Är det så jobbigt att bli pappa som 40+ ?

Oavsett ålder så är det skitjobbigt att ha barn. Jag förstår honom.

Har flera barn med 3 olika kvinnor. Det var alltid samma sak, samlivet blomstrade och de älskade mig tills de tjatat till sig barn. Jag som var ung och hade svårt att släppa taget om tryggt sex gav med mig. Så fort de krystat fram barn som jag egentligen inte orkade att ha ansvar för förvandlades jag från att vara prins till skitstövel.  

Nu är jag lyckligt fri från mammorna till mina barn och lever med en kvinna som redan har barn med en annan gubbe. Han får har rollen som skitstövel i hennes liv trots att jag inte är så mycket bättre än han.... :)

Jag kan njuta av att slippa mina ex. ha en fin relation med barnen och vara den oskyldiga prinsen för min fru som inte envisas med fler barn.

Aldrig mer unga duktiga, kravfyllda primadonnor som skall envisas med att ha fler ungar så att hon kan skylla livsledan på mig! 

 
Naturligtvis kan man känna sig "för gammal" för småbarn när man är typ 45. Sen att det springer runt en massa män och låtsas som att de har samma energi som när de var 25 - glöm det. Det är självbedrägeri.

Själv blev jag pappa vid 40, och barnet är nu tre. Det fungerar. Jag är allmänt frisk, i bra form och i grunden vältränad osv. Men kommer jag orka göra det jag vill (t ex spela fotboll, springa, härja - sånt som för mig är roligt och viktigt att göra med barn) med barnet när hen är tio? Jag hoppas det. Men om jag skulle få barn idag, sen när det barnet är tio? Osäkert. Efter 45 skulle jag inte ens tänka tanken. Inte för min egen skull, utan för barnets. Barn förtjänar pigga och energiska föräldrar. Generellt pratat, såklart. I individuella fall gäller ju inga "givna" regler.

Hur andra gör lägger jag mig inte i, då jag inte är den sort som tycker att man har rätt att sitta på avstånd och döma över andras levnadssätt och livsbeslut.

Men igen - man kan definitivt känna sig för gammal för ett nytt barn efter 40. Samtidigt som man exempelvis längtar efter att springa nästa maraton. De två är helt olika saker. Sånt man behöver lära sig att förstå och respektera om man ska leva i relation med någon annan.

Det finns ju ett talesätt som säger ungefär:
"Om mannen får bestämma så blir det bara ett barn".

Jag påstår inte att det alltid är sant men jag tror det ligger mycket i det.

Det kan vara så enkelt att han älskar dig och vill prioritera sin kärlek och sin relation just med dig. Han ser med förväntan fram mot att barnen ska bli så stora att de klarar sig alltmera själva och att du och han ska få mera tid för er själva och er egen kärleksrelation.
Han kanske är så kär i dig så han vill tillbringa sin tid med dig, resa, uppleva saker på två, kyssas, mysa, älska och ha jättemycket sex. Det kanske är så hans kärlek ser ut och det är vad han ser fram emot?

Medan din kärlek mera handlar barn och något annat?

Jag är ungefär tio år äldre än min sambo. Vi träffades när jag var ca 40. Båda hade vi barn sedan tidigare.
Hon ville ha "ett kärleksbarn" med mig men jag ville absolut inte ha flera barn. Jag var kär i henne, ville uppleva och utveckla vår kärlek men kunde absolut inte tänka mig att börja om med småbarnsåren, inskolning på dagis och hela den biten. Jag älskar de barnen vi har, även bonusbarnen.
Jag var mycket kär i henne, och älskar henne ännu mera i dag, och det viktigaste för mig var att utveckla vår kärlek tillsammans.
I dag är vi jättelyckliga och barnen är så stora att de klarar sig själva i det mesta. Jag och min sambo har ett underbart förhållande och vi upplever en ny vår och en ny frihet tillsammans i vår kärlek till varandra. I min värld hade det inte sett ut på detta sätt, vårt kärleksförhållande skulle alls inte ha varit så underbart om vi hade haft ett till barn, en sladdis, som hade tagit upp det mesta i vår tillvaro och styrt våra liv.

Kärlek och sex är jätteviktigt för mig. Så sett ur min synvinkel så älskar din man dig jättemycket och han gör helt rätt.

Det räcker väl med att man är tillräckligt pigg, energisk, tja, det beror på vad man är för människotyp och vad man har för livsstil. 
Jag tycker energiska människor är väldigt påfrestande, att det ska hända saker hela tiden. Vi är mer layback och kan absolut slöa bort en hel dag.