Människor som inte har några vänner

Eller så blir man utan vänner för att man anser andras samspel "ytligt och påklistrat"... De allra flesta relationer börjar för övrigt ytligt. Väldigt få är bekväma med att släppa en ny person tätt inpå alldeles på direkten. Man börjar väl oftast en vänskap med kallprat, sedan lite mer personligt, sedan ännu mer personligt och filosofiskt när man känner varandra bättre och vet mer var man har varandra.Jag skulle dra mig undan om helt ny kollega eller främlingen vid skåpet bredvid på gymmet började prata djupa känslor... Handlar om social kompetens snarare än spel och också om respekt för den andre. Den andre kanske inte alls vill veta hemligheter om mig, det tar ju ett tag att både vilja ge och ta emot förtroenden.Även med mina närmaste och bästa vänner pratar vi vänder och vind och middagsrecept ibland. Allt kan inte vara djupt och väldigt privat eller filosofiskt, livet är ju både vardag och drömmar. Är det någon ny person med i sällskapet undviker vi kanske de mest privata samtalsämnena och sparar dem tills vi är på tu man hand.

Fast jag bryr mig på riktigt och gläds med folk. Är givmild, generös, omtänksam , driftig osv. Men ingen vill vara min vän ändå. Jag är bara slasktratten och den som ställer upp när folk behöver hjälp.

Sedan får jag klara mig själv...

Social status spelar stor roll. Jag ser i mitt område att alla vill vara vänner med de som är rika och därför lite lokala kändisar. 

Svårare att få vänner ju äldre man blir tycker jag. När man är uppemot 30-40 har ju alla stadgat sig och umgås mest bara inom sina familjer och respektives familjer och släktingar. När man var ung fick man ju vänner spontant iom att man gick i samma skola eller möttes på praktikplatser m.m.

Dessutom känns det som att det blivit svårare att komma inpå människor de senaste 20 åren. Alla tänker bara på sitt, hälsar inte när man möter dem trots att man sett varandra ett antal gånger, stirrar bara ner i sina smartphones m.m. Jag minns att det var annorlunda så sent som på 90-talet. Då var det tvärtom att man sågs som konstig och lite udda om man inte umgicks med folk eller sökte kontakt på något sätt. Det har ändrat sig på ett par decennier.

Numer är det så man blir väldigt glad när någon människa visar att han/hon tänker på en. När någon uppmärksammar att man finns, bara för att det känns så udda och ovanligt numera. Har ett fåtal vänner sedan ungdomen kvar och ett par som bor på långt håll som jag fått i vuxen ålder. Vi pratar ibland men det blir alltmer sällan.

Tror att folk ikring där jag bor tror att jag är en sådan som inte har några vänner. Men det kan man ju tro om många idag då det är vanligare att folk går för sig själva.

Vet inte. Tycker att det blivit allt lättare att få vänner. Mina allra bästa har jag träffat i vuxen ålder, och har träffat ett par stycken vänner senaste åren också.

Det allra viktigaste är att vara uppriktigt intresserad av andra människor