• Anonym (Vanli­gt?)
    Wed 13 Jan 2021 16:45
    44903 visningar
    233 svar
    233
    44903

    Människor som inte har några vänner

    Har aldrig tänkt på det förut, men min man har inga vänner alls. Hans enda kontakter i telefonboken är (enligt honom själv, har ej kollat) mig, chefen, mamma, pappa och brorsan. Mitt ex har inte heller några andra vänner än mig och sina föräldrar och syskon.

    Båda har haft vänner som barn, men glidit isär från dessa i vuxen ålder. De ser normala ut och har lyckats bilda familj. Hur vanligt (eller ovanligt) är detta? Har du som vuxen vänner som du träffar i vardagen? Är du man eller kvinna?

  • Svar på tråden Människor som inte har några vänner
  • Anonym (Man 43)
    Thu 14 Jan 2021 10:27
    #41

    Samma här. Har ingen som jag kan kalla vän som jag umgås med regelbundet. Hade vänner när jag växte upp men det rann ut i sanden när jag var runt 25. Tyvärr orkade jag inte hålla kontakten då jag var utsatt för mobbing på arbetsplatsen.

    Idag, på nya jobbet, har jag det bra, trivs med arbetskamraterna, är social och fikar ofta med många. Men allt är baserat på jobbet. Har ingen jag umgås med utanför. Jag saknar det ibland och sommaren blev lite jobbig då jag inte träffade en enda människa förutom mina barn på hela semestern.

    Samtidigt har jag väldigt svårt att känna att jag vill fördjupa vänskapen, ens med mina bästa kollegor. Då har vi ändå pratat om väldigt privata saker på jobbet, stöttat varandra vid separationer och liknande. Men ändå känner jag inte att det är några som jag skulle kunna bjuda hem på en fika eller grillning eller så.

    Jag vill ha vänner men är samtidigt rädd för att tränga mig på. Kan säkert ha med perioden av mobbning som fortfarande sitter kvar. Jag kan tänka mig att de flesta på jobbet gillar mig men kan nog samtidigt känna att jag är lite reserverad.

  • Anonym (A-M)
    Thu 14 Jan 2021 11:06
    #42
    hammarhajen skrev 2021-01-13 18:30:14 följande:
    Fast vad är ett bra samtalsämne tycker du då?
    För mig är just de ämnena du räknar upp de jag vill prata om med vänner. Min och deras vardag, våra liv och större och mindre dilemman som vi kan råda varandra, i eller bara lyssna, eller skratta åt eländet. Såklart pratar vi om annat också, men jobb, familj, projekt hemma etc kommer upp som naturliga samtalsämnen eftersom det är så stora delar av ens liv
    Jag tycker också att sådant prat är rätt tråkigt. Jag vill kunna prata om större saker, mer allmänna saker, inte bara småsaker i livet hos just oss här och nu. Jag tror att det är därför jag trivs så bra på olika internetforum. Där kan man välja ämnen som man tycker är intressanta att diskutera, och när man inte känner för att diskutera ämnet mer slutar man bara besöka den tråden. Man slipper det där meningslösa småpratet.                     

    På den tiden då jag var tvungen att arbeta ute på arbetsplatser, var lunch- och kafferasterna en plåga varje dag. Folk pratade om ointressanta saker, och jag hade svårt att låtsas att jag var intresserad. Då blev jag utanför i stället.

    Det hade gett mig SÅ mycket mer att sitta ensam och äta i matsalen, och läsa en bra bok samtidigt i stället. Ha ett intellektuellt samtal med författaren inne i huvudet, i stället för att lyssna på tjat om killar, smink, mode, diskotek och hur man gör för att bli fotomodell eller flygvärdinna av de yngre, och barnbarn, TV-program, TV-personligheter, tips- och lottosystem, trädgård, matlagning, krämpor och sjukdomar, och vad maken gör på sitt fina, märkvärdiga jobb av de äldre. Men det är ju inte socialt accepterat. 
  • Thu 14 Jan 2021 11:27
    #43

    Är kvinna och snart 47 år och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla de människor som finns runt omkring mig.
    Har som vuxen aldrig haft problem att få kontakt med människor och jag har genom alla år hittat på massa saker och bjudit hem folk och bjudit med folk på olika aktiviteter.
    Det är sällan som någon har tackat nej till mina inbjudningar och folk som kommer tycker att det är jättetrevligt. Samma människor kan alltså komma hem till mig på "fest", fika osv. om och om igen. 

