Är du trygg i din ekonomi?

Ja, jag tycker att vi har ganska bra ekonomi. Mitt jobb är säkrare (både nuvarande position samt yrkesmässig i helhet) än min mans, men då tjänar jag också mer, så det är säkrare för oss så. Vi har inte så mycket i bolån, samt för säkerhetsskull har vi tecknat livsförsäkring på varandra, så i fall nån av oss avlider i förtid, så kan den andra betala av bolånet direkt och egentligen ha lika mycket kvar (tecknade den när bolånt var dubbelt så högt som just nu).

Både ja och nej. Vi har ett dyrt hus med höga lån. Just nu är jag föräldraledig och det är ett ordentligt stresstest av ekonomin. När båda jobbar har vi goda marginaler och kan spara ihop en större buffert som kommer få oss att känna oss lite lugnare.

Vill också amortera en hel del innan jag känner mig helt trygg.

Jag är pensionär. Har rätt litet pengar att röra mig med men känner mig trygg. Har lite omkostnader och allt betalas i tid. Inga lån. Små behov. Vill snarare göra mig av med saker än köpa ngt!  MEN hade jag haft dagens pengar att leva på när jag var ung så skulle jag varit FÖRTVIVLAD varenda dag! Så mkt man ville ha på den tiden och så mkt man behövde och så mkt det fanns att köpa och ......och ....och

Jag är pensionär. Har rätt litet pengar att röra mig med men känner mig trygg. Har lite omkostnader och allt betalas i tid. Inga lån. Små behov. Vill snarare göra mig av med saker än köpa ngt!  MEN hade jag haft dagens pengar att leva på när jag var ung så skulle jag varit FÖRTVIVLAD varenda dag! Så mkt man ville ha på den tiden och så mkt man behövde och så mkt det fanns att köpa och ......och ....och

Både ja och nej.

Jag är väldigt trygg som livet ser ut här och nu och skulle kunna leva några år på mina besparingar.

Men händer det något som gör att jag inte kan jobba under resten av livet så kommer tryggheten på sikt försvinna såklart. Med barn som kommer bo hemma ett antal år till så vill man ju helst inte leva hur snålt som helst.

Ja man vet ju inte vad som kan hända i livet! MITT råd till dig här från "ålderdomen" är att spara INTE i en massa pensionsförsäkringar man lurar på dig. Lägg pengarna i "madrassen". 

Inga pensionsförsäkringar här . Mer än allt sånt som jobbet betalar för mig som tjänsteman. Jag hann aldrig hoppa på tåget innan staten drog bort avdragen man kunde göra.

Mina pengar är rätt spritt investerade. Både konton med lite ränta men utan risk och sen även fonder och aktier i ISK. Plus bonuspengar från jobbet som jag valt att inte plocka ut men som förvaltas av något företag. Om jag har lyckan att bli pensionär så kommer jag plocka ut dem då när jag förhoppningsvis inte betalar statlig skatt.
Sen bor vi även i hus som borde säljas med vinst. Men flyttar vi i närtid blir det till något dyrare på grund av att hemmet är viktigt för oss (betydligt mer än att resa). I synnerhet som det verkar som att hemarbete kommer att fortsätta även efter pandemin mer eller mindre. I alla fall för mig som jobbar inom IT.

Men tack för tipset!

Nu är jag det, med ett yrke som det är stor efterfrågan på och jobbar på en statlig myndighet där det kommer finnas massor av jobb de kommande åren. Och en rejäl buffert på banken.

Men för några år sedan kände jag mig inte trygg, då jobbade jag som konsult med helt rörlig lön. Jag tjänade massor när jag hade jobb, och det hade jag hela tiden, men när jag närmade mig 50 år började jag känna mig orolig för hur det skulle bli om jag blev sjuk framöver. Vid en eventuell långtidssjukskrivning hade jag ju en massa försäkringar, men om jag skulle få en sjukdom som gjorde att jag behövde vara hemma korta perioder ofta så hade det blivit extremt dyrt. 

Så jag valde tryggheten framför hög inkomst och tog en fast anställning istället. 

