Vill verkligen så många människor bo i lägenhet?

Vissa tycker det är bekvämt. De älskar bekymmerslösheten som kommer med att vi i hyresrätt, ?bara att lyfta luren? även om hyresvärdars servicevilja såklart skiljer väldigt mycket.

För villaägare är det ju dock också ?bara att lyfta luren?. Skillnaden är att vi får räkningen i efterhand istället för att ha betalat i förväg på hyresavin.

Tycker man trädgård, egen ingång och avskildhet är meningslöst är ju också lägenhet ett bra alternativ.

Sen handlar det väl en del om en önskan att vi centralt med allt vad det innebär. Eller en önskan att bo i ?Stockholm?, vilket ofta innebär andrahand eller svindyrt nybygge långt ut i någon förort om man inte köper en liten bostadsrätt för åtskilliga miljoner.

Det viktigaste för mig är dock att inte bo på någon annans godtycke. Jag vill bestämma själv över mitt boende och då är hyreslägenhet inte ett alternativ.

Håller med. Jag tänker att jag bor i lägenhet tills jag hittar rätt hus. Och jag väljer mellan min lägenhet och ett hus så väljer jag huset MEN eftersom jag bor i stans bästa läge, högst upp och stort med balkonger m.m. - i en billig hyresrätt så kommer jag en dag få välja att köpa min lägenhet eller ett hus och då måste huset alltså ha bättre läge och vara nybyggt för att väga upp fördelarna med mitt boende nu. Jag vill ju inte flytta till ett gammalt hus i dåligt läge... då kan jag lika väl bo kvar här. En ekonomisk fråga naturligtvis. Alternativet är att ha en sommarstuga och bo kvar i stan. Får se hur det blir, men jag håller med om att jag egentligen vill bo i en villa. Ett gods, tack!

Vi bor i hyreslägenhet(för bostadsrätt är vi inte intresserade av) och flyttar inte på många år. Vi har räknat på det och skulle till och med tjäna på att köpa hus, men vi vill inte. Om vi så skulle gå och vinna så mycket pengar att vi kunde köpa ett slott så stannar vi här. Det är så skönt att vi kan lägga all tid på familjen och inte på att fixa huset. Det är skönt att en yrkesman kommer och fixar saker utan att vi själva ens behöver ringa. Det är skönt med en funktionell, lagom liten och lättstädad lägenhet. Det är tryggt att ha grannar nära, särskilt sedan vårt hus är löjligt välisolerat. Det är skönt att inte hela tiden behöva spara en massa pengar ifall det sker någon huskatastrof. Hyreslägenhet känns fritt och lätt. Eftersom att jag tyvärr är sjuk så hade maken fått ta ett oproportionellt stort ansvar för ett hus. Det enda jag saknar är trädgård(har stor inglasad balkong dock), men med tanke på mitt odlingsnörderi är det är lika bra att jag inte har en. En trädgård för dottern att leka i saknar jag dock inte. Vi bor i en park mellan två sjöar och har ett stenkast till en annan park. Jag gillar att vi får röra på oss och gå runt till olika lekplatser och upptäcka stan. Vad jag har sett så leker villaungarna vilket fall inte i sina trädgårdar. Däremot är det såklart skönt att veta att vi kan köpa en bostad om otryggheten skulle komma också hit . Det är förstås skillnad på att medvetet välja något och att nöja sig för att man inte har något val. När dottern flyttat hemifrån/vi blir pensionärer är däremot drömmen att vi ska köpa oss i ett litet trevligt torp vid världens ände. Då behöver vi inte ha nära till alt, vi kan lägga alla pengar på oss, maken kan pilla ed huset och jag med mina odlingar.

Jag vill verkligen inte bo i hus och det har inget att göra med ekonomi överhuvudtaget, det har att göra med tid. Den fritid jag har vill jag inte lägga på ett hus. Jag har en väldigt aktiv fritid som innefattar vandring, cykling, fotografering, båt, resor när det är möjligt etc. Därför vill jag ha ett så okomplicerat boende som mögligt. Bor i en stor bostadsrätt väldigt centralt, högst upp, inga grannar vägg i vägg, med stor balkong med utsikt mot vattnet. Kostnaden för den är nog ungefär samma som för ett hus i 10-12 miljoners klassen.

Aldrig att jag skulle flytta till ett hus. Här finns allt på gångavstånd, vilket också sparar en massa tid och under veckorna är jag helt oberoende av bil vad gäller alla praktiska saker och måsten. Kan helt enkelt inte ha det bättre.

Jag tänker att som bostadssituationen ser ut i Stockholm så är det ju nödvändigt att det byggs hus/boendeformer som skapar boendemöjligheter för många. Flerfamilshus äär ju nödvändigt i en växande storstadsregion.

