Välja mig själv eller familjen
Ja, jag är en ganska velig person. Det vet jag. Jag passar sällan in i någon mall.
Jag är lite udda, vilket gör att jag ofta hamnar utanför. Jag funkar på arbetsplatser, då är det liksom jobbet i fokus. Men till fritiden har jag några få, men också udda vänner.
Uppvuxen på gård med djur. Jag vet vad det innebär med att sköta djur, renovera gården och hus, bygga nytt osv osv. Alltid något att gör och sköta. Gården ligger i Västra Götaland i en håla.
Men, när jag var runt 24 kom jag in på en utbildning i Stockholm. Kände typ att världen äntligen öppnade sig för mig. Självklart, lite omställning från gård till lägenhet men de kändes så bra. Åren går, en liten saknad till gården börjar att gro ändå men trivs bra. Planen har ju självklart alltid varit att flytta tillbaka efter examen.
Jag tar examen, flyttar tillbaka och får jobb. Och jag mår sämre än någonsin. Jag saknar Stockholm, alla människor jag träffade där. Allt. Jag passar inte in i denna håla. Jag är över 30, singel och barnfri (ja, alltså frivilligt, aktivt utan barn. Vill inte ha några).
Alltid något att fixa med, något djur blivit sjukt, ställa in planerade saker pga något oväntat. Maskiner går sönder osv. Jag är så trött på det. Nu går jag mot strömmen, jag avskyr landet. Jag vill bo i en etta i centrala Stockholm.
Men... Jösses va min familj skulle bli besvikna. Det är ju inte normalt i min ålder att flytta från hus och gård till en liten etta i Stockholm, i min ålder gör ju folk tvärt om. De behöver mig här för att få gården att gå runt. Jag skulle svika alla, vars den otacksamma som inte förstår vad jag har.
Jag borde välja mig själv, tyvärr får jag dålig samvete. Undrar mer vad det är för fel på mig. Varför kan jag inte vara som andra, vilja ha en fast partner, gifta mig och skaffa barn. Bo i hus på gård. Känner jag alltid hamnar sent och fel, förutom när jag bodde i Stockholm.