beskyllningar, generaliserande eller beskrivningar av dem som person. Säg inte ?ni ska alltid kramas? eller ?du gör henne illa till mods? eller ?ni är närgångna och gränslösa?.

    Till sist, om de får dig att känna dig liten är det ännu viktigare att du åtminstone är säker på din sak och tro på att det är viktigt och rätt vad du gör.

  • Thu 10 Dec 2020 01:17
    #3
    +1

    Jag har vänt mig till barnet när jag märker att någon vill krama honom och frågat "vill du ge farmor en kram?" Om han då säger nej eller skakar på huvudet så säger jag "Det är okej, du behöver inte". Det brukar de flesta vuxna fatta. Men då har jag ett barn som är tydlig med vad han vill.

  • Anonym (Amand­a)
    Thu 10 Dec 2020 03:36
    #4
    Anonym (Ts) skrev 2020-12-09 22:31:57 följande:

    Mitt barn har inte träffat sina mor/farföräldrar så mycket alls, hon känner dom alltså inte. När vi väl har träffats så blir hon ledsen när dom pratar med henne och vill helst hålla avstånd och ta det i sin takt. Hon är väldigt blyg och försiktig av sig. Trots detta så bara måste dessa släktingar vara i ansiktet på henne, klappa henne på huvudet och ta henne i famnen (vilket leder till gråt förstås). Jag vet inte hur jag ska kunna säga ifrån på ett bra sätt, tänker att dom borde förstå själva att hon behöver ta det i sin takt men det gör dom ju inte. Dessa släktingar har inte direkt någon respekt för mig heller och jag känner mig väldigt liten i deras sällskap. Så jag känner att jag skulle behöva ha iallafall ett hum om vad jag ska säga, annars blir det ännu svårare för mig att säga ifrån. Vilket leder till jobbiga känslor inför varje träff. Så har ni några tips på hur jag kan säga ifrån utan att det ska bli otrevlig stämning? (vilket är väldigt lätt hänt med dessa människor..) Vill säga till innan incidenterna hunnit äga rum, men det blir samtidigt kanske konstigt om det är det första jag säger?


    Jag tycker att det kanske får bli dålig stämning och att ditt barns integritet och känsla av trygghet är viktigare än att släkten ska få köra över ditt barn. Sen har du fått mer diplomatiska tips ovan också :)
  • Anonym (Okej)
    Thu 10 Dec 2020 06:00
    #5
    10oktober skrev 2020-12-10 01:17:31 följande:

    Jag har vänt mig till barnet när jag märker att någon vill krama honom och frågat "vill du ge farmor en kram?" Om han då säger nej eller skakar på huvudet så säger jag "Det är okej, du behöver inte". Det brukar de flesta vuxna fatta. Men då har jag ett barn som är tydlig med vad han vill.


    Inte för att vara sån, men det där kan ju upplevas som jobbigt för barnet att behöva ta ställning till det framför en annan person. Hade hellre sagt till de vuxna att de får hälsa på barnet och säga hejdå ordentligt. Men aldrig sätta ungen i en såndär situation. Hade då hellre gett den en vattenpistol så den kan få hålla dessa kladderfolk på lite avstånd. Men se upp, för någon lär bli sur när den blir blöt och försöka ta det ifrån den.

    Nej men ärligt, stå upp i din föräldrar roll. Jag menar, varför kak du inte ta lite tjaffs om dom skoter i vad du säger, istället för att prassa ungen att hamna i en pins sotuation för att sen stötta dennes val. Låter konstigt.
  • Anonym (eee)
    Thu 10 Dec 2020 06:53
    #6
    10oktober skrev 2020-12-10 01:17:31 följande:

    Jag har vänt mig till barnet när jag märker att någon vill krama honom och frågat "vill du ge farmor en kram?" Om han då säger nej eller skakar på huvudet så säger jag "Det är okej, du behöver inte". Det brukar de flesta vuxna fatta. Men då har jag ett barn som är tydlig med vad han vill.


    Det där funkar nog bara med vissa barn. Riktigt små barn klarar nog inte att säga nej speciellt enkelt (beroende situation och hur mkt folk det är osv). Man kan känna att man "borde" säga att man vill krama eftersom barn märker hur gärna de vuxna vill det.

    Men det kan vara något att öva upp sig på, med tanke på att TS säger att både hon själv och barnet är rätt försiktiga av sig. 
  • Anonym (Två saker)
    Thu 10 Dec 2020 08:15
    #7
    +2

    Jag tänker två saker. Det ena är att du måste börja stå upp för dig själv. Det andra är att barn inte är några glasdockor. Om en släkting klappar henne på huvudet och hon börjar gråta, är det inte värre än att du konstaterar att det visst blev lite för mycket och därmed ber dem sluta och kanske försöka vid ett senare tillfälle.

  • Fri 11 Dec 2020 07:01
    #8

    Till en viss gräns tycker jag att det är positivt och utmanande för barn att möta olika slags människor som beter dig på olika sätt. Det kan bli avdramatiserande att lära dig att man inte dog av att farmor gav en puss eller att farfar tittade på en och skojade fast man fortfarande kände sig blyg. Men i ditt fall verkar du själv inte känna dig bekväm och respekterad runt dessa människor och då kanske frågan borde vara om du ska träffa de alla?


    Korrekturläser som en kratta
  • Anonym (Ä)
    Fri 11 Dec 2020 17:35
    #9
    +1

    Då får det väl bli otrevlig stämning då. Stå upp för ditt barn.

Svar på tråden Släktingar som inte bryr sig om barnets personliga sfär