Lämna spelande, respektlös partner- rädd
Hej!
Jag befinner mig mitt i en tung situation och skulle gärna vilja få lite råd, peppning och tips.
Det blev en väldigt lång text, så jag behövde nog verkligen skriva av mig. Stort tack till alla som orkar läsa och/eller svara!
Min man och jag har varit gifta i två år, tillsammans i ca sju år. Vi är båda strax under 30, han något yngre än jag. Vi har ett gemensamt barn på under ett år, bådas första barn.
Min man är från ett annat land, där hans familj och vänner fortfarande bor. Mannen och jag träffades i det landet då jag bodde där en period. För tre år sen ungefär flyttade vi tillsammans till Sverige då det kändes som en bra plats att bilda familj. Vi flyttade till en stad där vi har nära till min familj och många av mina vänner. Såhär i efterhand har han flera gånger påpekat att han ångrar att vi flyttade hit.
Han känner sig nog ensam här. Han har inte skaffat sig några egna vänner. Även om han kommer bra överens med vissa delar av min bekantskapskrets och kan ha trevligt om vi umgås i grupp, (även om han relativt ofta kan vara mindre sugen på att träffa någon alls) kan jag räkna på en hand -utan att använda alla fingrar- hur många gånger han umgåtts med någon här utan att jag varit med. Samtidigt har han inte gjort mycket för att förändra situationen. Han har inte skaffat sig något jobb här, slutade tidigt gå på SFI så han blev av med sin plats där, och spenderar allra helst sin tid framför sitt tv-spel.
Jag har försökt hjälpa honom. Suttit i timmar och gått igenom jobbannonser och skrivit listor på jobb som skulle kunna passa honom. Ändå har han nog sökt ungefär ett par jobb i halvåret sen vi flyttade hit. Jag har arbetat heltid sedan flytten och har betalat alla räkningar, hyran osv.
När vi blev gravida lovade han att det skulle bli förändring. Jag förklarade att jag inte kommer ha råd att betala allting för hela familjen på min föräldrapenning, utan att jag skulle börja söka efter en mindre lägenhet till mig och barnet om han inte började dra sitt strå till stacken.
För en tid sedan började han få ekonomisk hjälp av en närstående som menar väl. Jag har påpekat att jag tycker det känns jobbigt att ta emot pengar från någon annan på det sättet, men min man verkar inte ha något emot det. Tyvärr ökar ju inte mannens vilja att söka jobb genom detta heller..
På något sätt har jag bara levt vidare med detta, tänkt att det kommer bli bättre. Sen vi fick vårt barn har det dock snarare gått åt andra hållet. Det börjar bli allt tydligare för mig hur ojämställt vårt förhållande är, hur lite han respekterar mig och hur oviktig han tycks tycka min tid är.
Under spädbarnstiden handlade det mycket om blöjor. Jag helammar, och lägger mycket tid på detta, dygnet runt. Föreslog därför, efter förslag från BVC, att han kunde ta majoriteten av blöjbytena, dels för att underlätta för mig och framförallt för en möjlighet att bonda med sitt barn. "Nej. Jag känner mig nöjd/bekväm med mängden blöjor jag tar nu" (dvs varannan, om ens det). Han vaknade aldrig under natten när bebis behövde en ny blöja, utan jag fick väcka honom då det var hans tur att byta och tjata på honom att gå upp, och allt som oftast blev han sur, om han ens steg upp alls...
Vi försökte hitta en ny balans i hemmet, med vår nya familjemedlem här. Jag föreslog att eftersom jag ändå varit inställd på, och sett fram emot, att vara föräldraledig så kunde jag gärna ha bebisen under dagarna då mannen sökte jobb. I min värld skulle detta uppmuntra honom att faktiskt sätt sig och söka jobb, men så blev inte fallet. Istället stannade han uppe varje natt till ~4 på morgonen med sitt tv-spel, sov halva dagen, gick direkt tillbaks till tv-spelet då han steg upp för att "väcka hjärnan", och även om han sedan satte sig för att halvhjärtat leta jobb kunde han ta pauser på några timmar mitt i för att spela lite till. Ungefär vid läggdags för bebis brukade han vara "färdig" på kontoret för dagen.
