Människor som inte har några vänner

Aldrig varit jättepopulär att umgås med. Vet faktiskt inte varför.

I högstadiet hade jag ett par kompisar i klassen..

I gymnasieklassen var alla jätteschysta och bra. Där var jag en i gänget. Sammanhållningen var hur bra som helst och så men vi umgicks inte så mycket privat.

I lumpen blev jag lite mobbad. Det var ingen bra upplevelse. Jag längtade bara därifrån. Jag hade ändå förväntat mig en bra sammanhållning där. Efter att ha gått i en riktigt bra gymnasieklass. Men det var bara idioter på det logement jag bodde. Dryga och kaxiga människor. Omotiverade dessutom så jag fick alltid jobba för minst två. Försökte va en bra kompis och ställa upp på andra i gruppen men då sågs man som svag eller nåt och blev utnyttjad i stället. Det var killar från landet och småstäder som kom direkt från fabriksgolvet i småindustrierna. Inskränkta och tråkiga allesammans. Fanns dock ett par killar jag blev nära vän med som tur var.

I över tonåren och som ung vuxen hade jag ändå lite kompisar. Jag tillhörde ett litet kompisgäng, även om jag kanske inte tillhörde dess allra innersta krets.

Jag trodde nog kanske iofs det, men upptäckte efter hand att jag uppenbarligen inte betydde lika mycket för andra som andra betytt för mig. Som att jag överskattat vänskapen och bara var en bekant eller ytlig kompis för människor som jag betraktat som nära kompisar. Folk skaffade nya kompisar och slutade sakta men säkert höra av sig.

Kanske vanligt? Att man går vidare och inte har samma kompisar när man är 40 som när man var 20, men för mig kändes det. Det här och några andra tråkiga händelser socialt har påverkat mig att hålla mig lite på min egen kant. Vill inte riskera att bli besviken

Min man har inte heller några vänner. Han håller knappt kontakten med sin familj. Jag själv är väldigt social och utåtriktad och har många vänner. Jag tycker hans brist på vänner är jobbigt då han är välduigt beroende av mig för sälskap och det känns som han hänger på mig hela tiden för att itne känna sig ensa, Detta har gjort att jag börjar tröttna. Kan inte vara gift med någon som är så beroende av mig och håller mig nere. 

Tror att våra moderna liv stimulerar oss rätt hårt att många inte klarar av att ha vare sig vänner eller relationer. Det blir för mycket  helt enkelt.
Sedan tror jag precis som i dejtingsvängen att vi generellt är mer kräsna i dag än för typ 30 år sedan. Vi förväntar oss mer av allt, och då kan det vara svårt hitta vänner.

Det lär väl bli jobbigt för honom om du gör slut sen. Då är han helt ensam. Gäller att ta hand om sina kompisrelationer.

Min man har inte heller några vänner om man bortser från mig och hans ursprungsfamilj. Det närmaste han kommer "att ha vänner" är utbyte med människor i några föreningar han är engagerad i.

Han ser riktigt bra ut, har ett normalt jobb och två högskoleutbildningar. Men inga vänner och han verkar inte lida av det heller.

Själv har jag faktiskt också betydligt färre vänner än vad människor i allmänhet , åtminstone kvinnor verkar ha. Det är ingenting jag lider av, men jag tycker å andra sidan att det är stor skillnad på att ha ett fåtal vänner och inga vänner alls.

Har ändå landat i att när min man nu själv inte lider av att inte ha vänner tänker jag inte tjata på honom eller pusha honom om den saken.  Jag är hans fru och inte hans mamma. Tycker han själv inte att det är ett problem att han inte har några vänner vill inte jag göra det till ett problem.

Jag har inga direkta vänner jag träffar längre. De flesta försvann när jag fick barn, dels för att inga utav mina vänner själva hade barn så det de gjorde när de umgicks var mest fest osv vilket jag inte orkade med när barnen var mindre och dels kände man inte riktigt att tiden eller energin fanns för att underhålla det plus då att man var på så olika ställen i livet än de vänner man hade då.

Sen har väl jag alltid behövt mycket tid för mig själv, och därpå så har jag ett socialt arbete där jag träffar många kunder, de flesta stammisar så där krävs ju ett sorts underhåll av relationen. Bor dessutom på orten där jag arbetar så träffar kunderna när jag är ute på byn också. Så på min fritid har jag inget större behov av sällskap egentligen. Jag är väl något av en enstöring ;) vet inte är det någon mer här som känner som jag att det är mer okej att vara det som man än som kvinna?

Jag håller med dig. Kvinnnor förväntas ofta vara mer sociala och ha fler vänner.

Själv har jag visserligen vänner, men betydligt färre än vad de flesta andra kvinnor verkar ha.

Har inte det där klassiska "tjejgänget" många verkar ta för givet att alla kvinnor har och är helt ointresserad av många vanliga umgängesformer, som parmiddagar. Bara det kan göra att man betraktas som lite "udda".

Eftersom TS och flera har nämnt antalet kontakter så kollade jag i min telefon nu. Ganska många kontakter där faktiskt. Ett arv från att ha varit aktiv i en idrottsförening. Men kollar jag i samtalslistorna så är det mina barn och min mamma som jag verkligen har kontakt med.

Känner igen.

Jag har en del ytliga bekanta som jag har kontakt med via Messenger där vi hörs ibland och skickar roliga bilder och memes. Gamla fd jobbkompisar och sådana. Men det är inte människor jag umgås med öht.

Men telefonlistan, ja det är mamma pappa och sambon som står för 95 procent av samtalen där.ytterligare ett par släktingar och min chef pratar jag med sporadiskt på telefon om det är nåt. Sen kan det ju va några samtal till nån myndighet och till försäkringsbolag och liknande. Vänner det är mindre än en procent av alla samtal skulle jag nog tro. Mindre än en procent av alla samtal.

Även de få människor som faktiskt är nära kompisar och regelbundet hör av då och då. Även med dem är det ofta korta meddelanden på Messenger där vi långt ifrån alltid tar upp nåt vettigt på djupet.

Sen har ju Coronaåret som har varit försvårat vänskapen något enormt.