    Jag hör av mig till folk och stämmer av hur de mår, hur det har gått med något som de berättat om, hur de har det på jobbet, hur familjen mår, om de har något roligt på gång i framtiden osv. 
    Detta ovan stämmer även in på min familj - föräldrar och syskon. De bjuds också osv.

    Får ofta höra av andra att de "beundrar"/ är imponerad av mig. De säger att jag är stark, driftig, modig, företagsam osv. 

    Grejen är bara den att ingen hör av sig för att fråga hur jag mår, hur jag har det, vad som händer i mitt liv eller undrar om jag vill komma till dem på en fika osv.
    Mamma ringer, men det är en monolog från hennes sida. När jag försöker säga något så fortsätter hon att prata om sitt. Mina syskon bjuder aldrig in till något förutom födelsedagar (de umgås dock med varandra).
    Jag har slutat att ringa till mina "vänner" eftersom de inte hör av sig tillbaka så nu är det heldött. 
    En som ändå sa att hon ansåg mig vara en av hennes bästa vänner när jag lackade ur rejält på hur hon behandlade mig i en viss situation, men det går ändå inte in att jag också kanske behöver någon som visar intresse för mig och mitt liv.. Nu hör hon av sig sporadiskt, men hon frågar fortfarande inte hur jag har det eller mår utan hon vill bara kräkas ur sig det som trycker henne om hennes jobb och livssituation.

    Om jag vore en omöjlig person kan jag förstå att ingen vill vara med mig, men varför är jag alltid omtyckt på arbetsplatser och varför tackar inte folk nej till att komma hem till mig då?

    Det är skitjobbigt att ha ett liv där jag kan halka på en isfläck hemma och ingen saknar mig förens de inser att jag inte dyker upp på jobbet. Tänk då hur det känns i semestertider... Jag kan ligga och ruttna i flera veckor utan att någon skulle märka det.


    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Thu 14 Jan 2021 11:27
    #44
    Anonym (A-M) skrev 2021-01-14 11:06:00 följande:
    Jag tycker också att sådant prat är rätt tråkigt. Jag vill kunna prata om större saker, mer allmänna saker, inte bara småsaker i livet hos just oss här och nu. Jag tror att det är därför jag trivs så bra på olika internetforum. Där kan man välja ämnen som man tycker är intressanta att diskutera, och när man inte känner för att diskutera ämnet mer slutar man bara besöka den tråden. Man slipper det där meningslösa småpratet.                     

    På den tiden då jag var tvungen att arbeta ute på arbetsplatser, var lunch- och kafferasterna en plåga varje dag. Folk pratade om ointressanta saker, och jag hade svårt att låtsas att jag var intresserad. Då blev jag utanför i stället.

    Det hade gett mig SÅ mycket mer att sitta ensam och äta i matsalen, och läsa en bra bok samtidigt i stället. Ha ett intellektuellt samtal med författaren inne i huvudet, i stället för att lyssna på tjat om killar, smink, mode, diskotek och hur man gör för att bli fotomodell eller flygvärdinna av de yngre, och barnbarn, TV-program, TV-personligheter, tips- och lottosystem, trädgård, matlagning, krämpor och sjukdomar, och vad maken gör på sitt fina, märkvärdiga jobb av de äldre. Men det är ju inte socialt accepterat. 