När jag märkte att detta började bli en rutin satte jag ner foten och förklarade att detta inte funkade. Istället föreslog jag att vi delade veckodagarna mellan oss, och turades om att ha hand om bebisen. På så sätt kunde jag skriva lite på en uppsats jag haft hängandes efter mig sedan tidigare studier (dock inget jag behöver för mitt arbete alls vilket är anledningen att jag tillät den att bli hängandes till att börja med). Jag skrev ner tydliga rutiner, hur dags vi skulle vara färdig på kontoret, vem som lagar mat, badar bebis, borstar tänder, nattar osv. Allt för att göra det så tydligt som möjligt, att ha något svart på vitt att peka på och säga att "såhär har vi ju bestämt tillsammans att vi ska göra". Och till viss del har detta verkligen hjälpt.
Samtidigt är det fortfarande så himla mycket som inte alls funkar eller känns okej med mig. Tillfällen där jag inte alls känner mig respekterad. Till exempel har mannen fått några små ströprojekt då och då från kompisar inom branschen han egentligen skulle vilja arbeta. Ingenting han får några stora summor för, utan mest för att det är bra träning och bra att han på CV:t (den delen köper jag). Men istället för att räkna ut hur många timmar som känns rimligt att lägga på detta sett utifrån vad han får betalt för det, springer ofta flera veckor, om inte månader, iväg med ett och samma litet projekt (som han kanske tjänar en tusenlapp eller två på. +Tid då han hade kunnat söka jobb.) Och har han en deadline antar han att han huxflux kan ta en av mina plugg-dagar för att jobba med detta. Utan att fråga mig om det är okej. Trots att han sovit till elva alla sina jobb-dagar istället för att ställa en väckarklocka och utnyttja den tiden. Totalt oförstående varför jag blir upprörd över detta, och när jag förklarar hur jag tänker svarar han bara med att han ju har en deadline och det därför är en självklarhet att han ska jobba även på min plugg-dag.
Han har heller inte tagit tag i något gällande a-kassan eller Försäkringskassan. (Ja, jag har tjatat även om detta.) Han får därför inte ut några pengar den vägen. Jag får inte ta över hans föräldradagar som vi planerat då FK då han inte lämnat in rätt papper sen flytten hit, och vi har hittills inte fått något barnbidrag alls pga detta. Nu har jag äntligen, efter månader av tjat, lyckats få honom att beställa ett papper från sitt hemland som FK behöver, men jag tror inte han lämnat in detta papper till FK än trots att jag i stort sett dagligen påminner honom om det och förklarar varför det är så viktigt.
Det som är värst av allt är att han inte tycks sätta vårt barn först. För mig är vår bebis det absolut viktigaste i hela världen, och jag hade trott och hoppats att min man skulle ha liknande tankar. Han var så glad när vi plussade och när bebisen föddes. De tillfällen han ger bebisen full fokus är de jättefina tillsammans, och jag ser att bebisen verkligen ser upp till sin pappa, tycker om att leka ihop osv. Tyvärr känns det som om dessa fina tillfällen inte är allt för många. De dagar jag pluggar och min man har hand om bebisen hör jag alltid pipet från vardagsrummet när tv-spelet slås på så fort de stiger upp. Mannen spelar och bebis leker ensam på golvet, ofta större delen av dagen. Jag tycker inte alls det känns bra på något sätt, och har förklarat så många gånger att det är bra för bebisens utveckling att vi interagerar tillsammans med hen, och hur viktigt bebisens trygghet och en trygg anknytning till oss föräldrar är. De behöver inte leka tillsammans varje minut av dagen, men detta känns bara så himla fel. Jag brukar föreslå att de kan läsa, fråga vart de ska gå på promenad idag osv, för att inte bara tjata utan även försöka uppmuntra.
