Människor som inte har några vänner

Nu skrev jag inte sanningen. Vi har ett par vi är jättetajta med och de bjuder över oss regelbundet, helsvenskar. 

Jovisst. Jag saknar dock lite andra samtalsämnen, prata om bra filmer man sett, tidningsartiklar, böcker, vad som händer i världen, inte bara prata om praktiska saker. Jag prenumenerar på Svd och läser Svd varje dag och tittar på en nyhetssändning varje kväll, om jag inte gör något särskilt. Jag och min tittar på massor med film och serier nu i coronstider, Netflix, Svt, Disney plus. Upplever att vännerna varken tittar på film, läser tidningar eller kollar på nyhetssändningar, inte mycket i alla fall. Många läser bara korta snuttar, antagligen prenumenerar de inte på några tidningar. Vad gör de hela kvällarna och helgerna?

Jag tycker också att mina vänner blir mer och mer självcentrerade för varje år som går, vet inte om det är stressen som gör det, eller åldern? Jag kan gå en promenad med en väninna som oavbrutet pratar om sitt i 45 minuter. Alla har ju sååå mycket att stå i , men man väljer väl själv , tänker jag, oftast?
Men tiden räcker väl inte till allt. Många verkar jobba, ta hand om hem och barn och sen ägna den lilla tid som blir över till träning. 

Jag tycker också att sådant prat är rätt tråkigt. Jag vill kunna prata om större saker, mer allmänna saker, inte bara småsaker i livet hos just oss här och nu. Jag tror att det är därför jag trivs så bra på olika internetforum. Där kan man välja ämnen som man tycker är intressanta att diskutera, och när man inte känner för att diskutera ämnet mer slutar man bara besöka den tråden. Man slipper det där meningslösa småpratet.                     

På den tiden då jag var tvungen att arbeta ute på arbetsplatser, var lunch- och kafferasterna en plåga varje dag. Folk pratade om ointressanta saker, och jag hade svårt att låtsas att jag var intresserad. Då blev jag utanför i stället.

Det hade gett mig SÅ mycket mer att sitta ensam och äta i matsalen, och läsa en bra bok samtidigt i stället. Ha ett intellektuellt samtal med författaren inne i huvudet, i stället för att lyssna på tjat om killar, smink, mode, diskotek och hur man gör för att bli fotomodell eller flygvärdinna av de yngre, och barnbarn, TV-program, TV-personligheter, tips- och lottosystem, trädgård, matlagning, krämpor och sjukdomar, och vad maken gör på sitt fina, märkvärdiga jobb av de äldre. Men det är ju inte socialt accepterat. 

Ja, såklart att man gärna ser en blandning av samtalsämnen

45 min konstant prat utan att bjuda in den andre i samtalet är väl sällan charmigt oavsett ämne, är lika trist att lyssna på någon som maler på om världspolitik lika länge tycker jag. Ett samtal är ju en dialog där båda ska få komma till tals, där man ställer följdfrågor och motfrågor och skrattar ihop. Lyssnar på varandra. Oavsett om det gäller familjelogistik eller konsthistoria. Tycker jag. 

Ja, såklart att man gärna ser en blandning av samtalsämnen

45 min konstant prat utan att bjuda in den andre i samtalet är väl sällan charmigt oavsett ämne, är lika trist att lyssna på någon som maler på om världspolitik lika länge tycker jag. Ett samtal är ju en dialog där båda ska få komma till tals, där man ställer följdfrågor och motfrågor och skrattar ihop. Lyssnar på varandra. Oavsett om det gäller familjelogistik eller konsthistoria. Tycker jag. 

Har inga vänner eller någon överhuvudtaget. Det finns inga människor i mitt liv. På något sätt är det som att ha dött redan innan den slutgiltiga döden.

Jag har i princip inga vänner alls. Trist för jag skulle gärna ha några i alla fall.

Kändes det bra nu när du fick trycka ner de som inga vänner han genom att förundras hur man kan UNDVIKA att få vänner?

Det är inte så lätt för alla och din kommentar var väldigt nedvärderande.