Gett upp älskare

Hej

Jag går igenom exakt samma sak som du gör just nu. Bestämt att avsluta, han lever vidare med sin fru men jag har valt att lämna min man. Vi har inte lovat varandra något och tanken var aldrig att vi skulle falla för varandra men så blev det. Han har nog lyckats stänga ner ändå, jag intalar mig att jag har det men så ser jag honom och blir alldeles svag. Känner precis som du, att vi hör ihop men inser ju att han inte känner så. Han älskar sin fru och sitt liv där mer. Känner så med dig, vet precis hur du mår just nu. Jag försöker tänka att det finns någon där ute som en dag kan ge mig allt jag behöver. Vi är för bra för att vara någons andrahandsval!

Anonym (Pi)

Wed 16 Dec 2020 21:33

#3

Anonym (K) skrev 2020-12-16 21:25:14 följande:

Jag går också igenom det... tänk om vi kunde stötta varann genom detta.. jag har träffat denne man i 2 år och försökt bryta 3 ggr men gått tillbaka.. jag har andra anledningra också som.gör att jag knappt träffar någon människa som gör att det är extra svårt att släppa typ den enda människan som är en livs levande människa som man träffar... tragiskt..

Oj, två år! Vi har hållt på i några månader och har båda försökt bryta flera gånger men fallet alltid tillbaka. Helt sinnessjukt hur vi helt förlorat kontrollen i detta. Vi har hela tiden vetat det varit tidsbegränsat och nu är tanken att det ska vara över. Känner att vår senaste träff var så fin och perfekt att den förtjänar att vara den sista. Men, han lyckas alltid övertala mig att fortsätta ett tag till. Men att det är slut nu inom kort har båda bestämt oss för eftersom vi inte kommer jobba så nära och det blir lättare då. Vi har ställt till med en sån jäkla röra i båda våra familjer och allt som kunnat gå fel har gjort det. Verkligen inte gjord för sånt här och trodde aldrig jag skulle vara kapabel till att delta i ett sådant svek mot andra människor.

Anonym (Pi)

Wed 16 Dec 2020 21:52

#6

Anonym (sörjer) skrev 2020-12-16 21:42:00 följande:

Hej!

Ledsen att höra att du genomlider samma plåga som jag. Och att vara andrahansval är ju inte ett alternativ. Jag längtar ju efter vardag, att kunna dela de där små sakerna med varandra. Bara en sådan enkel sak som att laga mat tillsammans

Hur länge sen är det ni bröt?

Ja men precis. Kan fantisera om att få sova tillsammans med honom, ligga i sängen och prata och mysa. Så jävla patetisk.

Nja...vi har ju egentligen inte brutit än men tanken var att i dagarna göra det men jag känner att sist vi sågs borde få vara den sista gången.

Han har så tydligt visat att han inte kan ge mig något alls mer än det jag får när vi ses. Han har för sin egen skull distanserat sig och vi har i princip ingen kontakt mellan träffarna. Svävar på moln när vi träffats och mår så sjukt bra, känner mig så lycklig och kan under dagen känna hans doft på mig som också är något av det sjukaste jag varit med om. Aldrig känt någons doft så starkt och tilldragande i mitt liv...

För att sen dagen efter känna mig meningslös och sitta och gråta. Därför måste jag ta mig ur detta. Litar inte på att han kan hålla ut i längden även om vi bestämt ett slutdatum.

Anonym (Pi)

Thu 17 Dec 2020 07:52

#12

Anonym (sörjer) skrev 2020-12-16 22:08:23 följande:

Du, det är inte patetiskt... Det är helt normalt tror jag i vår situation. Att älska någon betyder ju att man vill ha allt, inte bara smulor.

Och då förstår jag, du är i mellanlandet just nu. När man inte riktigt vet... Det är nästan värre. Och jag kände precis så, att sista gången vi sågs var så perfekt och fin. Så då bestämde jag då att nu fick det vara slut. Och pratade med honom direkt. Så när han åkte härifrån (vi var hemma hos mig) så var det för sista gången.