När jag påpekar att jag tycker mannen spelar för mycket och att han istället borde vara närvarande med barnet svarar han att han visst är närvarande, han leker visst med barnet ibland. Osv. Ändå hör jag likförbannat det där pipet varje dag, och i stort sett varje gång jag passerar rummet där de är ser jag bebis leka ensam på golvet eller sitta i sin pappas famn samtidigt som han håller i speldosan och fokus framförallt är på spelet. Bebis jollrar, ropar, försöker få uppmärksamhet från sin pappa, som svarar ibland.
Det krossar mitt hjärta att se min lilla älskling inte få den respekt, uppmärksamhet och kärlek av sin pappa som hen förtjänar. För varje dag som går blir jag lite säkrare på att jag och mitt barn inte kan vara kvar i det här förhållandet. Jag måste ta oss härifrån.
Men jag är samtidigt rädd för att lämna.
Vid ett bråk för ett par år sedan såg jag mannens ögon bli helt kolsvarta, och han kallade mig alla möjliga hemska saker pga något som hänt innan vi var tillsammans. Det finns mycket svartsjuka med i bilden, från hans håll.
Vid det här bråket sa han även att han skulle ta livet av sig om vi gör slut.
Han har aldrig varit direkt aggressiv mot mig fysiskt, utan som mest stått millimeter från mitt ansikte och skrikit hora tex då vid bråket jag nämnde, eller tagit strypgrepp på mig under sex i närtid till bråket (inte på ett direkt aggressivt sätt men inte något han gjort innan dess).
Däremot kan han vara väldigt sur, vrida saker till mitt fel, sprida riktigt negativ energi tex genom att svära högt och hårt om något går lite fel. Det går periodvis, och ibland känns det som jag måste tassa på tå för att inte råka göra eller säga fel sak som gör honom upprörd.
Han avbryter mig ofta när jag pratar, och det han säger är inte alltid direkt kopplat till det jag pratar om (som att han inte alls lyssnar på vad jag säger). Ganska ofta struntar han även helt i att svara, och jag behöver säga något flera gånger för att få något svar. Ofta är det dock "jag hörde inte" eller "jag insåg inte att det behövdes något svar/visste inte vad jag skulle svara på det". Kanske att visa att du hört mig ens skulle kunna vara en början..
Han fortsätter spela våldsamma tv-spel trots att jag inte tycker bebis ska behöva se/hör sådant. Sånt jag ser på på tv (eller datorn då, då TVn nästan alltid är upptagen) får jag höra är slampigt/svenskar är så vulgära osv (mest reality/såpor). Jag har slutat titta på detta framför bebis nu när hen är lite äldre, då mannen inte tycker det passar för ett barn att se och jag vill visa respekt för hans åsikt (även om jag inte skulle se på nåt grovt i min mening i allmänhet och framförallt inte framför bebis i vilket fall.)
Det är alltså ofta på hans villkor allt sker. Ett konkret exempel en vän nyligen påminde mig om, som jag själv nästan förträngt, var från tiden då jag var gravid. Jag hade jobbat hela dagen, hade diverse graviditetskrämpor och var helt slut. Men mannen hade ont i huvudet och låg på soffan. Så jag gick och handlade mat. Fick sätta mig ner inne i affären för att inte svimma (då min kompis mötte mig). Tydligen hade jag sagt att mannen hade lovat att laga maten när jag kom hem med den, vilket jag var tacksam/glad över. Såhär i efterhand låter det helt sjukt. Hur gick jag med på det, och hur tyckte jag det var okej?!
