Människor som inte har några vänner

Intressant kommentar tänker jag som är medelålders och gärna pratar om mitt liv med mina väninnor. Har inte tänkt att det skulle vara så trist för dem, men det kanske det är?!

Vad skulle du vilja diskutera med dina vänner? Om man har något specialintresse kan man ju söka sig till föreningar och facebook-sidor med folk som har samma intresse. Jag har vänner på nätet som jag aldrig har träffat, men ändå känt i 10+ år från hela världen, bara för att vi har samma specialintressen. 

Förlåt, jag såg inte ditt svar till hammarhajen! 
Okej, jag förstår. Sånt snackar jag också om med mina kompisar. Mina vänner gillar att läsa och kolla på filmer, många har andra intressen också som jag tycker är roliga att höra talas om. 

Jag är lite nyfiken vad folk klassar som "vänner". Hur nära måste man vara?

När dottern var liten umgicks vår familj jättemycket med en annan familj. Det var supertrevligt. Vi gjorde allt tillsammans. Tyvärr satte en flytt stopp för det hela och efter det har jag 3-4 kompisar som jag känner sen uppväxtåren med ett undantag för en kvinna jag lärde känna på ett jobbsökarevent. Jag umgås dock inte jättemycket med nån av dessa. Det blir att vi träffas för en fika. Vissa kanske varannan månad, men dom flesta 2-3 ggr per år numera. Däremot sms:ar vi eller pratar i telefon nån gång i månaden men det är inte direkt så jag berättar mina innersta tankar och hemligheter för dom. Därutöver har jag familj så jag är aldrig ensam hemma. Skulle jag inte ha dom skulle jag säkert känna mig mer ensam.

Man brukar säga att det ofta är kvinnorna som är dom sociala vilket definitivt märktes när min mamma gick bort. Hon var den som fikade/lunchade med kompisar då och då och numera umgås min pappa bara med en enda kompis. Men trots detta får jag intryck av att männen har lättare att få nya vänner oavsett ålder. Dom är enklare och kräver inte lika mycket "match" för att vilja umgås med nytt folk. Är lättare för dom att få hänga med på en hockey- eller fotbollsmatch eller en öl efter jobbet med nåt litet grabbgäng. Tycker ni andra samma eller är ni av annan åsikt?

Min närmsta vän inte har så många vänner. Jag är nog egentligen hennes enda vän. Hennes mamma gick bort för några år sedan och så har hon lite kontakt med sina kusiner. Hon har dock barn i tonåren och kontakt med några släktingar på barnens pappas sida. Hon är introvert och kanske har hon social fobi av något slag, hon jobbar inte sedan ganska många år tillbaka pga sjukdom. Essensen av vår relation finns kvar och vi har kul ihop, men det är ingen idé för mig att ta med henne på någon fest eller liknande, för hon skulle tacka nej. Själv har jag många vänner och bekanta, jag är en pratkvarn och extrovert. Men jag har några fler vänner som är introverta - inte ens dem kan jag låta vara ifred haha! Och förstås har jag andra extroverta vänner också. 

Jag är medelålders nu, men får kontinuerligt nya vänner i samband med nya jobb och nya miljöer. För varje nytt jobb brukar jag få ungefär en vän i snitt. 

Jag har inga vänner förutom man och syskon. Jag orkar inte med sociala relationer utanför arbetstid. Jobbar med människor och deras problem hela dagarna och har samtal, planerar och diskuterar hela arbetsdagarna. Helt slut efter arbetsdagen och helgerna ägnas åt barn och familj. Läsa, vandra och resa med familjen. Det orkar jag med. Avskyr middagar med makens vänner och fester, mingel etc. Avskyr att småprata om ingenting med människor som jag inte har något utbyte av...Tycker om mitt eget sällskap. Funderar på att byta jobb till något mindre socialt så kanske det blir annorlunda?

Kändes det bra nu när du fick trycka ner de som inga vänner han genom att förundras hur man kan UNDVIKA att få vänner?

Det är inte så lätt för alla och din kommentar var väldigt nedvärderande.

Så gammal är jag inte än, men jag har en sambo som är klart äldre, så jag kommer bli ensam. Jag planerar att vara mer aktiv i föreningar, kanske åka på gruppresor tidigare har jag varit på träningsresor, men har blivit lite sugen på typ rosabussarna (nu när de börjat så man får bo på hotell..., det finns för människor 55+). Även att gå någon liten kurs typ studiefrämjandet eller kanske en universitetskurs på några veckor som verkar kul.

