Vill verkligen så många människor bo i lägenhet?

Jag bor i en av Stockholms kranskommuner i vad jag tror man från början kallade för en villastad. Man har nu byggt massor av lägenheter vid kommunens större centrum och även i villastaden ska det byggas ett 5-våningskvarter med lägenheter vilket så klart alla fastighetsägare som bor i närheten har motsatt sig. Flera av grannfastigheterna har också bytt ägare senaste året innan bygget kom igång.

Det byggs så tätt och gärna också högt idag att jag därför undrar om folk egentligen vill bo så eller om det så gott som alltid är en nödlösning för det är vad man har råd med fast å andra sidan är nybyggt så gott som alltid svindyrt också så det går inte riktigt ihop. Tycker inte det borde finnas SÅ många människor som är beredda att betala så mycket pengar för att bo i lägenhet. 

Så hur ligger det till? Vill verkligen väldigt många som bor i lägenhet bo just i lägenhet eller är det bara i väntan på nåt bättre? Vi skaffade hus när vi bildade familj och nu skulle jag ha väldigt svårt att gå tillbaka till lägenhetsliv. Om maken hade dragit och barnen flyttat ut så det bara var min vilja som gällde så skulle jag helt klart fördra att bo i ett tämligen litet hus men med lite tomt istället för att bo i en större lägenhet även om det innebär mer "jobb" och man blir kanske mer bunden till hemmet. Känner flera singlar som alla bor i lägenhet som vill bo i hus, men endast om dom lyckas skaffa sig en respektive först. Hur resonerar ni andra?

Många vill inte bo i villa/radhus eftersom de helt enkelt inte vill ha trädgård eller för att de inte själva vill stå för större engångskostnader om ett stuprör går sönder eller om värmepannan pajar.

Själv har vi hittat det optimala boendet för oss som egentligen är "lägenhetsmänniskor." Vi bor nu i en lägenhet på 110 kvadratmeter med balkong. Ute på gården har vi en egen liten stensatt trädgård med plats för grill, utemöbler och odlingslådor och med staket runt om så att ingen ska kunna ta sig in i vår lilla trädgård. Samtliga lägenheter i huset har en likadan trädgård som oss.

Fler sådana lägenheter borde faktiskt byggas. Man får det bästa av två världar: lättheten med lägenhet, men ändå med en liten egen uteplats.

Min teori är att det främst handlar om ekonomi, men även beroende på vilken fas man är i livet. När man är ung, singel och/eller sambo men utan barn så kanske man prioriterar närhet till uteliv, shopping, vänner och jobb medan man naturligt längtar till hus i förorten när man bildar familj.

Det jag däremot inte kan förstå är de som köper parhus eller radhus. Lika små som lägenheter och vägg i vägg med grannen, pytteliten tomt och ute i förorten.

Sedan vi köpte hus har jag många gånger tänkt att jag borde flyttat till hus långt tidigare. Jag älskar att bo i hus och allt som det hör till.

Man bygger inte villamattor längre för att man insett att det inte är förenligt med en hållbar utveckling. Har inget med hur folk vill bo eller inte bo att göra.

Små parhus/kedjehus/radhus är ju egentligen i många fall en slags kompromiss. Man vill ha grannkänslan utan lyhördheten och lägenheten. Man vill ha en bekväm plats för barnen att sparka boll på när man själv är ointresserad av trädgården. Man kan åka bort och ändå känns det tryggt. Etc...