Nej den åldern har ingen betydelse, sambon hade passerat 40 när vi fick vårt gemensamma, brorsan har båda sina efter 40 (och vet flera som fått barn efter 40)
Men en del är färdiga med barn vid 30 andra börjar efter 40. Så jag tror det är mer känslan som gäller.
Sedan finns det dom som känner sig gamla vid 40 och för andra är det då man peakar.
Nu ville jag inte ha barn med min sambo som också är äldre. Ett argument var att skaffar ni 2 barn, innan de flyttar hemifrån är han kanske 70 eller äldre. Då kommer ni kanske inte säkert att kunna ha ett vuxet liv tillsammans ni två utan hemmaboende barn. Han kanske vill ha det. Hålla reda på tonåringar istället för att njuta av pensionen.
Något många inte tänker på är att det är ju inte bara att känna sig pigg den dagen ungen föds, att skaffa barn är ett åtagande som sträcker sig minst 20 år framåt.
Och? Jag förstår inte din kommentar. Då får ju dessa pigga 60-åringar du känner skaffa så många barn de vill...
Hur många barn har du hemma att ta hand om?
Jag tycker diskussionen är mycket intressant. Vore kul att höra vad någon man som har två kullar med barn tycker. Alltså någon som i princip hela sitt vuxna liv har hemmavarande barn.
Naturligtvis kan man känna sig "för gammal" för småbarn när man är typ 45. Sen att det springer runt en massa män och låtsas som att de har samma energi som när de var 25 - glöm det. Det är självbedrägeri.
Själv blev jag pappa vid 40, och barnet är nu tre. Det fungerar. Jag är allmänt frisk, i bra form och i grunden vältränad osv. Men kommer jag orka göra det jag vill (t ex spela fotboll, springa, härja - sånt som för mig är roligt och viktigt att göra med barn) med barnet när hen är tio? Jag hoppas det. Men om jag skulle få barn idag, sen när det barnet är tio? Osäkert. Efter 45 skulle jag inte ens tänka tanken. Inte för min egen skull, utan för barnets. Barn förtjänar pigga och energiska föräldrar. Generellt pratat, såklart. I individuella fall gäller ju inga "givna" regler.
Hur andra gör lägger jag mig inte i, då jag inte är den sort som tycker att man har rätt att sitta på avstånd och döma över andras levnadssätt och livsbeslut.
Men igen - man kan definitivt känna sig för gammal för ett nytt barn efter 40. Samtidigt som man exempelvis längtar efter att springa nästa maraton. De två är helt olika saker. Sånt man behöver lära sig att förstå och respektera om man ska leva i relation med någon annan.
Det räcker väl med att man är tillräckligt pigg, energisk, tja, det beror på vad man är för människotyp och vad man har för livsstil.
Jag tycker energiska människor är väldigt påfrestande, att det ska hända saker hela tiden. Vi är mer layback och kan absolut slöa bort en hel dag.
Ja det är jobbigt med småbarn så jag kan verkligen förstå om man inte vill ha fler efter 40. Han kanske känner sig klar med den biten? Att få barn vid 40 innebär ju också att barnet får en gammal förälder hela livet. Jag sköter om mina gamla föräldrar nu som är 75 år medan jag själv är småbarnsförälder så det är tufft.
Detta är väl högst individuellt. Jag är strax över 40 och skulle aldrig skaffa en sladdis nu.
Nu vill jag skörda det jag sått och det är stora självständiga barn.
Sova så mycket jag vill, inte behöva skaffa barnvakt, inte sitta på ständig vakt med trappgrindar och ständig bevakning.
Nej det var kanske kul då men idag, no way!
Varför får barnets röst och perspektiv inte höras i detta tycker du?
Mitt tioåriga jag vidhåller att det var jobbigt att ha en pappa som var som en farfar, över 60. Han hade bra sidor förstås, men mycket som var kopplat till hans ålder var jobbigt för mig.
Att han var fysiskt äldre och helt otänkbar i en pulkabacke eller att brottas med och inte förstod ny teknik är två exempel av hundratals jag skulle kunna ge. Mitt tioåriga jag klagade aldrig, det är nu som vuxen som jag inser att barn också har rätt att känna att saker kan vara jobbiga och utmanande och uttrycka det.
Alltså...jag slutar aldrig förvånas över hur många använder anekdotiska bevis för att "ge bevis" för att det ena eller andra är "rätt eller fel".
Enkelt uttryckt - mina erfarenheter är relevanta för mig. Dina för dig. Om de gäller majoriteten av alla andra? Mycket oklart. Då får man kolla på forskning istället.
Min poäng är väldigt enkel - tycker man själv att man är för gammal för ett nytt barn vid typ 45 - då ÄR man för gammal för ett nytt barn vid 45. För det kan ingen annan än den berörde individen avgöra. Vad andra har för erfarenheter eller synsätt är i det individuella fallet, ofta, helt irrelevant. På samma sätt som det för det harmoniska ensambarnet är irrelevant om etta annat ensambarn led av att vara det. Intressant att diskutera, men det ena påverkar inte det andra.
Och att människor - både vuxna och barn - har olika åsikter om vad föräldraskap är och ska vara är väl inte märkligt? Märkligt är bara när man anser att ens egna synsätt är mer upphöjt. Själv är jag en pappa på över 40, med ett litet barn. Jag skulle tycka det vore oerhört trist om jag inte kunde leka "vilt" med henne. Bland annat ramla omkull och springa och hoppa och sånt, som hon älskar när jag gör. Att andra inte vill göra sånt skiter jag i. Vill man ha Edward Bloom-inställningen till föräldraskap är det helt fine by me. Människor fungerar olika, har olika saker att ge..
Du har ett sätt att argumentera som jag hoppas du inte har irl för det är faktiskt ganska osympatiskt. Du tar andras personliga åsikter och upplevelser och talar om att de har fel, hånar eller förminskar. Sedan lyfter du fram din egen personliga upplevelse.
Som ovan, du tyckte småbarnstiden var förbaskat trist och var glad att den var över.
Att andra inte går på dig för detta är inte för att de ser detta som sanning utanför att de flesta människor faktiskt respekterar andras upplevelser. Även på nätet.
Ungefär som Edward-Blom. Eftersom jag som liten upplevde det oerhört pinsamt med föräldrar som betedde sig som så, så är det inget positivt för mig.
Alltså, det dissas rätt rejält när det gäller äldre föräldrar, skulle nog säga att det lilla du fått nu, är en västanfläkt om vad äldre föräldrar får på det här forumet.
Dessutom är det väldigt mycket fokus med att vara fysiskt aktiv med barn (de flesta barn är fysiskt aktiv ändå) sällan på den andra biten. Det verbala, att umgås utan leka/busa/hålla på med idrott är något som jag aldrig varit intresserad av, men det fanns andra kanaler för det. Vi har gjort annat istället.
Men då så.
Och han är 45 nu och ni skaffar barn inom ett år så kommer han att var pensionär innan barnet har flyttat ut,.
Han är redan (plast)pappa til en tioåring. Din man är 55 innan den pojken flyttar hemifrån.
Om du struntar i idag, hur mycket ork tror du en 64-åring har att hantera en tonårstrotsande 18-19-åring?