Jag är så otacksam men känner mig kvävd samtidigt

Jobbigt. :( Visst han menar väl men jag hade också känt mig helt kvävd. Man vill ju känna att man är en vuxen människa som kan ta ansvar och sköta sitt liv. 

Vad har du sagt till honom när du tagit upp det? 

Jag har mest sagt att jag vill göra saker, som städa till exempel, tillsammans med honom eller att jag kan göra x eller y. Ett par gånger har jag sagt att jag är vuxen och kan själv. 

Jag och min kille har bott ihop i 7 månader nu och han behandlar mig verkligen som en prinsessa. Lite för mycket som en prinsessa känner jag kanske. Vi kände varandra och var vänner som barn upp till gymnasiet då vi handlade på olika håll, så han känner mig väldigt väl och känner väl till min familjehistoria som inte är den roligaste med mycket fylla och våld och tidigt ansvar. Han har även gjort saker i sammanhanget när vi var tonåringar, gått emellan ett par gånger och fått mig att sova hos honom eller andra kompisar när det varit saker hemma. När vi träffades igen och började dejta visade han tydligt att han minns hur det var. Vi har pratat lite om det. Han sa att han aldrig skulle utsätta mig eller någon annan för något sånt och att det är meningen att man ska ta hand om de som är en så familj och de man älskar.

I alla fall så har vi nu alltså bott ihop i 7 månader och han gör verkligen allt för mig. Alllt. Ibland känns det som att det enda han inte gör är att torka mig när jag gått på toa. Han fixar och servar och städar och tvättar och lagar mat och allt, allt, allt. Vi kan prata om att vi behöver göra det och det och det, och när jag tänker göra en sak så är det redan gjort. Jag kan nämna lite löst att vi behöver kanske behöver köpa den här saken snart för den vi har håller på att gå sönder, och nästa dag finns det en ny. Och så vidare. Till och med saker som kläder och hygienartiklar till mig. Han är extremt uppmärksam på allt och fixar innan jag ens tänkt tanken klart känns det som.

Jag borde vara tacksam men jag känner mig mest kvävd. När jag försöker förklara för honom säger han bara att det är så enkla smågrejer och han vill bara ta hand om mig och låta mig slippa allt det där ansvaret jag hade som barn, och visst, i början var det ganska skönt att få slippa men jag känner mig nu som sagt mest kvävd. Eller som ett barn.

Vad ska jag göra, både för att nå fram till honom och för att ta min plats i hushållet?

Kanske börja med att ta för dig utan att behöva "be om lov" om du förstår vad jag menar?

Handla själv på väg hem från jobbet det du vill ha, det du behöver och det du är sugen på. Dina egna privata utgifter är dina egna.

Det ringer verkligen stora varningsklockor om du inte ens får köpa bindor, trosor och annat privat utan att du ska känna ett behov av att tala om det i förväg. Varför ska han veta sånt? Varför ska han frånta dig din integritet? Det är faktiskt riktigt elakt och väldigt farligt..

Det är inte så att jag inte får, det är mer att jag inte hinner innan det redan är gjort. Han kan ju också lätt räkna ut till exempel att om det bara finns 2 bindor kvar så räcker inte de i 7 dagar. Så då köper han fler så det finns. När han upptäkte att det slitit hål längst ner på ena benet på mina favoritpyjamasbyxor så köpte han ett par nya innan han talat om att han hittat hålen. När han berättade att det var hål så sa jag att jag fick väl köpa nya så sa han att han redan beställt. Nu före jul så pratade vi om julklappar vi skulle köpa och skicka till våra familjer och enligt mig var det väl mest idéer och vi skulle faktiskt leta efter rätt versioner ett par dagar senare, men när jag ville göra det så hade han redan fixat. 

Det är som att han springer sprinterlopp medan jag joggar i motionsspåret.