Men föratt svara på din mer personliga fråga, så bor jag själv i lägenhet, i hyreseätt faktiskt pch trivs bra med det Är själv uppvuxen i villaförort och har aldrig haft några drömmar om att bo så igen. Jag bor dock ej i Stockholm och här är det ovanligare med barmfamiljer i lägenhet - fast jag ser en förändring där i mitt hus och grannhusen har det blivit allt fler barn under senare år.

Det jag uppskattar med lägenhet är

- All tid jag spar. Särskilt under småbarnsåren var det viktigt för mig att ha så mycket tid som möjligt för familjen Och inte vara bunden till hemmet för mycket.

- Jag trivs med själva boendeformen kombinationen av närhet och anonymitet. Min (högst subjektiva) upplevelse av villaområden och byar är att man är väldigt nyfiken på varandra och kan ha mycket åsikter. Jag känner mig "friare" i lägenhet.

- Eftersom jag är totalt ointresserad av odling, trädgårdsskötsel och liknande så ser jag heller inget behov av hus.

Det jag har saknat

- Att inte kunnat ha studsmatta till barnet. Kan låta som en detalj men mitt barn hade verkligen velat ha det.

Under småbarnsåren bodde vi en ett lägenhetsradhus, så då kunde vi ha sandlåda och så på gården. Det var praktisk. Så visst finns det saker som man kan sakna men detjag skulle sakna om jag bodde i hus skulle vara större.

Sen kan jag gräma mig över att jag inte köpte något för 15 år sdan då det ju rimligtvis varit en investering, men det har ju inget med själva boendeformen att göra utan mer önskan om en ekonomisk säkerthet som pensionär. Den största orsaken för mig var attjag som ensamstående helt enkelt inte tordes ta lån.

Jag kan tycka att det är tråkigt att många som bor i hus tarför givet att alla andra vill bo så (har jag hört mer än en gång så att säga) och ibland verkar tycka lite synd om oss som bor på andra sätt.

Nu när barn flyttat hemifrån kan jag inte se några fördelar med hus för min egen del. (Det skulle möjligtvis vara att ha et reenoveringsobjekt för att hitta nåt intresse under corona :))

Jag måste säga att jag stör mig lite på den där allmänna fördomen att man som förälder absolut vill bo i hus. Man kan ses dom rent suspekt när man säger att man kan köpa hus, men inte vill. Jag växte upp i lägenhet(visserligen med trädgård, men ändå) och ville inte flytta till hus när pappa väl gjorde det efter skilsmässan. Maken växte upp på gård, men vill hellre bo i lägenhet i stan medan vi har mindre barn. Familjetiden är mer värt än allt annat. Dottern vill inte heller flytta.

Ja vi som vill bo i lägenhet finns.

Jag ser ingen optimal boendeform. Allt är ju kompromisser, men hyreslägenhet är den kompromissen som passar just mig bäst. För stunden!

Hade dock gärna haft en LITEN sommarstuga eller kolonilott iofs.

Bostadsrätt går bort. Typiskt svensk jante-lösning med en förening som äger lägenheten åt en i nåt slags förmyndarskap. Förklara bostadsrätt för en utlänning och han skakar på huvudet.

Men livet i lägenhet ger frihet och spontanitet. Har nära vänner som köpt radhus eller hus och efter att de flyttat dit så har umgänget upphört. De har aldrig tid längre, de håller bara på och fixar med husen. En av dem blev dessutom lämnad av sin fru eftersom han aldrig hade tid för henne heller.

Kanske om vi inte hade haft en helt dysfunktionell och genomreglerat bostadsmarknad och en bostadsbubbla att jag valt en annan boendeform.

Jag bor i lägenhet med barn. Ser övervägande fördelar. Framför allt att - som någon skrev innan - att man inte är så bunden till hemmet. Jag växte själv upp i hus, och gillade inte all denna tid "hemma" som tillbringades. För min lilla dotters skull har detta varit mer stimulerande, då vi tillbringar så mycket tid vi kan utomhus, i olika parker och lekparker osv. Jag/vi fokuserar då på henne, och inte på alla de sysslor som borde göras. Det sista min egen upplevelse som barn. Mentalt frånvarande föräldrar som hela tiden var stressade över något de borde göra.

Jag är heller inte förtjust i den sociala kontroll man utövar på varandra i främst villaområden. Då är jag/vi friare här (stor stad). Och gällande "barn i lägenhet" går det alldeles utmärkt, då typ alla mina grannar har barn. Vi märker dock inte av varann när vi är hemma, då huset är nybyggt och välisolerat och man kan göra så mycket oväsen man känner för.

Men med det sagt finns självklart fördelar med hus också. Och då framförallt egen gård. Jag skulle jag själv, om det inte vore för barnets skull, gärna bo i hus. Men då avskilt. Jag vill som sagt inte ha grannar som håller koll på vilken bil grannen på andra sidan har köpt. Sånt äcklar mig, rakt ut sagt.