Bör jag lämna? Hjälp mig!

Varför skulle han inte vara en halvtidsförälder? TS skriver inget som antyder att mannen har problem med att klara av vardagsbestyr eller logistik kring barnen.

Nej, det stämmer men om det är som hon skriver:
Oempatisk. Alltså, han har otroligt svårt för att sätta sig in i andras känslor.
Han har massa olika tvångstankar/handlingar.
Han har svårt för att tänka på någon annan än sig själv. Barnens mående och viljor är väl det enda utöver sig själv.
Han har olika specialintressen som han snöar in på totalt i perioder.

så låter det inte som någon som klarar av att sköta två barn under sju år själv varannan vecka. Jag gissar att det är TS som har skött all markservice sedan barnen föddes men vi kan väl se vad TS tror själv nästa gång hon svarar. Jag kan absolut ha fel.

Ts skrev: Barnens mående och viljor är väl det enda utöver sig själv.

Så kanske han är okej med barnen. Och även om Ts skött allting tidigare så måste han ju få testa och lära in sig i hur det är att vara ensamboende.

Inväntar ts :)

Åh jag känner igen mig en del i det du skriver, mitt ex och jag var inte bra för varandra alls i slutändan. Skulle säga att mycket berodde på att våra behov skilde sig åt så mycket och sen med två barn och hus och allt vad det innebär fanns liksom inte utrymme att tillgodose bådas behov, sen var det ju massa annat också.

Man ville ju såklart att barnen skulle få växa upp i en kärnfamilj, och att det inte blev så är något man sörjer. Men samtidigt den dagen jag flyttade och hade flyttat alla mina saker var det enda jag kände lättnad och jag har inte ångrat det en sekund. Det var som en sten som lyfte från en. Mycket har man ju insett i efterhand, hur dåligt det verkligen var som man inte såg då för man ville ju så gärna att det skulle funka. Framförallt i det att livet känts så mycket lättare efteråt, trots att inte allt egentligen blivit lättare, men man har en helt annan energi att möta det som är svårt.

Tack för era svar! Ska försöka svara så gott jag kan.

Hans "personlighetsdrag" har givetvis funnits där hela tiden men de har förvärrats. Dessutom var de på nåt sätt inte lika tydliga för mig innan vi fick barn. Och jag blev gravid när vi bara hade varit tillsammans en kort tid. Efter barn nr 2 blev många av hans svårigheter/personlighetsdrag markant starkare. Det där med att inte kunna sätta sig in i en annan persons känslor var inget jag märkte av de första åren. Jag kan inte svara på om det blivit värre eller om jag upplever det starkare för att jag plötsligt märkt det och nu uppmärksammar varenda gång det märks.

Jag är medveten om att detta svar blev rörigt, men mina tankar ÄR röriga för tillfället och jag är dessutom så oerhört trött.

När det gäller markservice (planera, handla, städa, tvätta, laga mat, sköta räkningar, ha kontakt med t.ex förskola och sjukvård) så gör jag, utan överdrift, 95% av det. Han är som ett barn när det kommer till sånt. Jag tar delvis på mig skulden för det för jag har låtit det bli så. Det märkliga är att när jag vid 3 olika tillfällen har varit borta runt 1 vecka så har han fixat allt sånt själv. Men är jag närvarande så är det som att hans vuxna jag slutar fungera. Jag har sagt ifrån så fruktansvärt många gånger men det händer ingenting. Ibland håller han inte med mig alls utan tycker att vi gör så gott som 50/50 (vilket är heeelt absurt) eller så håller han med om att jag gör det mesta men säger att det beror på att jag tjatar och påpekar och då tappar han lusten att göra något här hemma (läs: han blir nästan obstinat, som ett barn, om jag t.ex ber honom ta disken. Då menar han att han hade tänkt ta den men eftersom jag "tjatade" om det så tänker han inte göra det. Och detta händer heela tiden)

Hade vi separerat så hade vi utan tvekan haft barnen halva tiden var. Han avgudar barnen och han kan ta hand om barn och hem (hemmet någorlunda iaf) om inte jag är närvarande. Antagligen hade mycket planering, läkarbesök, kontakt med fsk/skola fortfarande legat på mig men i övrigt tror jag att han hade fixat det. Och han är en bra pappa (men en usel partner)

Jag har flera gånger tagit upp hur dåligt jag mår i vår relation och att om inte stora förändringar görs så kommer det leda till separation. Men han verkar liksom inte ta in det, ta mig på allvar. Det går inte att nå honom. Det leder ofta till att jag får höra om allt som är fel på mig och om alla fel jag gör. Inte ens om jag gråter och verkligen BER honom att lyssna. När jag försöker förklara vad i vår relation och i hans agerande som gör mig så ledsen. Han vänder det omedelbart till "Ja men DU då...du gör det och det och det och det felet"

Han har dessutom gjort klart för mig att om vi avslutar relationen så kommer han INTE försöka samarbeta. Jag sa då att de som blir lidande då är ju barnen men han sa att det skiter han i. Han tänker INTE underlätta någonting för mig.

Detta blev ett långt svar. Sorry.

Hoppas att jag iaf lyckats svara på en del av era frågor

Har utför psykisk misshandel mot dig och du måste ifrågasätta om du vill fortsätta set liv så här. Vad är bäst för dig och vad är bäst gör dina barn? Vet inte hur mycket barnen bevittnar hans aggressivitet mot dig men de känner nog in och påverkas av att sin mamma inte mår bra. Är det denna relation som du vill ha som modell för dina barn? Skriv ner i en dagbok om hur er relation ser ut från vecka till vecka för att få perspektiv och se mönster i er relation. Låter inte på det du beskriver som att han vill jobba eller kommer jobba på sig själv och förstå vart dina gränser går. Det är inte okej du är värd så mycket mer. Dina barn är värt så mycket mer. Känner igen mig i det du skriver och då försökte vi både med terapi på varsitt håll och parterapi Men när jag fick hjälp av vålsteamet i kommunen att se våra mönster och att inget kommer att förändras tog jag tillslut det svåraste jag kunde göra, beslutet om att separera. Var så svårt att ta det beslutet men när jag väl gjorde det och separerade har jag bara känt en lättnad. Oftast stressar man över att få ihop praktiska saker men sätt dig ner och gör det konkret för dig hur du praktiskt kan ta dig ifrån honom. Ta hjälp av vänner och familj, berätta om din situation och att du behöver stöd och hjälp. Ingen kan tvinga dig att lämna och processen ser ut som så att man velar och tillbaka. Men dina barn kommet må så mycket bättre av att ha en mamma som mår bra.

Så han hotar alltså dig med att saga att han kommer göra det svårt för barnen.

Printa ut blanketten omedelbart, säger jag.

Hur menar du nu?

Om det blir en vårdnadstvist framöver så är det bra att spara så mycket info som möjligt. Gärna sms, mail, inspelade samtal, egna anteckningar etc. Även info om att han sagt ett han inte kommer samarbeta. Jag jobbar inte med sånt men känner mig övertygad om att det borde vara av värde.

Är det bara dig han behandlar dåligt eller får hans föräldrar och syskon samma behandling? Jobbar han? Har han vänner?

Min erfarenhet är att människor sällan beter sig illa bara mot en utan mot alla som ställer några krav, dvs du, hans andra familj, chefen och barnen när de blir äldre och förväntar sig mer av honom.