Bör jag lämna? Hjälp mig!

Är det bara dig han behandlar dåligt eller får hans föräldrar och syskon samma behandling? Jobbar han? Har han vänner?

Min erfarenhet är att människor sällan beter sig illa bara mot en utan mot alla som ställer några krav, dvs du, hans andra familj, chefen och barnen när de blir äldre och förväntar sig mer av honom.

Det är faktiskt bara mig. Men han och hans familj (föräldrar och syskon) har en mycket 'speciell' relation. De är också lite märkliga med märkliga tankar. Och de håller med varandra och håller varandra om ryggen i ALLA lägen. Alltså på ett sätt som nästan kan upplevas som lite stört för en utomstående.

De står varandra väldigt nära och det är till dem han vänder sig så fort något händer. Bra som dåliga saker. Han och jag bor ihop men de var ändå de första som fick veta att han fick jobbet han hade sökt. De fick veta att han hade corona före jag fick veta det. Och då var jag ändå hemma med honom just när han fick provsvaret. Detta är bara 2 av 3588543 exempel.

Jag står också min familj nära, speciellt en av mina systrar. Men hon håller definitivt inte alltid med mig. Jag kan ta upp saker med henne och vi kan ha en diskussion. Men tar han upp nåt med sin familj så håller de med honom i alla lägen. Han blir således aldrig "utmanad".

Jag skrev i min trådstart om hur han skriver och talar om mig och det är nästan uteslutande med hans familj. Han skriver nåt elakt om mig och de håller med och spinner vidare på det.

Han jobbar men har i princip inga vänner alls.

Kan du ge något exempel på hur hans familj är märkliga och har märkliga tankar?

Han låter ju extremt familjebunden men det stora problemet känns ju som det faktum att han är elak mot dig.

Har ni gått i familjeterapi? Om inte så gör det. Även om ni går isär så kan ni behöva hjälp med att kommunicera angående barnen.

Ofta är det så att när man ställer frågan, så vet man redan svaret. 

Du frågar "Bör jag lämna? Hjälp mig!" 

Det säger väl allt.

För mig låter det väldigt sannolikt att din man har någon form av autism, förslagsvis Aspergers syndrom. Allt du skriver tyder på det.

Det enda som i längden kan göra honom mer funktionell är om han går en utredning, och får bättre koll och förståelse för sig själv.

Att, som vissa gör här, avfärda honom som "ett svin" och allt möjligt annat är såklart helt icke konstruktivt. Man kan bara hoppas att de som gör det inte jobbar med att hantera människor. 

Så tänker jag med, Ts nämner det också själv i trådstarten. Men om varken Ts eller han själv tar tag i detta med utredning så händer ju inget?! Då kan dom inte nå framåt. Om  han inte anser att nåt är ett problem öht, ja då är det ju lite dödsdömt (iaf för Ts).

Mitt ex har aspberger och har extremt svårt med stress och fick väldig aggressiva utbrott och många gånger framför vårt barn. Flera gånger vart jag rädd. Han var elak, i varje bråk skulle han kränka min person på alka sätt och vis. Han lade sina utbrott på mig, att han har ett funktionshinder och jag måste ha förståelse och lära mig hur jag ska hantera honom för att han inte skulle få dessa utbrott. Förstår att hsn har extremt svårt att reglera sina känslor men jag klarade inte av att leva på det sättet och kände inte att det var rätt att jag hade ansvaret för att han inte skulle blir arg och få ett vredesutbrott. Jag tycker inte att man ska tolerera allt, framförallt om det personen gör gör så att man mår dåligt då behöver den lära sig vart ens gränser går och respektera dem. Om han inte överhuvudtaget vill ta hjälp så är det upp till dig om du vill fortsätta leva som du gör eller bryta upp och med största sannolikhet kommer du att må bättre. Ja, det är jobbigt att separera men efter att jag tog det beslutet och hade en tydlig plan hur jsg skulle göra praktiskt så har jag aldrig ångrat mitt beslut och känt en lättade och mår så mycket bättre än att leva med honom. Så ja det är jobbigt men tänk på dig själv och dina barn hur du och ni vill må.