Nu har vi ju dessutom ett barn med i bilden, och separerar vi medan vi bor här blir han ju ännu mer fast här än vad han redan är (om han inte väljer att flytta tillbaka till sitt hemland och träffa sitt barn då och då). Jag är rädd att en separation kan bli droppen som får bägaren att rinna över, även om jag inte kan säga konkret vad jag är rädd ska hända... Under mina mörkaste stunder blir jag orolig att han ska skada mig, medan jag under våra bra stunder känner mig trygg och bekväm i det förhållandet vi byggt upp under alla dessa år. Hur är det möjligt att en och samma person är både en trygghet och någon en är rädd för? Jag hör själv hur detta låter, och det är därför jag känner att jag måste göra något åt situationen. För min egen skull, men framförallt för mitt barns skull.
Periodvis blir det bättre. Tex när jag tagit upp situationen eller varit på promenad med någon vän (som att han förstår att detta diskuteras då). Det håller dock inte i sig så länge. Ibland känns det som han läser mina tanker, tex om jag stört mig extra mycket på att bli avbruten och läst lite här om andra i liknande situationer, kan han plötsligt ha en ny attityd: "oj förlåt vad var det du skulle säga?". Jag har satt lås på mobilen nu, och skriver detta i inkognito-flik. Jag vill inte tro att han går in på min mobil/läser vad jag skriver/gör, men vill ta det säkra före det osäkra när jag ändå har en obehaglig magkänsla angående hela situationen.
Jag har en fantastisk bekantskapskrets som är ett jättebra stöd. Det är flera som under en längre tid påtalat att de tycker min man inte tar sitt ansvar, är respektlös mot mig och några har dessutom sagt att de anser att han psykiskt misshandlar mig. Jag tvivlar ofta på mina egna känslor nu för tiden, efter att så ofta ha fått höra från mannen att "så är det inte alls" när jag försökt uttrycka hur jag känner, så att ha andra nära personer som bekräftar att jag inte är ute och cyklar när jag känner att jag inte blir respekterad tex betyder väldigt mycket. Det har nog dock tagit lång tid att våga öppna upp helt även inför mina närmaste om hur allt egentligen ligger till. Får ofta höra att det låter som jag försöker skydda min man i mina svar när jag berättar hur han beter sig, och kanske gör jag undermedvetet det också.
Jag har fått låna nycklar till en kompis lägenhet ifall jag behöver komma bort fort, och har även blivit lovad att bo där tillfälligt om/när jag väljer att ta steget att separera. Jag har fått hjälp att kolla upp vad som gäller vid separation då vi är gifta och jag inte vill bli anklagad för kidnapping om jag tar med barnet härifrån (vilket jag inte kan bli om jag ansöker om skilsmässa som jag förstått det, men då måste jag gå raka steget till skilsmässa istället för att tex prova med en paus först).
Kan tillägga att bebisen mår bra (förutom den otrygghet som måste skapas av att växa upp i denna destruktiva miljö, vilket är varför jag känner att jag måste ta det här steget nu). Men jag ser till att hen har torr blöja, är mätt, får massvis med ögonkontakt, uppmärksamhet och kärlek, busar, promenerar, kommer till alla BVC-besök osv.
Jag försöker i stort sett ensam introducera mat mer och mer, även om jag inte stressar på att avsluta amningen som känns som en trygg punkt för bebis mitt i alltihop. Mannen har ju tidigare sagt att det känns jobbigt att han inte kan dela på ansvaret med maten (men vill inte ta större ansvar inom nåt annat område för att kompensera) men pumpar jag mjölk låter han den ofta gå till spillo genom att tex hälla upp stora mängder/flera påsar jag delat upp den i, i en flaska trots att jag förklarat att den inte kan serveras igen senare om barnet redan druckit ur flaskan. Välling/ersättning har han lagat nån gång kanske, serverat ett par gånger när jag lagat, men brukar oftast bara lämna över bebis till mig när hen är hungrig då "det tar så lång tid att fixa välling och hen skriker så, kan du inte bara amma?" Även smakportioner är det jag som fixar och ger. Tror han kokat en potatis sen bebis fick börja med smakportioner för flera månader sen.