Inte alls trots att jag borde vara. Två lärare i Stockholm, omöjlig att bli arbetslös, det tar typ 2 timmar att hitta jobb, och båda är fastanställd.

Vi fick vårt första barn och köpte hus nyligen. Vi är äldre och barnet var otroligt efterlängtad, så vi fattade beslutet att jag är fledig men tar knappt ut nån pengar alls, han jobbar bara 50% iår. Det är rena drömmen, vara hemma alla tre så mycket och njuta av att vi äntligen blev tre. Vi sparade noggrannt innan så det var inget problem att även köpa hus i november (vi ville göra det redan i 2019 men hittade inte rätt objekt förrän nu). Våra inkomster idag täcker max 60% av våra utgifter. Jag visste det, vi planerade så. Ändå känns det så otrygg att titta på hur summan på sparkontot bara smälter bort. Det tog en evighet att bygga upp, nu "festar vi bort" så mycket under ett år... Det är värt det, verkligen, men stressar mig ändå. Jag växte upp i fattigdom, kämpade otroligt mycket för en stabil ekonomi. Maken hade det okej, och det syns att han har en ekonomin löser sig alltid attityd medans jag stressar ihjäl mig - onödan.

Ja, jag är trygg. Jag och maken jobbar 100%, men har ganska låga löner. Hans jobb är stensäkert, mitt lite osäkert.

Har renoverat huset totalt och har därmed väldigt låga driftskostnader och risken för större oförutsedda utgifter är liten.

Klarar oss på en lön + passiv inkomst men det blir tajt.

Belåningsgrad huslån 40%. Har bekostat renovering med den andra lönen löpande utan att låna upp mer. Har därför börjat göra en plan för sparande nu när renoveringen slutat sluka pengar. Har inget sparande (ca 40 år), då vi prioriterat boendet. Har ett boende långt över vad vi skulle haft råd att köpa, iofs en slags ?pensionsförsäkring?.

Jag känner mig relativt trygg, men har varit med om tillräckligt mycket under mitt arbetsliv för att veta att allt kan hända och har därför försökt så gott det går säkra upp att jag i alla fall får tid att ställa om om ekonomin kraftigt skulle försämras. 

Maken och jag har båda bra löner och jag är inte beroende av honom. Tvärtom har jag under många år tjänat betydligt mer än honom även om han senaste året har kommit ifatt. Vi har dock båda två erfarenhet av plötslig uppsägning från tidigare jobb. För mig kom det verkligen som en total chock när vi fick en ny chef som ville bygga sitt eget team och utan förvarning meddelade mig att jag inte passade in i hans planer. Jag fick relativt snabbt ett nytt jobb, men då jag nu närmar mig 50 är jag inte alls säker på att det skulle vara lika lätt. Inom min bransch är det hög konkurrens om jobben och ungdom verkar många gånger premieras. Min man blev också av med sitt förra jobb utan direkt förvarning. De hävdade arbetsbrist, men det var rätt tydligt att det handlade om att han hade mått dåligt under en period och varit mycket frånvarande. I efterhand var det bra det som skedde, men tufft i stunden. Han tog ett halvårs ledigt och fick sedan första jobbet han sökte och mår nu mycket bättre. Han kommer alltid kunna få välbetalt jobb inom sin bransch med den erfarenhet och de kunskaper han har.

Så jag antar att så länge vi håller ihop kommer det inte vara några större problem med ekonomin, även om vi skulle behöva dra ner på saker om jag får lägre inkomst. Men så vill inte jag ha det. Jag vill veta att jag kan försörja mig själv om det krävs. Så jag är noga  med sådant som buffert, inkomstförsäkring, sjuk- olycksfallsförsäkring, pensionssparande, mm.

Jag känner mig trygg. Vi har bra jobb och bra CV. Har a-kassa, inkomstförsäkring och bolåneförsäkring vid arbetslöshet eller sjukdom. Dock har vi ett nytt hus och stort lån. Hoppas att på tio år ha betalt av tillräckligt för en mer lagom belåning. Det enda problemet direkt är vid dödsfall/skilsmässa skulle vi bli tvungna att sälja då inte en ensam kan ta lånet.