Är det så här det är att bo tillsammans?
Jag har bott tillsammans med min pojkvän i 1/2år ungefär och undrar om det är så här det ska vara. Jag har aldrig bott tillsammans med någon förut så det kanske är så här det är, men jag känner mig ganska besviken på samboskapet.
Vi umgås inte mycket, knappt alls. Den lediga tid han har spenderar han mestadels framför datorn. Han kan aldrig svara på när han är klar med det för kvällen, så jag kan inte planera min kväll riktigt. Ska jag planera för att vara ensam hela kvällen eller ska jag planera för att vi kanske umgås, tittar på nån film t.ex? Numera planerar jag oftast för ensamkvällar för att slippa bli irriterad och besviken eftersom ensamkvällarna dominerar. Han kommer oftast vid 22-23, då somnar han på en gång. Sex högst en gång i veckan nu eftersom jag börjar tappa lusten. Kyssar, kramar etc under dagen sker enbart på mitt initiativ men nu har jag tröttnat så vi rör knappt vid varandra.
Han kan aldrig svara på när han kommer hem från jobbet och blir irriterad när jag frågar. Han kan heller aldrig svara på om han ska äta middag med mig eller ej, så jag kan aldrig planera sånt heller. han vill inte planera vad vi ska äta, om vi ska äta tillsammans. Så numera planerar jag bara utifrån mig och frågar inte ens längre om han ska äta och vad han vill äta. Oftast äter jag ensam, det som jag bestämt.
Han vill inte göra saker och bestämma saker tillsammans, inredning, hur vi ska göra med något i hemmet, fixa nåt projekt tillsammans t.ex. Jag frågar honom hela tiden vad han tycker, vad han vill, skriver listor på saker att åtgärda i hemmet (tillsammans). Men detta med att bestämma och göra saker tillsammans verkar främmande för honom. Antingen bestämmer jag, eller han. Den andra bara accepterar.
Jag känner mig besviken och lite lurad faktiskt. Jag trodde samboskapet skulle erbjuda något mer. Att man är ett team, hjälps åt med saker, man har någon att planera mat tillsammans med, man gör olika projekt ihop, man umgås åtminstone ungefär lika mycket som man gjorde när man bodde isär. Jag känner inte att samboskapet ger mig någonting. Det är ändå som att jag bor själv men med mer oväsen och mer att städa och ibland också mer mat att laga.
Jag firade vår 1,5årsdag själv medan han satt vid datorn, samma med nyårsafton. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Jag försöker peppa att vi ska laga till nåt extra gott, köpa hem tårta och bubbel, men han är konstant ljummen inför allt. Han tar inga såna initiativ. Och tårtan och bubblet som jag köpte till vår 1,5årsdag fick jag äta och dricka upp själv.
Ska det vara så här?
