Är det så jobbigt att bli pappa som 40+ ?

Fast med åldern som ursäkt? Tycker jag inte håller riktigt.

Jag vill ha barn med honom. Inte byta partner:(

Oj vad många svar! Kan inte svara alla men kanske förklara lite mer vår situation...förra gången han pratade om att sterilisera sig så tyckte jag att han skulle vänta och tänka igenom det ordentligt för både min och hans egen skull. Men tänker vara stenhård där att han måste vänta med det tills vi bägge tycker samma. 

Nu är det samma sits...men varför ens göra en sån sak han vet ju inte hur han känner om ett år, två år, fem år...jag är liksom inte ens 30 än skall jag då vara färdig med barn och nöjd med ett och en bonus som är nästan i samma ålder som mig själv??

Både han och jag fick ju den barn vi har tidigt...så hans barn är vuxet och utflyttad sen länge, vi har ett barn eller jag har ett barn som han är styvfar till så bara ett barn hemma som inte alls är liten längre...men ändå vill han inte.

Påverkar ju sexlivet med...är som han inte ens litar på mig längre vad gäller det. Vill ha kondom eller göra andra saker som inte skulle kunna skapa barn...som när jag säger att det gör inget jag skall snart ha mens eller hade nyss mens och har inte ÄL nu så blir han nojjig och skall ta på kondom... Får liksom redogöra för honom och förklara när jag hade mens eller när jag kommer få mens bara för att han skall vilja ha vanligt sex med mig. Att inte bli litad på och behöva övertyga honom att det är lugnt tär liksom på självkänslan...

Han är jättekär i mig men jag är minst lika kär i honom. Jag vet att även utan fler barn kommer jag vara lycklig med honom. Jag vill inte ha någon annan. Men jag vill ändå ha ett eller två barn med honom. Jag vill ha fler barn med honom som far. Alltså du skulle se honom med mitt barn...han är verkligen barnets pappa även om han inte är barnets "riktiga" pappa... Så självklart vill jag ha fler barn med honom.

Alltså jag förstår delvis på sätt och vis att han är lite orolig. Vi har pratat och även bråkat mycket om barn. Särskilt efter vi har bråkat barn precis och jag vill ha sex så kan jag tänka hur det verkar typ. Men det svider ändå att inte bli litad på.... Inte lika mycket som att han inte vill ha fler barn men det svider.

Jag försöker tillmötesgå hans önskemål med det. Jag skriver upp i kalendern när jag har mens och ungefär när jag tror jag kommer ha ÄL...har alltid gjort så sen förra gången han ville sterilisera sig. Så han kan titta i kalendern och se att det är ok. Jag visar honom kalendern om jag ser att han är nervös. Jag försöker inte hålla fast i honom när han kommer så han kan komma utanför om han vill också Bara om jag själv kommer ungefär samtidigt så har det blivit så men det är inte på flit. Vill inte att han steriliserar sig för då är det verkligen kört utan att han väntar tills även jag är helt ok med det. 

Jag vill absolut inte att han steriliserar sig. Då skulle han ju inte kunna ändra sig... har läst på om det inte alls säkert att en reversion (stavning??) fungerar heller. Så nej på det, inte ännu åtminstone...

Har läst att vissa läkare men nog inte i Sverige vägrar att göra detta om inte frun/sambon medtycker tycker det borde vara ett krav då det påverkar kvinnan i så stor grad

Inte samma sak alls.Jag vet inte om han kommer ändra sig. Jag hoppas det. Åtminstone vill jag hoppas på att han ändrar sig och få tid på mig att försöka övertala honom och det kan jag inte om han steriliserar sig. Jag känner mig ändå väldigt säker på att han inte kommer lämna mig. Även om jag skulle lura honom att göra mig gravid hade han inte lämnat mig... jag känner mig trygg i det men det skulle jag inte göra ändå.

Jag hoppas på att han skall vilja som jag. Jag VET att han blir en fantastisk pappa trots att han tycker att han är för gammal själv... känner det i hela min kropp utan tvivel. Ser ju med egna ögon hur han är med mitt barn...barnet är som VÅRT barn han behandlar barnet som sitt eget och tydligt att han älskar henne som sitt eget.

Så jag hoppas inte på en olycka eller "olycka".

Är inte så sugen på att diskutera abort och jämföra det med sterilisering faktiskt. Helt olika saker.

Alltså en sterilisering gör ju mannen steril. Vilket även gör kvinnan så gott som steril. Visst hon kan ju skaffa barn med någon annan men hon vill inte skilja sig eller vara med någon annan utan ha barn med honom.

Om inte hon får ha något att säga till om med det så får ju han bestämma över sin egen kropp men även hennes kropp och liv. Att det blir inga fler barn och det bestämmer han helt själv. Därför måste man ha samtycke tycker jag. Du kan googla på det jag är inte ensam om den åsikten. Finns mycket fast mest på engelska. Många vårdgivare som inte kräver samtycke från kvinnan rekommenderar ändå att mannen skall ha det just för att de rör dem bägge.

Är ju stor skillnad på en singelman och en sambo eller gift man i det avseendet. Singelmannen påverkar ju inte en person till. Dessutom bär inte män barnet i magen utan det gör kvinnor så det är ju mer hennes kropp det gäller än hans.

Det där är en helt annan sak. En man bär inte ett barn i magen. Alltså jag vet inte ens vart jag skall börja men jämförelsen är alldeles för skev...som att jämföra äpplen inte med päron utan med bostadsbristen i stadskärnan.

Vi är förlovade.  Vi skall gifta oss, det känns inte akut för vi är SOM gifta. Han är mannen i mitt liv, jag är kvinnan i hans. Han älskar mig, jag älskar honom. Vi uppfostrar ett barn tillsammans. Mitt barn som han gärna hade adopterat om biopappan godkänt det.

Vi har vart tillsammans i 5 år, bott ihop 4.

Vi har enats om att han väntar med att sterilisera sig och vi gör bara andra saker än samlag runt ÄL så vi slipper bråka om kondomer eller att jag skall behöva peka i kalendern och förklara mig bara för att jag vill ha ett normalt samlag. Han har lovat att lita på mig med det.

Det är ju en fråga om tillit, blir ledsen när han inte litar på mig och tror att jag skulle luras.

Vill inte säga exakt...så jag är ca 27, mitt barn är ca 10. Han är ca 45 och hans barn är ca 24.