Människor som inte har några vänner

Känns lite meningslöst att umgås med vänner nu i medelåldern, tycker jag. Alla är slitna , trötta och stressade. De flesta kan inte prata om något annat än sig själva, sina jobb, sina barn, barnens fritidsaktiviteter, skola husrenoveringar och liknande.  De flesta av mina vänner har fått barnen sent i livet, efter 35.

Precis så är det för mig med.

Om du tänker tillbaka, hur lyckades du med att finna dessa vänner? Skulle vara intressant att få höra!

Jag är en kvinna på 40+ med man (sedan 20 år), 3 barn men absolut inga vänner. Jag har min man som jag skulle säga är min bästa vän också. Så har jag två syskon som jag också skulle säga är vänner för vi har mkt gemensamt även om vi det senaste året inte har kunnat träffas. Min bästa vän, trodde jag vi var iaf, flyttade från stan för 18 år sedan och hon klippte bara av kontakten och dom gemensamma vänner vi hade slutade höra av sig och jag var väl dålig på att höra av mig också och hade väl fullt upp med min pojkvän (numera man). Jag är introvert, blyg, har social fobi (som jag har lärt mig leva med men som kanske ändå påverkar mitt liv eftersom jag har svårt med sociala kontakter och inte verkar kunna skaffa vänner) och känner väl att jag egentöigen inte heller har tid att vårda kontakt med ev vänner. Jag skäms ibland lite för att jag inte har vänner men det går ju rätt lätt att dölja ioma jag har familj. Min man har inte direkt vänner heller men ändå rätt många sociala kontakter utanför jobbet. Men inga som han skulle umgås med utanför just dom områden han känner dom i.

Jag har vänner, både kvinnliga och manliga som jag umgås med. Det är vänner från gymnasietiden och personer jag lärt känna via jobb och bekanta. 

Mitt ex hade inga vänner. Dom vännerna han hade under gymnasietiden gled han ifrån. Kollegor var inga han umgicks med på fritiden och många av kollegorna hade familj. Han hade några vänner som han spelade med (data-spel) men dom sågs nästan aldrig IRL fast att dom bor i samma stad. Jag försökte uppmana honom till att bjuda över kollegorna, följa med till mina vänner och syskon med respektive för att på så vis försöka bygga upp ett kontaktnät men han ville aldrig det. Ändå var det en sorg för honom att inte ha några vänner. Han var introvert, jag extrovert.

Det är viktigt för mig att nästa person jag träffar har ett socialt nätverk och prioriterar relationen till sina vänner högt. Jag vill att vi ska kunna umgås med varandras vänner. 

Jag är kvinna på 27 år

Fast vad är ett bra samtalsämne tycker du då?
För mig är just de ämnena du räknar upp de jag vill prata om med vänner. Min och deras vardag, våra liv och större och mindre dilemman som vi kan råda varandra, i eller bara lyssna, eller skratta åt eländet. Såklart pratar vi om annat också, men jobb, familj, projekt hemma etc kommer upp som naturliga samtalsämnen eftersom det är så stora delar av ens liv

Samma här förutom att jag har barn finns inga i mitt livJag har inte heller några i mitt liv förutom barnen

Jovisst. Jag saknar dock lite andra samtalsämnen, prata om bra filmer man sett, tidningsartiklar, böcker, vad som händer i världen, inte bara prata om praktiska saker. Jag prenumenerar på Svd och läser Svd varje dag och tittar på en nyhetssändning varje kväll, om jag inte gör något särskilt. Jag och min tittar på massor med film och serier nu i coronstider, Netflix, Svt, Disney plus. Upplever att vännerna varken tittar på film, läser tidningar eller kollar på nyhetssändningar, inte mycket i alla fall. Många läser bara korta snuttar, antagligen prenumenerar de inte på några tidningar. Vad gör de hela kvällarna och helgerna?

Jag tycker också att mina vänner blir mer och mer självcentrerade för varje år som går, vet inte om det är stressen som gör det, eller åldern? Jag kan gå en promenad med en väninna som oavbrutet pratar om sitt i 45 minuter. Alla har ju sååå mycket att stå i , men man väljer väl själv , tänker jag, oftast?
Men tiden räcker väl inte till allt. Många verkar jobba, ta hand om hem och barn och sen ägna den lilla tid som blir över till träning. 

Jag har bara distansvänner just nu. Har flyttat väldigt långt och inte jobbat tillräckligt för att hitta någon person av vän-material. Jag trivs bra med det, har väldigt litet behov av andra människor! 

Jag har däremot många internetvänner (alltså som jag bara känner genom internet, några få har jag träffat nån enstaka gång), sen jag hängde mycket på forum som yngre. En del har blivit väldigt nära vänner. :)