Berätta för syskon tidigt?

Min man och jag har fyra barn och vi har berättat tidigt för barnen varje gång jag har varit gravid, för jag har som dig mått väldigt illa och har varit sängliggande första månaderna. Vi har inte gjort nån stor grej av det utan vi har bara sagt till dem att mamma har en bebis i magen och då kan man må illa och bli trött, men att det är inget farligt.

Barnen har inte brytt sig så mycket faktiskt. Med nummer fyra så blev äldsta barnet glad eftersom hon var lite äldre, men de yngre barnen har bara accepterat graviditeterna som ett faktum och sen gått vidare med sina liv som vanligt.

När vi har berättat om graviditeterna för barnen har vi samtidigt sagt att bebisar som ligger i magen ibland slutar växa och försvinner ur magen, och att det är ganska vanligt, och de har accepterat även det utan några egentliga reaktioner.

Jag känner att de flesta barn klarar mycket mer än man tror, om man låter dem få information på ett sätt som är lugnt och sansat. Personligen tror jag att det är sämre för ett barn att se sin förälder verka sjuk och inte veta varför än att berätta att föräldern är gravid.

I min värld är det heller inte fel att dela med sig till barnen av sorg och svåra känslor om man nu får ett missfall. Man kan kanske inte bryta ihop helt framför barnen såklart, men vet barnen att det var en bebis i magen och att den inte klarade sig så förstår de också lättare varför mamma och pappa är ledsna om något skulle hända. Det kanske inte funkar med alla barn, om man har ett barn som är väldigt överkänsligt av någon anledning, men annars tror jag att barn generellt sett växer av att få ta del av även det som är ledsamt. Att man kan prata om känslor och sorg, och gråta tillsammans. Det är ju det man har sin familj till.

Hoppas du hittar en väg som känns rätt för er :)

Jag tycker som dig, och vi gjorde som sagt likadant på ett ungefär. Berättade om graviditeten tidigt och sa att det inte är helt säkert att det blir en bebis, att det vet man först när bebisen har hunnit växa mer. Sen pratade vi mer om bebisen efter RUL och när förlossningen närmade sig. Det har funkat väldigt bra för oss :) Håller också med om att man får lägga informationen på barnets nivå. För en tvååring berättar man väldigt enkelt och kortfattat. För en sjuåring lite mer i detalj. Men som du säger så utlämnar man det som man tror blir jobbigt för barnet.

Beklagar missfallet och så tråkigt att er tjej blev så ledsen. Jag tänker, men kan ha fel, att det kanske beror på HUR man berättar för barnet? Jag och min man har berättat för storasyskon tidigt i tre graviditeter. Men vi har inte peppat och gjort det till en glad och härlig grej (nu låter det hemskt ju :) utan vi har bara sagt helt sakligt att mamma mår väldigt dåligt för att det är en bebis i min mage, men den är väldigt liten och många bebisar som är så små fortsätter inte att växa och föds utan de sköljs ut ur mammas mage innan de kan födas. Så det är inte säkert att det blir en bebis. Det vet vi om några månader.

Då har barnen liksom inte skuttat runt av glädje att bli storasyskon utan de har mer accepterat det faktum att mamma är illamående eftersom det ligger en liten bebis i magen, men ingen av oss vet om den kommer att fortsätta växa. De har inte verkar tycka att det är något konstigt eller hemskt heller, utan bara accepterat att det är så.

Om man känner att man måste berätta pga hur man mår så kan det ju vara en idé att lägga upp det så :)

Stort grattis till din nya graviditet! Håller tummarna att det går vägen denna gång.

Nej, man känner sitt eget barn bäst :) Mina barn har aldrig haft någon syskonlängtan iom att vi har haft turen att få barn tätt så det gör skillnad förstås. Lycka till med allt!