    Ja, på jobbet beror det ju väldigt mycket på vad man hade för kollegor. Tidigare hade jag ett mycket krävande jobb men då kände jag att jag hade roligare med kollegorna, vi hade mycket att prata med varandra om. Nu har jag bytt  till ett lite lättare jobb. Jag bytte på grund av att jag närmade mig utbrändhet av att kombinera väldigt svårt arbete med krävande barn. 
    Jag har också gått i psykoterapi, jag går långa promenader dagligen, kör yoga hemma, avslappningsövningar. Jag äter också supernyttig mat och massor av väl valda kosttillskott. Har fått otroligt mycket energi efter dessa livsförändringar. Är väl därför jag är lite understimulerad och inte orkar höra hur trötta och stressade alla är. Om och om igen. Speciellt inte om de har ork att renovera, bygga uterum etc. 


    Jag vill gärna tala om djupare frågor, och jag orkar inte lyssna på en massa gnäll. Men jag är social och umgås ganska mycket med vänner, man får ha överseende , ibland, tänker jag.

    Jag och min man har djup och bra relation, om vi någon gång bråkar skulle jag aldrig lämna ut honom genom att berätta om detta för väninnorna. Förstår inte riktigt de som lämnar ut massor av detaljer om sina mäns brister och skavanker.

    Om man med vänner menar sådana som verkligen bryr sig om mig, då har jag en barndomsvän och min man som vän. Men jag har många jag umgås med.

  • Thu 14 Jan 2021 11:32
    #45
    Mandel skrev 2021-01-14 11:27:14 följande:

    Är kvinna och snart 47 år och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla de människor som finns runt omkring mig.
    Har som vuxen aldrig haft problem att få kontakt med människor och jag har genom alla år hittat på massa saker och bjudit hem folk och bjudit med folk på olika aktiviteter.
    Det är sällan som någon har tackat nej till mina inbjudningar och folk som kommer tycker att det är jättetrevligt. Samma människor kan alltså komma hem till mig på "fest", fika osv. om och om igen. 

    Jag hör av mig till folk och stämmer av hur de mår, hur det har gått med något som de berättat om, hur de har det på jobbet, hur familjen mår, om de har något roligt på gång i framtiden osv. 
    Detta ovan stämmer även in på min familj - föräldrar och syskon. De bjuds också osv.

    Får ofta höra av andra att de "beundrar"/ är imponerad av mig. De säger att jag är stark, driftig, modig, företagsam osv. 

    Grejen är bara den att ingen hör av sig för att fråga hur jag mår, hur jag har det, vad som händer i mitt liv eller undrar om jag vill komma till dem på en fika osv.
    Mamma ringer, men det är en monolog från hennes sida. När jag försöker säga något så fortsätter hon att prata om sitt. Mina syskon bjuder aldrig in till något förutom födelsedagar (de umgås dock med varandra).
    Jag har slutat att ringa till mina "vänner" eftersom de inte hör av sig tillbaka så nu är det heldött. 
    En som ändå sa att hon ansåg mig vara en av hennes bästa vänner när jag lackade ur rejält på hur hon behandlade mig i en viss situation, men det går ändå inte in att jag också kanske behöver någon som visar intresse för mig och mitt liv.. Nu hör hon av sig sporadiskt, men hon frågar fortfarande inte hur jag har det eller mår utan hon vill bara kräkas ur sig det som trycker henne om hennes jobb och livssituation.

    Om jag vore en omöjlig person kan jag förstå att ingen vill vara med mig, men varför är jag alltid omtyckt på arbetsplatser och varför tackar inte folk nej till att komma hem till mig då?

    Det är skitjobbigt att ha ett liv där jag kan halka på en isfläck hemma och ingen saknar mig förens de inser att jag inte dyker upp på jobbet. Tänk då hur det känns i semestertider... Jag kan ligga och ruttna i flera veckor utan att någon skulle märka det.


