Människor som inte har några vänner

Nej jag har inga vänner längre. Är kvinna.

Hur kan du säga att du är för gammal för att få nya vänner?! När går den tiden ut? Tycker bara det låter så deprimerande!

Skulle kunna varit jag som skrev detta. Jag saknar inget annat än att ha vänner.

Lite utvecklat för min del:
Jag verkar sakna förmåga att knyta närmare vänskapsband. Jag är jättebra på sociala kontakter i jobbet osv (har också ett jobb som innebär massor av kontakter både internt och externt). Men det är omöjligt att ta det vidare och jag förstår inte varför, jag är helt normal liksom. Människor (kvinnor)verkar inte intresserade av att ha närmare kontakt med mig tyvärr. Har gått i terapi t o m och terapeuten försökte hjälpa mig att undersöka vad jag skulle kunna göra för att ta bekantskap (på jobb, i föreningar, sammanhang med barn etc) ett steg vidare med kvinnor som jag kommer bra överens med. Hon kunde inte förstå vad hos mig det är som gör att jag aldrig lyckas med vänskap.

Det som händer för min del är att jag drar och drar i en ny eventuell vänskap och får inget gensvar. Låter det rinna ut i sanden efter ett tag när jag märker att den andra inte är intresserad av närmare kontakt med mig.  Alltid samma sak. 

Har aldrig haft problem med romantiska relationer. 

Min man har några gymnasiekompisar som han träffar två gånger om året. 

Jag saknar verkligen att ha gemensamma vänner som vi båda kan umgås med också.

Jag har i princip inga vänner alls. Trist för jag skulle gärna ha några i alla fall.

Kvinna, 49 år, har ett par barndomsvänner som ses väääldigt sällan och hörs inte av däremellan (inte alls nu under pandemin), en fd arbetskamrat som jag träffar max en gång per år. Min man inga vänner, trodde att vi var lite "udda", trots att vi är helt normala annars med barn, bra arbetsrelationer mm.

Känner igen mig i dig. Tror det beror på att folk redan har vänner och inte känner behov av och har tid/ork att lära känna nya. Alternativt har fullt upp så att det inte finns tid över.

52 och har inga möjligheter alls att få nya vänner. Massor som sätter stopp. Inkl. det faktum att jag efter stora svek inte litar på folk. Nu har jag fullt upp ändå med barn och hem och är van att inte ha vänner så det gör inte så mycket. Mitt sociala liv finns på nätet.

Jag har inte direkt några vänner och hade inte så många när jag växte upp heller. Min mamma är speciell och det var inte bra hemma så jag vågade inte ta hem någon, mådde dåligt också. Efter högstadiet har jag bara haft folk hemma hos mig en gång, mina universitetskompisar (förutom några män som jag levt med). Mina föräldrar har heller inga vänner så det kanske följde med uppfostran. 

När jag gått i skolan har jag pratar med dem där, när jag haft aktiviteter har jag pratat med dem där och på jobbet träffar jag arbetskamrater. Mer socialt behöver jag inte. 

För tillfället har jag en sambo, ett relativt socialt arbete, är med i en social förening och en osocial. Träffar släkten några gånger/år. Även om det nu pga corona blir mindre. 

Min sambo har mindre socialt än mig, han har några arbetskamrater varav en som han alltid lunchar med, släkten har han ingen kontakt med, en vuxen son lite från och till, mest från. Han hade mer socialt när han var ung

Jag har aldrig haft någon vän eller vänner i hela mitt liv. Jag har ibland försökt men aldrig fått någon respons. Antagligen sänder jag ut något som gör att folk inte vill ha mig som sin vän.

Jag hade inga vänner kvar något år efter gymnasiet, vi gled isär. Vid 25 hade jag nån jag umgicks med lite pga att vi var föräldralediga samtidigt och i samma föräldragrupp, men vi var egentligen inte vänner, hade inget gemensamt mer än barn i samma ålder.

Från 28 och fram till 35 ca hade jag inga vänner.

Nu är jag 40 och har en bästa vän, en annan jättenära vän, och ytterligare ett flertal nära vänner. Och några bekanta. Så det går att finna vänner som vuxen, även om jag själv inte trodde att jag någonsin skulle göra det.