Egentid för mig är ett minne blott typ. (Jag förstår att livet blir helt annat med bebis, och det är inte det jag syftar på.) Men jag tror faktiskt jag kan räkna på fingrarna de gånger jag varit ensam i lägenheten mer än nån halvtimme när han är affären sen vi flyttade hit för tre år sedan! Jag har försökt ta upp detta, men det går in genom ett öra och ut genom andra. Innan Corona kom träffade jag kompisar en del, även om jag ofta (som många andra säkert) var helt slut av att jobba heltid. Nu känner jag mig så isolerad och fången här där vi alltid går på varandra och jag måste skynda mig genom vardagsrummet för att inte blockera TVn. Jag kan ta en promenad ensam ibland, eller ett bad (som gärna avbryts av att bebis måste amma även om mannen inte provat välling eller liknande först). Här hemma vågar jag inte prata i telefon med vänner, iallafall inte prata helt fritt då, eftersom han alltid är i närheten och förstår en del svenska.
Jag umgås inte med folk på samma sätt som innan vi blev ett par,eller iallafall sen vårt stora bråk jag nämne. (Corona, jag vet, men även innan dess). Var väldigt social och älskade att träffa nya människor men är rädd att skapa svartsjuka nu. Försöker bara vara mig själv, tex dansa, prata med folk (innan Corona) men nu när jag ser tillbaka på de senaste åren ser jag ändå en stor återhållsamhet. (Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig vara det heller utan menar just bara prata, dansa med kompisar, bugga med någon -> inte dansa intimt osv, men senaste åren har jag knappt pratat med en främling.)
De planer vi har gemensamt ställs ofta in från hans håll, eller så är han sur/ointresserad/sitter med mobilen. Även innan Coronan kunde mannen ställa in planer i sista stund och sedan vi fick barn innebär även inställda planer för hans del att jag då förväntas fixa precis allt för att bebis och jag kommer iväg som vi ska medan han tex sover vidare. Exempel: han har erbjudit sig att ta nästa BVC besök så jag kan få lite lite egentid (och besöket är på min plugg-dag). Säger en timme innan besöket att han känner sig lite krasslig så pga Corona ska han såklart inte gå, vilket jag stöttar. Men, då är det plötsligt jag som får klä på bebis osv så vi ska hinna i tid. Och på kvällen mår han plötsligt bra igen och kan gå till affären och köpa snacks trots att jag påpekar att han väl borde va symptomfri i två dagar först. Liknande saker har hänt flera gånger, dock ibland bara att han inte känner för det/orkar som förklaring att ställa in planer. Ibland frågar han om han kan hjälpa mig göra iordning för bebis så vi kommer iväg. Hjälpa mig = han ser det alltså som mitt ansvar. Och blir jag stressad av detta har jag "giftig energi som smittar", men säger jag att det går åt båda hållen är det typ grymtningar till svar, alternativt ignorerar han mig.
Detta blev en väldigt lång text! Jag vet inte om någon orkat läsa allt, men tar gärna emot råd även om ni bara läst en liten bit.
Det var skönt att få skriva av sig iallafall, och allt känns ännu lite tydligare nu svart på vitt.
Hur tycker ni detta låter? Är jag ute och cyklar? Har någon varit med om något liknande, och vad gjorde ni isåfall?
Jag har funderat på att kontakta kvinnojour, familjerådgivning eller advokat men är också rädd att mannen får veta det på något sätt och att situationen blir värre... kontaktar kvinnojour/advokat Soc om jag kontaktar dem,så vi får hem brev om det tex? Familjerådgivning tänker jag att vi går på tillsammans om han är öppen för det, men när jag vid det stora bråket föreslog parterapi fick jag ett stort nej till svar så det känns lite tveksamt..
Vore skönt med lite input från någon med en objektiv syn på detta... Håller tummarna att någon orkar svara :) Tack på förhand!
Mvh Jossan