För mig är det lite annorlunda, han har ju tagit alla chanser att höra av sig till mig även emellan våra träffar. Tom messat när han varit på toaletten på helgerna för att han saknar mig. Vi har pratat om mycket vardagliga saker också, stöttat varandra i beslut i vardagen. Känns som om vi delat mer tillsammans under denna tid än vad han har delat med sin fru. Även om hon har haft mer tid med honom...

Och just den där bergodalbanan som du beskriver, att vara hög på kärlek för att sedan krascha totalt dagen efter av saknad... Jag har mig ibland känt mig helt störd just pga detta.

Vad fint att du iaf blir kontaktad och att han visar att han tänker på dig. Vår relation började ju när vi båda hade ett förhållande och båda hade någon slags livskris. Skulle bara vara något fysiskt typ 1 - 2 gånger men vi har inte lyckats sluta. I början hördes vi en del men hans fru blev ganska snabbt misstänksam och han har inte vågat höras av och nu när hon fått reda på det är det ännu mer riskabelt. Det har också varit då vi inte velat mata våra känslor eftersom vi vet det måste ta slut men nu känner jag bara att denna situationen är så jävla sjuk. Fattar inte vad jag gett mig in i.

Han är traditionell och en sån där som till varje pris ska hålla ihop familjen, så det får han ju göra då. Jag måste ta mig ur detta och känner mig väldigt bestämd idag. Han har ju uppenbarligen redan släppt mig mentalt och gått vidare. Det är bara det fysiska vi har kvar.

Anonym (Pi)

Thu 17 Dec 2020 20:37

#20

Jag försöker tänka...han var aldrig min, jag var aldrig hans, man kan inte förlora något man aldrig haft. Men sen tänker jag, i de där ögonblicken var vi väl lite varandras ändå. Livsfarligt. Har aldrig svängt så mycket i hela mitt liv. Ena stunden är jag så säker på att jag släpper det, sen räcker det han kommer in och pratar lite så är jag såld igen. Men jag vet ju ändå att det måste sluta här. Jag dömer er inte men jag tänker inte sitta här om 2 år, i samma sits. För det bryter ner totalt. Jag tror det som gör att man drar på det är att man vet att inga krav går att ställa, vi visste ju vad vi gav oss in på. Och det är så läskigt att släppa någon när man inte egentligen är redo. Det har inte fått dö ut naturligt utan man tvingar sig själv gå vidare fast det är det sista man vill. Jag försöker föreställa mig hur jag plötsligt kommit över det, hur jag älskar livet ändå och hur jag till slut är förälskad igen, i rätt situation. I någon jag inte behöver gömma mig med. Hade någon för ett år sedan sagt till mig att jag skulle vara någons andrahandsval hade jag aldrig trott på det. Finns väl en lärdom i detta någonstans...

Anonym (Pi)

Fri 18 Dec 2020 13:21

#23

Nu är det över för oss. För hundrade gången iof sig men denna gången tror jag verkligen på det. Vi kommer inte jobba ihop längre. Ser vi inte varandra så låter vi bli. Och det måste ju göras och detta är den bästa tiden för det. Men usch så tungt det känns. Men det går över!

Anonym (Pi)

Sun 20 Dec 2020 17:28

#24

Hur mår ni? Idag dippar jag. Fast jag vet vad jag gav mig in i känner jag mig ledsen. Målar upp alla tänkbara scenario mentalt. Varför finns inte bara en stänga av knapp?

Anonym (Pi)

Sun 20 Dec 2020 22:23

#27

Anonym (sörjer) skrev 2020-12-20 21:50:32 följande:

Jag mår skit helt enkelt... Kan inte låta bli att kolla messenger hela tiden (det var där vi messade innan) och kolla om han är grön(dvs online)...

Är han det inte så undrar jag vad han gör, är han grön pratar jag med honom (för mig själv). Känner mig som värsta psykofallet...

Spelar också upp en massa scenarion i huvudet... Ibland bra, ibland sjukt jobbiga. Kan inte släppa... Mår fysiskt illa och har svårt att hitta lyckan i vardagen som jag normalt är rätt bra på att göra.

Håller med om stänga av knappen, en sån skulle jag också vilja ha!

