Leva sitt egna liv eller någon annans?

Det går inte att svara på. Det är högst individuellt. Lev ditt liv så som du vill leva det nu, men det finns ju såklart alltid risk för att du kommer att ångra dig i framtiden. Det går ju inte att uttala sig om nu.

Barnen brukar man dock inte ångra. Jag funderar också på hur gammal du är? Har du tid för att leva det här livet nu och skaffa familj senare eller börjar du bli till åren? Jag tycker i alla fall att du ska följa ditt hjärta och göra det som känns bäst för dig. Du kan ju anteckna fördelar och nackdelar med båda alternativen.

Personligen vill jag ha ett tryggt förhållande och barn men jag vet att det är vad jag vill och det känner jag mig helt säker på.

Det känns som att du tycker familjeliv är den totala motsatsen av det liv du har nu. Men är det verkligen så? Varför måste det ena utesluta det andra?

Vad gäller att ångra sig behöver du inte hamna på dödsbädden för att få såna tankar, det räcker med att det går några år och ditt vidlyftiga liv blir allt svårare att få utlopp för pga tex åldrande och utbudet av män blir förändrat och svårare. Efter en viss ålder kan ditt liv ses patetiskt och desperat i andras ögon och du kan möta motstånd du inte riktigt hade räknat med även från dina närmaste vänner och familj.

Sen kommer ju alltid funderingen om varför det är viktigt att ha ett liv i princip utan ansvar? Flyr du från något? Har du åldersnoja och vill se dig som evigt ung? Eller vad driver dig till det liv du har? Nånstans vill du ju uppenbarligen ha familj men hittar kanske på ursäkter för att slippa undan det?.. Är du rädd för något?

Jag är en 37 årig gammal man. Så rent tekniskt bör väl pipan funka ett tag till men det är ju ingen garanti. Vet inte om det har någon betydelse i sammanhanget men jag ser bra ung ut och är välvårdad och har det tryggt på andra sätt. Så känner mig inte som ett "dåligt kap" trots min ålder. 

Jag förstår tanken att ha ett tryggt förhållande. Ibland upptäcker jag mig själv söka efter just för det är vad som är mode att ha. Typisk FOMO-reaktion från min sida med andra ord. Ja så kan man nog uttrycka det. Jag kan helt enkelt inte se hur de två liven kan vara kompatibla utan kompromisser. Jag har försökt tidigare, även med tjejer som rent sexuellt matchar mig väl, så blir även det livet tråkigt i längden. För mig känns det som man fängslar sig själv med någon.

Jag har ansvar i mitt liv. Har ett väldigt ansvarsfullt arbete och andra aspekter (exempelvis ekonomiska) hanterar jag ansvarsfullt och med stor omsorg. 

Jag kanske flyr från en potentiell separationsångest men tror inte att det överväger vad som är på andra sidan av vågen.

Jag har säkert viss åldersnoja men tror inte att detta är en reaktion på det. Har alltid känt såhär. 

Det som driver mig är nog en känsla av spänning, lust och att det är det jag innerst inne känner är kul och intressant. Sex är min hobby helt enkelt. 

Tror inte att det är en ursäkt för att bilda familj. Då finns det rimligare ursäkter man kan komma på. Jag hade gärna haft familj med småbarn men utan partner. 

Jag är som sagt rädd för att offra något jag kommer ångra att jag offrade. 

Fast om du är 37 år och alltid känt såhär så undrar jag hur du kan tro att det ska ändras?

Lev det liv då vill leva!

Ändras din kompass senare i livet så får du väl ta det då.

Håller med

Glöm inte bort att vi i det moderna samhället inte måste leva traditionella liv bara för att vi vill ha vissa bitar av det traditionella som tex barn.

Att vara förälder är inte synonymer med Volvo, villa, fru och vovve..

Du kan ju bli medförälder tex, hitta en kvinna som vill ha barn men ingen partner. Tex en lesbisk kvinna eller par. Eller få barn med en kompis. Var förälder fast på dina villkor. Finns ju dessutom många som gifter sig och skaffar barn fast som aldrig flyttar ihop utan fortfarande har separata liv och bara plockar russinen ur kakan. Finns ju hundratals såna konstellationer.

Sen kan man ju tycka vad man vill men det finns ju även många barn som växer upp i olika öppna sexuella familjekonstellationer. Alltså där föräldrar är öppna med sexuell läggning och utövande och inte hymlar med det. Polyfamiljer, regnbågsfamiljer, nudister, naturister, swingers, etc... Det går det också.

Alla möjligheter finns om du vill fortsätta leva som du gör.

Sen kan jag ju säga att nån dag möter du ju den personen du känner att du verkligen verkligen älskar och vill ha barn med och då får du ju fundera på hur du kan göra det på bästa sätt. Det är ju oftast då man börjar kompromissa och tänka om. När pusselbitarna ramlar på plats brukar plötsligt olika livsval bli väldigt enkelt och självklart.

Som man kan du ju vänta ganska många år till men sen blir det knepigt, för att inte ha några barn och vara 45 tex kan ligga dig i fatet den dagen du vill ha familj och många kvinnor bara ser dig som oseriös man som ligger runt och förmodligen inte kommer lita på dig. Så det blir en balansgång som är svår..

Så det liv du lever idag kommer du nånstans behöva stå till svars för om sisådär tio år och då du vill ha familj. Men bara du kan veta om det är värt det.

Barn och fru, och hon är med på att ni lever polyamoröst tills vidare. Det bästa av två världar?

Som pappa till 3 nu, tonåringar, kan jag säga att det är ett ganska stort ansvar att vara förälder och att det påverkar friheten enormt! Extra hårt jobb om man överväger inte leva tillsammans med någon på traditionellt vis. 7 natt vak i rad ensam med kolikbebis är ingen höjdare, då är man glad att ha någon att dela med. För ska du bli pappa tror jag du ska gå hela vägen och vara en delaktig och närvarande pappa redan från början! Betyder inte att man måste bo tillsammans eller ha könslor för varandra. Rent praktiskt borde det ju gå att få bli pappa men leva helt skilda liv och bara dela föräldraskapet. Mina barn är min stora glädje och jag ångrar inte det en sekund. Men vad som är rätt för dig vet inte jag.

I detta avseende; det jag inte har möjlighet att göra, eller inte kan, hinner eller orkar etc, det kan jag med stor sannolikhet få möjlighet till i kommande liv. ... Mvh, Pentra