Annars tror jag du tänker rätt, pappa gick ned sig totalt sett till intelligens, tolka situationer, se andras perspektiv osv sedan han gick i pension, det tog 3 år och han är en helt annan människa. 

Jag är en snart 45-årig kvinna som har både vänner och bekanta, men inte alls lika många som när jag var yngre. Har några som jag träffar ofta, annars är det mest familj, släktingar och arbetskamrater. Det blir svårare att lära känna nya människor med åren verkar det som. Till skillnad från vissa andra i tråden, förstår jag att det inte är så lätt. Maken har också ganska stort umgänge (delvis gemensamt med mitt) men jag undrar om han egentligen har någon nära vän? Jag är inte säker på det. Tror att det är ganska vanligt bland män? Han har sin familj, arbetskamrater och några barndomskompisar som han träffar sporadiskt.

Jag är kvinna och känner igen det där. Jag är ganska social men trivs också bra ensam. Jag behöver egentid för att må bra. Nu när man har familj och barn går nästan all social energi åt till den, till jobbet osv. Jag har begränsat med tid och ork kvar till mina vänner, vilket är synd egentligen, men jag har några få vänskapsrelationer som jag ändå försöker vårda. Vi har alla ganska upptagna liv och har därför förståelse för att det blir när det blir, vilket underlättar.

Hej, intressant läsning! Jag tycker att det beror på kulturen också, eller?

Jag var alltid pluggisen som brydde sig om sina böcker, men lyckades inte med vänskap, var ganska osocial. Även som vuxen hade jag bara 4-6 tajta vänner. Sen flyttade jag till Sverige själv. Första 3-4 åren var otroligt svårt. Alla är snälla på jobbet, trivs hur bra som helst, men aldrig ses utanför jobbet. Nja, förutom män som ville ha en dejt men det är en annan sak.

Samtidigt ser jag hur mycket alla VILL ha en vänskapskrets. Nu bor jag med min man (också från hemlandet) i en småstad, vi båda jobbar i den enda gymnasieskolan som finns här. Vårt hus blev snabbt den lokala hub. Vi bjöd över kollegor för AW. Vi försökte med AW för en lång tid men det går inte i en småstad... Det finns typ 3 krogar, det alltid finns elever med, då kan vi inte bara sitta utan måste agera då det alltid finns elever med som inte har fyllt 18 än osv.... Vi löste problemet med att det blev AW hos oss en gång om månaden. Folk började ta med deras partner, deras vänner, vänner bjöd in deras vänner, nu har vi en jättetrevlig sociala liv. Bjuder också in vänner som par för middag typ 1-2 ggr om månaden.

Men: ingen förutom fransiskan på stan har bjudit oss tillbaka. Inte en enda svensk. Det beror inte på att vi är utlänningar, min man är uppvuxen här och vi vet att även de vi bjuder in umgås inte med varandra. Barnen går över att leka tillsammans men inte vuxna. Förra januari var vi i Vietnam och jag gick till en matlagningsskurs. En kollega var otroligt intresserad, jag bjöd över henne och visade henne hur man gör, vi lagade mat tillsammans. Hon blev tårögd när hon gick hem, hon sa att hon inte har haft en vuxen att göra saker med sen hon fick barn 10 år sedan. Folk visar hur mycket de uppskattar att vi öppnar vårt hem, och fattar att det kostar oss också att bjuda in folk. Men de själva gör inte det. Spännande att jag, flickan som en gång var klassens mest antisociala varelse räknas som jättesocial i Sverige. :) Hur som, det kanske beror på att svenskar har ett jättestark behov av integritet? Lugn o ro hemma? Vet ej. Men öppnar man inte sitt hem för några blir det svårt att bli vänner, speciellt i ett land där det kostar skjortan att gå ut och ta en öl flera gånger i veckan/månaden. Träffas man mer sällan blir man aldrig tajt.

Hur som, vi har det jättetrevligt, många vänner och några få tajta. Det är dock vi som gör mer för att upprätthålla vänskapen, tyvärr.

Nu var det inget sen förra februari. Jag tycker att alla kommer att bli utsvulten för kontakter, så om någon gång efter corona blir det lätt att skaffa vänner.

Det är min erfarenhet, undrar vad ni tycker om det kan stämma eller misstolkar jag situationen.