En god vän som inte dyker upp på begravningen

Det är problematiskt om du tror att alla är precis som du. För det är precis vad du gör, du lägger in en massa onödiga värderingar och låter honom inte ha sin sorg ifred.

Man kan faktiskt vara social ibland även om man är introvert. Man kan vara social ibland även om man inte skulle orka med en begravning. Han tog det beslutet och att skippa en begravning ska inte behöva motiveras. Verkligen inte till en bekant och det är inte för oss att spekulera.

Men vill du fortsätta spy ut galla om hur dålig stil det var fastän resten tycker att det är ett helt okej beslut...

Vad gör det? Blir personen ännu mer död då?

Begravningar utan besökare är sorgliga om det beror på att den avlidna var mycket, mycket ensam. Men då är det ensamheten i den avlidnas liv som är tragisk, inte de tomma stolarna.

Det känns som din sorg över din kompis istället blivit till en vrede över att killen inte dök upp. Trots att du inte alls vet varför och har fått många möjliga orsaker här kan du ändå inte acceptera att han inte dök upp.

En begravning över någon som gått bort så ung(?) och på det sättet är en fruktansvärt tuff tillställning. Du klarade att gå eftersom det var viktigt för dig. Och med tanke på din vrede så har du väldigt svårt för folk som inte lever enligt vad du tycker förväntas av dem.

Personligen skulle jag gissa på att killen tyckte det var fruktansvärt jobbigt och inte vågade gå av rädsla att bryta samman. Och kanske kände han dessutom skuld för att han inte kunde stoppa självmordet eftersom de hade kontakt precis innan. Han kanske var rädd för att bli dömd. Och med tanke på hur du dömer honom bara för att han inte gick på en begravning är det verkligen inte svårt att tänka sig att han kunde bli dömd för det också. Istället stängde han bara av och satt och spelade och säkert hoppades att allt var en ond dröm. Att sitta och spela kan ju definitivt vara en verklighetsflykt.

Jag hoppas innerligt att det egentligen handlar om sorg och saknad efter din kompis än att du är så trångsynt som du ger uttryck efter.
Om det handlat om hennes bror hade jag mer förväntat mig en närvaro men om en bror inte dykt upp hade jag fortfarande trott att det handlade om en för stor sorg och kanske skuldkänslor (som självmord ofta ger hos de närmaste trots att de inte kan påverka).

Uppriktigt sagt.

Jag har en bästa vän, och jag tror att det är den närmaste vänskap någon människa kan få i livet. Vi delar allt, finns dygnet runt om det behövs, och kastar allt åt sidan om något händer i den andras liv. Vi har pratat dagligen i decennier (utan undantag) Vi skrattar, gråter, flamsar och delar varenda hemlighet vi bär, och tankar vi har. Vår vänskap.är oerhört privat, och i en dimension som ingen av oss är beredd att delge andra

En otrolig kärlek till en annan människa, sådan man inte väntar sig möta.

Om hon skulle dö, så skulle jag göra allt för att hinna komma till hennes dödsbädd, dela hennes smärta, ångest och rädsla inför döden. Gå bredvid henne, försöka bära ryggsäcken en stund. Jag skulle berätta för henne hur fantastisk hon är, hur jag är lycklig som blivit vald till hennes bästa vän, och hur jag aldrig kunde tro att sådan vänskap fanns. Hon är för mig helt otrolig, och har varit det under alla år vi haft, en stor del av vårt vuxna liv.

Jag tror inte att jag skulle klara att gå på begravningen. Hur skulle jag kunna prata om.vår vänskap, vad skulle jag berätta om henne? Det vi har är ju då otroligt unikt, och ingen av oss har upplevt det tidigare.

Jag tror att jag skulle sitta vid hennes minnessten, fortsätta prata med henne varje dag (som nu) och enbart med henne fortsätta dela det dom händer i livet, tankarna och sorgen. Självklart skulle jag fortsätta övriga livet, umgås med vänner, jobba osv, men...

Jag skulle sakna henne varje dag av mitt liv, men jag tror inte att jag skulle gå på begravningen. Begravning speglar inte djupet av en vänskap, eller djupet av en sorg.

Och man skall nog akta sig för att döma andra där.

Jag tror man måste acceptera att alla människor reagerar olika vid sorg, man ska inte dömma något utifrån vad man själv har för preferenser.

Han har säkert hedrat er gemensamma vän på sitt vis. Min mans mamma gick inte ens på min mans systers begravning. Inte för att hon inte älskade sin dotter utan för att hon bokstavligen gick I tusen bitar (som säkert alla andra gör när de förlorar någon nära) men hon klarade verkligen inte av det hela då de bara 3 år innan begravt både min mans pappa och lillebror... Men, innan den allmänna begravningen hade hon en egen ceremoni i kyrkan med prästen och fick ta avsked framme vid kistan.

Många har rynkat på näsan också där, men som sagt.. man måste acceptera att somliga inte gör enligt normen.

Jag tror att de allra djupaste känslorna, och den största sorgen, är något som omgivningen varken får se eller höra...

Det finns folks om av olika anledningar inte vill eller klarar av att gå på begravningar hur när man än står personen. Och det får andra bara acceptera. Det finns inget krav att man måste gå på begravningar eller att det är onormalt att inte gå. Folk hanterar sorg och begravningar på olika sätt.

Du verkar hård i åsikter, inte så vidsynt, och tämligen omogen. Du kommer säkert att vidga perspektivet med livserfarenhet och lite utbildning

De första fem orden i den här meningen gör att du borde förstå varför resten av den är trams. Skäms!

TS, det är helt naturligt att du fortfarande sörjer en nära vän, men att kanalisera den känslan till bitterhet kommer inte att hjälpa dig. Killen ifråga har inte gjort något fel.