Första barnet: Startade med vattenavgång i v 38+5 och sonen föddes knappt 9 timmar senare. Sprack lite på insidan men inget stort. Barnet var lite medtagen men när han fått upp en massa fostervatten mådde han bra. Jag förlorade dock mer blod än vad de räknade ut och fick järn på BB eftersom jag höll på att svimma när jag satt i rullstolen påväg dit.

Andra barnet: Startade med vattenavgång i v 38+5 och sonen föddes knappt 6 timmar senare. Hela förloppet var precis som första förlossningen bara det att det gick snabbare, framförallt krystningsfasen. Trots att jag inte krystade så länge märkte jag en stor skillnad på själva framfödandet då det var mycket jobbigare den här gången. Det visade sig att barnet var stort vilket resulterade i en stor förlossningsskada. Barnet mådde dock bra och jag fick bra hjälp efteråt.

Tredje barnet: Pga min tidigare förlossningsskada och min stora oro för att även det här barnet skulle bli stort planerades en igångsättning in i v 38+0. När jag kom till förlossningen var jag öppen 3 cm men tappen var lite hård så jag fick tre doser cytotec. Efter det fick jag lite molvärk i magen och vid nästa undersökning var tappen mjuk och jag hade öppnat mig ytterligare 1 cm så de tog hål på hinnorna. Sonen föddes 15 timmar efter första dosen cytotec, 7,5 timmar efter jag började känna molvärk och 3,5 timmar efter de tog hål på hinnorna. Barnet mådde bra och jag fick en liten bristning men mådde som vanligt efter ca en vecka. Även om jag blev igångsatt med tredje barnet sa bm att hon var övertygad om att förlossningen hade startat av sig själv innan bf med tanke på att jag hade öppnat mig en del redan när igånfsättningen startade. Lycka till när det drar igång!

Ska tillägga att jag har ganska exakt 3 år mellan alla mina barn. Och så blir jag lite provocerad av inlägget ovan som antyder att det är lugnt för att man fött barn tidigare så förlossningskanalen redan har vidgats. Det må vara en myt att man blir som en förstföderska efter ett visst antal år mellan sina förlossningar men det finns fler riskfaktorer än att vara förstföderska, vilket jag tyvärr är ett bevis på. Hur som helst. Ts jag vill inte heller skrämmas utan tycker inte du ska oroa dig men jag tror ändå det är bra att vara beredd på att vad som helst kan hända. När jag födde andra barnet trodde jag aldrig att jag skulle få en stor förlossningsskada för "första barnet banar väg för kommande syskon" som så många sa men så behöver det inte vara. Återigen lycka till! Jag ska erkänna att jag blir lite avundsjuk för det är ju så häftigt att föda barn och få träffa den där nya lilla skrynkliga människan för första gången! <3

Han vägde också 4,6 kg men föddes 9 dagar innan bf. Jag är så glad att förlossningen startade spontant så tidigt för jag kände på mig att barnet var stort och var livrädd för att gå över tiden. Tyvärr tog inte bm på mvc min oro på allvar eftersom sf-måttet låg mitt på medelkurvan men bm som förlöste mig sa att om jag hade fått ett tul hade de med största sannolikhet sett det eftersom huvudet var stort. Eftersom jag fick en så stor skada fick jag välja ks om jag ville men eftersom jag är rädd för operationer ville jag undvika det och föreslog tidig igångsättning vilket läkaren på spec mvc tyckte lät bra. Hon tyckte inte jag skulle föda ett barn över 4 kg vaginalt med tanke på min bakgrund. Mina andra barn vägde 3,6 kg i v 38+1 respektive 3,8 kg i v 38+5 och de förlossningarna var inga problem. För övrigt låg sf-måttet mitt på medelkurvan även med dem och då skiljde det ändå 0,8-1 kg i vikt mellan dem och mellanbarnet.

Det du skriver i sista stycket är ju precis det jag säger, det finns fler riskfaktorer än att vara förstföderska. Då pratar jag om riskfaktorer för att få en förlossningsskada. Att vara förstagångsföderska är en riskfaktor, att föda ett barn på minst 4 kg är en annan. Sen är det klart att flera riskfaktorer tillsammans ökar risken och när det är första barnet är det en riskfaktor som inte går att komma ifrån.

På backenbottenutbildning.se går det att läsa att de största riskfaktorerna för bristning är just att vara förstagångsföderska och hög födelsevikt hos barnet men även en instrumentell avslutning på förlossningen. Just instrumentell avslutning är visserligen vanligare hos förstagångsföderskor men inte heller något som aldrig händer omföderskor. Det går även att läsa att "kvinnor utan kända riskfaktorer drabbas också av sfinkterskador".

Jag har aldrig påstått att förstagångsföderskor inte löper större risk att få en förlossningsskada än en omföderska. Det jag säger är att jag tycker det är fel att påstå att det inte finns några riskfaktorer alls med att vara omföderska, oavsett hur många år det är sedan senaste förlossningen (som du skriver i första stycket) eftersom det helt enkelt inte stämmer.

Följande är kopierat från backenbottenutbildning.se:

Riskfaktorer relaterade till kvinnan:

- Förstföderska

- Ålder över fyrtio år

- Könsstympad kvinna

- Tidigare kejsarsnitt, första vaginala förlossningen

- Tidigare sfinkterskada

- Bristande kommunikation

- Kort perineum

Riskfaktorer relaterade till barnet:

- Hög födelsevikt >4000 g

- Avvikande bjudning: vidöppen hjässbjudning

- Stort huvudomfång

Om du som omföderska prickar in minst en av dessa finns det minst en känd riskfaktor för att du ska drabbas av en bristning. Då tycker inte jag man kan säga att "det finns inga riskfaktorer alls med att vara omföderska", för det finns det ju uppenbarligen för många omföderskor.

Sen förstår jag inte riktigt hur du menar att det hade kunnat gå värre om jag inte hade fött barn innan. En total sfinkterruptur grad 4 är liksom den största förlossningsskadan. Eller menar du att det kunnat gå värre utöver själva skadan? Att barnet fastnat och skadats eller liknande? För ja, det hade definitivt varit värre!!!