sextiotalist skrev 2021-01-15 09:05:39 följande:
Det finns faktiskt en viss bredd mellan pajasförälder (vilket jag tycker du beskriver dig som) till Edward Bloom
Om man tar barnperspektiv, så avskydde jag, som barn, när vuxna tramsade, trillade omkull. Men barn är olika, precis som vuxna är.
Jag vidhåller fortfarande att en normalfungerande 40-50 -åring är fullt kapabel till att vara förälder och fysiskt klara av allt som en föräldern behöver klara, även till mycket små barn.
Att man sedan vill vara en pajas-förälder, fotbollsförälder, kultur-förälder är helt individuella val och alla barn är inte nöjda med sina föräldrars sätt att vara. Det väldigt läsintresserade barnet är kanske totalt ointresserad av att ha en fotbollsspelande pappa, den fotbollsintresserade barnet kanske är jättebesviken att pappan är en kulturnörd. Men det har INGET med att vara en bra förälder. Utan att man är olika som individer.
Självklart är det man själv som avgör om man är i ett skede i livet om det ska vara fler barn eller om man är färdig med detta. Detta är också ett individuellt val. Själv valde jag att stanna vid ett barn, inte för att jag inte skulle orka fler barn eller var för gammal, utan för att jag tyckte småbarnstiden var så förbaskat trist, så jag var glad när den var över
Du menar alltså att en förälder som tycker om att leka fysiskt med sitt snart fyra-åriga barn är en "pajasförälder"? Ja, då är jag gärna en pajasförälder. Fine by me. Så länge hon tycker det är väldigt roligt och vi trivs ihop är jag helt tillfreds med att vara det. Jag tänkte förresten åka pulka med henne efter förskolan idag. Lovar att clowna till det lite extra, när jag låtsasramlar av pulkan och rullar nerför backen. Och nej - hon tycker inte att det är "jobbigt". Jag tror nämligen inte att den sociala förmågan att låtsas uttrycka uppskattning är sådär jätteutvecklad ännu. Men den dagen den är det får man såklart, i viss mån, anpassa sina beteenden. Inga konstigheter alls.
Vad som inte är lika "fine" är att du uttrycker det på ett sätt som där du insinuerar att det skulle vara något dåligt, och "jobbigt för barnet". För det gör du. Ungefär som när du i mitt prat om att "spela fotboll med barnet" var tvungen att påpeka att "Jag har minsann en vän som var en besvikelse för sin fotbollsintresserade far". Jaha. Synd för honom, då. Vad det har med mig och mitt barn att göra har jag dock ingen aning om.
Det där sättet att antyda saker är lika fånigt som att jag skulle insinuera att ditt barn led av att behöva "hänga med trista och pretto föräldrar på museum och i skogen". Vilket jag aldrig skulle göra. Vet inte ett skit om det, och utgår naturligtvis ifrån att barnet uppskattat och fått bra saker av aktiviteterna. Man kan liksom inte sitta och ha åsikter om saker man inte vet.
Gällande "förälder efter 40" fungerar det NATURLIGTVIS bra för många. För de allra allra flesta, som är friska och motiverade. Min enda invändning var att man som individ kan känna sig för gammal, inte ha den ork och energi man kräver av sig själv. Inte annorlunda än att vissa tycker det känns ok att börja en ny utbildning vid typ 45, medan andra känner att "Nej, jag orkar inte med en sån stor utmaning, den osäkerheten".
