Gör han allt för att undvika att behöva lägga sig? Kan han vara rädd? Drömmar? Mörkrädd? Rädd att sova själv? Det kan vara en ålder när de förstår mer men inte kopplar hur det funkar. Han kanske tror han ska dö när han somnar eller annat hemskt?
Vi börjar tro att han gör allt för att slippa lägga sig. Vi är även tydliga med om han är rädd så kan han ligga i vår säng och att vi ligger kvar bredvid honom, om han vill. Ibland väljer han att lägga sig i vår säng men ytterst sällan ber han om att vi ska ligga kvar. Om han är rädd, så kommer vi givetvis direkt. Vid de tillfällen då vi har föreslagit att vi ska ligga kvar (om han är rädd) så pratar, pratar och pratar han timme ut och timme in. Vi har provat att lyssna och svara, samt att vara dödstråkiga, men båda varianterna gav vi upp efter att vi insåg att han nog inte är rädd egentligen.
Uppenbarligen så tror han ju att han ska svälta ihjäl (det är vad han säger i alla fall) men även om vi pratar om det så blir det inte bättre.
När han var bebis tills han var 3 år gammal så somnade han med nappflaska i munnen, men slutade med detta självmant då "hans" vällingmärke inte fanns i närmaste butiken när vi flyttade. Macka har han dock alltid velat ha vid nattning, men det är nu under det senaste halvåret som det här problemet har blivit så stort, då han plötsligt ska ha något EFTER tandborstning också och att han springer runt och beter sig som ja, jag vet inte vad.
Ja, vi äter lagad mat vid 17-tiden. Han är helt normal i sin viktkurva. Dessutom erbjuder vi macka/yoghurt/banan (ibland alla tre) strax innan han ska gå och lägga sig (trots att det inte är bra för tänderna att borsta dessa direkt efter att han har ätit.) Han brukar ta en macka och ibland även en banan eller två mackor medan vi läser. Om han inte har ätit färdigt innan vi har läst, så äter han färdigt efteråt. Därefter borstar vi tänderna och efter det börjar kaoset och tjat om mat - alltså 5-15 minuter EFTER att han har ätit.
Jag skrev det innan. Ni har kanske för höga krav på en sexåring. Det kan vara läskigt att somna själv och att vara rädd, ensam, inte bli lyssnad på och inte få ropa på hjälp låter inget vidare. Det låter som att ni vuxna har en frustration kring läggning som smittar av sig. Jag tycker inte det känns som att det funkar bra ur er sons perspektiv (ert perspektiv vet vi ju redan). Ni har inte kommit till botten med vad problemet är tror jag.
Du har säkert rätt. Vi säger att vi kan ligga intill honom om han vill. Vi har provar det MASSOR med gånger, men då pratar han, och pratar och pratar. (Sist pratade han tills klockan var 2 på natten.) Det hjälper inte att man ligger helt tyst bredvid, för då ser han till att man svarat till slut och då blir det cirkusföreställning i sängen. Däremot är vi tydliga med att komma in till honom om han ropar och vi stryker honom på ryggen om han vill det eller sjunger (trots att nattningen har pågått i uppåt 3 timmar.) Vi är inte onda eller hjärtlösa, men ja, desperata börjar vi bli.