    Innan jag blev utmattad och deprimerad lyssnade jag på alla och var empatisk. Sen när jag mådde dåligt var det ingen som hjälpte mig, Så nu är jag lite mer restriktiv i mitt engagemang för andra, jag kan lyssna, ja, men jag engagerar mig inte, jag sparar på min energi. 


    Jag tycker det är väldigt otrevligt med människor som ser upp till en. I nästa sekund ser de ner på samma person, när omständigheter ändras. Jag längtar efter människor som ser mig som den jag är, men sådana är svåra att hitta. 

  • Anonym (x)
    Thu 14 Jan 2021 12:11
    #46
    Mandel skrev 2021-01-14 11:27:14 följande:

    Det är skitjobbigt att ha ett liv där jag kan halka på en isfläck hemma och ingen saknar mig förens de inser att jag inte dyker upp på jobbet. Tänk då hur det känns i semestertider... Jag kan ligga och ruttna i flera veckor utan att någon skulle märka det.


    Kan relatera till det. Jag har inget jobb just nu. I mitt fall hade hyresvärden gått in med huvudnyckel efter tre eller fyra obetalda räkningar. I bästa fall blivit upptäckt efter tre månader. Trist att det ska vara av den anledningen; När de kommer för att vräka en. Någon gång ska man trilla av pinn. Hoppas det blir under sjukhusvistelse så man slipper ligga på golvet och samla damm.
  • Anonym (Visst­)
    Thu 14 Jan 2021 12:12
    #47
    -1

    Jag är kvinna, 46 år. Har vänner av olika kön, både från barndomen och sådana jag lärt känna på jobbet, på puben eller för att vi haft gemensamma bekanta. Har vänner i olika länder jag träffat på resor under åren som jag har kontakt med och planerar träffar med i olika delar av världen. Förstår inte hur man kan undvika att träffa nya vänner.

  • Sogol
    Thu 14 Jan 2021 12:13
    #48

    Tror det är ganska vanligt. Särskilt bland oss män. Jag uppskattar social samvaro. Men har svårt att upprätthålla relationer. Trivs för bra ensam.

  • Anonym (Man 43)
    Thu 14 Jan 2021 13:40
    #49
    Anonym (Visst) skrev 2021-01-14 12:12:18 följande:

    Jag är kvinna, 46 år. Har vänner av olika kön, både från barndomen och sådana jag lärt känna på jobbet, på puben eller för att vi haft gemensamma bekanta. Har vänner i olika länder jag träffat på resor under åren som jag har kontakt med och planerar träffar med i olika delar av världen. Förstår inte hur man kan undvika att träffa nya vänner.


    Undviker inte men det utvecklas aldrig till nåt annat än professionella relationer på jobbet eller liknande. Jag har ändå FÖRSÖKT odla nya relationer och återuppta gamla. Försökte fyra gånger under lika många veckor i somras. Inte ett enda av de försöken ledde någonvart. En fick jag inte ens ett svar tillbaka fast den personen hade föreslagit att vi skulle ses ner den hade semester. Det var faktiskt lite sårande. Jag får ofta höra att jag är lätt att ha att göra med, och att man känner förtroende för mig. Ändå lyckas jag aldrig odla några vänskapsrelationer.

    Så tala gärna om vad jag (och andra i min situation) gör för fel, för att bara sitta hemma gör jag inte.
  • Anonym (lonel­y)
    Thu 14 Jan 2021 13:56
    #50

    Jag trodde nog att jag hade lite vänner och bekanta men har efter separation inset att jag inte har det. Det var min fru som agerat socialt klister. 


    Är man 40+ och har haft vänner i skolan osv men har inte aktivt hållit kontakten med dem och glidit isär. 


    Nu måste jag anstränga mig igen och det är ärligt talat inte superenkelt att skapa nya vänner i den här åldern. 


    Jag kännner människor som jag hälsar på när man möter dem på stan eller så. Men om jag vill ut och ta en öl vet jag inte vem jag skulle fråga. Tackar gud för fenomenet AW. 

Svar på tråden Människor som inte har några vänner