Det blir lättare för mig när jag tänker att han inte bryr sig mer. Han har betett sig så senaste veckorna. Enda gångerna jag känt hans känslor är när vi setts. Utöver det är det tyst. Han har ju förberett sig på vårt avslut länge förstår jag och jag får acceptera det. Och samtidigt vara stark och avstå om han blir svag och hör av sig. Usch. Han fattas mig. Vet inte ens hur det skulle kännas att kunna ringa eller skriva men tror på detta att det är handlingar som visar var en person står och inte ord.

Anonym (Pi)

Sun 20 Dec 2020 22:57

#29

Anonym (sörjer) skrev 2020-12-20 22:46:16 följande:

Jo har han förberett sig ett tag så har han ju på sätt och vis redan avvecklat dig ur sina tankar. Jag kände lite samma sak eftersom vi gjorde ett kort försök i oktober att bryta. Efter det drog han sig undan lite... Och sen var det en del praktiska saker som förhindrade att vi hördes lika ofta.

Och det där att vara stark om han hör av sig... Det tror jag är superviktigt. Lätt att förfalla annars och då kanske man sitter i samma sits om 5 år...

Jag har nu inte hört hans röst på 19 dagar... sista messet för 9 dagar sedan. Önskar att det skulle bli lättare men fasen, jag får fortfarande kämpa så hårt, minut för minut, timme för timme, dag för dag.

Ja det är tufft och antagligen inte helt lätt för dem heller! Men eftersom vi ?bara? har dem att fokusera på, till skillnad om vi också hade haft någon annan, gör ju allt så mycket svårare. De får heller ingen anledning att se över sin situation om de får ha både och. Det visar ju sig mer än någonsin nu för dem, hur mycket deras respektive faktiskt betyder. Hur lyckliga de är när de inte har oss som tillflykt.

Anonym (Pi)

Mon 21 Dec 2020 05:36

#31

Anonym (sörjer) skrev 2020-12-21 00:15:24 följande:

Tänker precis som dig, vi är ju ensamma vilket gör det svårare att släppa taget. Har man någon annan där hemma så finns ju inte samma tid att tänka på.

Och jag har tänkt rätt mycket på just det du skriver att så länge han har mig som tillflykt, som ger honom det han saknar i sitt äktenskap, varför ska han då lämna? Han har ju en fru som mycket funkar med, och det som hon inte kan ge honom det har han fått av mig. Nu när han inte får det längre kanske han inser hur mycket det betyder. Jag hoppas iaf på det.

Sen vet jag inte hur du ser på övernaturliga saker men jag var till en spåkvinna i september för att jag var så vilse i vad jag skulle göra. Hon beskrev min nuvarande situation som om jag hade munkavle och frågade om min man arbetade natt för att jag fick inte prata "hemma". Sen sa hon att det fanns två vägar att gå. Den ena att jag "hade alla ingredienser och bara skulle baka kakan" och den andra att jag "skulle sitta ensam i mitt träd och vänta". Båda vägarna skulle leda till samma resultat men ta lite olika lång tid.

Skulle jag sitta i trädet skulle jag få vänta kanske ett halvår. Bakade jag kakan skulle det gå snabbare...

Jag skulle iaf få det jag ville och vi skulle bli lyckliga tillsammans. Hon var väldigt frågande till hur något som fungerade så dåligt just då skulle kunna bli så fantastiskt som hon såg att det skulle bli.

Det var först efteråt när jag berättade för henne om att han inte var "min" som hon förstod.

Jag trodde inledningsvis att baka kakan betydde att fortsätta som vi gjort och att sitta ensam i trädet var att avsluta. Men innan vi avslutade så insåg jag att jag kände mig ju ensam i trädet när vi fortsatte... Så nu bakar jag kakan genom att lämna honom.

Det visar sig om hon hade rätt...

Wow vad spännande! Jag tror absolut på sånt där!

Jag hoppas så att ni får varandra! Du måste lova att uppdatera här om hur det gått.

Innerst inne vet jag att jag hoppas jag en dag ska få min men han har hela tiden sagt att det är omöjligt så det måste jag lyssna på. Känns som min hjärna börjat förstå nu.

Gett upp älskare

INNEHÅLL