Psykakuten, orosanmälan

Hon har dock inte blivit inlagd igen sedan den gången hon försökte ta livet av sig. Då hände ingenting för barnen ansågs ha ett starkt kontaktnät av pappan. Hon bara söker sig dit när hon mår som värst, 5-10 gånger om året, men de anser att hon får bra hjälp av sin psykolog.

Tror inte hon berättar hur hon själv behandlar barnen. Handlar nog mer om hennes dåliga mående.

Jag har som sagt anmält en gång, det hände ingenting och hon blev väldigt sårad. Hon fattade ju att det var någon närstående men trodde att det var en annan vän som hon bröt med.

Hon är verkligen en bra vän och hon visar mycket kärlek för barnen OCKSÅ. Jag vill inte bryta men familjen behöver ju stöd.

Lät och lät. Inte precis som att jag uppmuntrade till det och hon tog antaganden baserat på andra känslor och händelser kring just den kompisen.

Hon betyder väldigt mycket för mig. Hon vill ju bli hjälpt och må bra men det här har pågått i 7 år nu och man märker på barnen att de inte mår bra. De är utåtagerande, skadar både sig själv och de vuxna i hemmet. I skolan går det bra. Hon har god kontakt med skolan och stöttar barnen väl i läxläsning. De märker inte det som vi ser som är hemma hos familjen.

Soc har inte gjort någonting tidigare. Hon nekar till alla anklagelser.

Nu är detta flera år sen jag gjorde en anmälan. Jag är mest förvånad över att inte psyk gör något.

Som det ser ut i dagsläget så passar jag barnen en hel del. De är hos mig var och varannan helg. Kommer hit ibland efter skolan. Jag är hemma hos dem och nattat och ger kvällsmat när hon inte orkar och han jobbar. Jag är inte bara en hemsk vän som anmälde. Jag avlastar och finns där också.

Nej, det är ju det hon inte får. Hon beskriver det som att de inte tar henne på allvar. Hon har inga psykoser eller missbruk så då skickas hon hem. Trots att hon känner att hon inte orkar mer.

Jag kommer inte att anmäla henne igen. Så enkelt är det med det. Jag skäms, mådde skit och hon mådde också dåligt och trodde att soc skulle ta barnen ifrån henne. Har försökt prata med henne om att hon kanske själv skulle be om hjälp men det vill hon inte. Hon har ju mig och sin mamma som finns där så det räcker ju...

Samtidigt så skriker hon ju efter hjälp som hela tiden åker till psyk tänker jag?

Hon pratar med psykologer hela tiden. Det verkar inte hjälpa henne. Det har liksom gått SJU ÅR och fortsätter på samma sätt. Ända gången hon blev inlagd var när hon försökte ta livet av sig. Hon säger själv att hon vill bli inlagd för att komma ifrån hemmet, barnen och ansvaret. Hon orkar inte. Har ingen aning om vad hon berättar för sina psykologer men ingen gör något åt barnens situation. De försöker väl stötta henne antar jag.

Jag hade önskat att de fick avlastning. Jag känner mig låst i mitt liv.

Pappan jobbar skift, tyvärr ofta kvällspass och helger. Han är ofta ledig förmiddagar när barnen är i skolan. Han är dock inte mycket bättre, skriker också på barnen. Hon är arbetslös och har aldrig haft ett jobb. Så han drar det lasset liksom.

Och igen, jag anmäler INTE. Jag undrar bara kring om psykakuten inte gör anmälan. Hon har inte nämnt något om det.

Det är det jag redan gör men hon vill inte söka hjälp.