Människor som inte har några vänner

Räcker med familj egentligen. Har ett antal vänner jag umgås med också men de är utbytbara till skillnad från familjen.

Fast varför ta åt sig?

Folk vill leva sina liv olika. För egen del har jag de senaste åren ansträngt mig för att inte ta kontakt i samma utsträckning. Massa vänner tar mest fokus från vad som är viktigt.

Därför ser jag personen med familj som går till jobbet och sedan fokuserar på sig själv och sin familj som den mest högfungerande. Men det krävs integritet för att upprätthålla det.

Eller snarare mitt liv skulle i stort vara lika bra utan dem.

Nja. Sanning med modifikation. 

Den äkta hälften kan lämna en. Eller bli allvarligt sjuk, inte kunna bo hemma eller värre än så. Och barnen KOMMER växa upp och flytta. Och kanske inte vilja hänga så mycket med sina föräldrar. 

Eller så ledsnar partnern på att bara hänga hemma och försvinner till golfbanan/tennisklubben/segelbåten/vad som helst var och varannan kväll när barnen vuxit upp. Vad ska man göra då? 

Den som lägger alla ägg i familjekorgen kan vara väldigt lycklig så länge familjen fungerar eller så länge barnen är så små att alla är hemma eller tillsammans på kvällar och helger. Men det är väldigt sårbart om något händer eller när livet av naturliga skäl ändras. 17-åringar prioriterar inte "familjemys" en lördag och 19-åringar kan plötsligt bo i USA... Kanske ringer de knappt ens hem, fullt upptagna med att prova sina vingar och distansera sig från familjen. 

Du jobbar, går med i föreningar och skaffar nya intressen.

Min erfarenhet är att folk i slutändan främst har lojalitet med familjen ändå. Andra människor omkring en är trevliga men inga du kan räkna med, även om många och schyssta och ställer upp.

Och nej, ens äkta hälft kan inte lämna en. "Tills döden skiljer oss åt". Visdomsord som många moderna människor glömt bort.

Jag är egentligen rätt enstörig och trivs bra i mitt eget sällskap. Jag är för det mesta nöjd med att leva ett stillsamt liv med - eller vissa, elaka människor skulle kanske säga "genom" - internetforum, romaner, filmer och TV-serier. Detta är OK idag eftersom jag HAR familj, trots att vi inte längre bor tillsammans (mina barn är vuxna, och min exman har blivit kvar i mitt liv som något slags bror). 

Men ibland skulle jag vilja uppleva något mer i verkligheten... Problemet är, att så mycket är förbehållet dom som har någon att gå dit med. Det är jättesvårt - och blir oftast ingen rolig upplevelse - att t.ex. gå ut ensam på en finare restaurang på kvällen, eller till en klubb/diskotek/dansställe. Även på universitetet var det så, att man betalade och betalade till kåren (det var obligatoriskt då), termin efter termin - men det man betalade för var andras festande. För hade man inga vänner, kunde man I PRAKTIKEN inte gå till diskotek, middagar, kvällsarrangemang på de olika institutionsföreningarna, och annat. Eller åka med på en skidresa till fjällen. En stor orättvisa!

Jag har ärvt lite pengar nyligen, och skulle nu (efter att pandemin tar slut, såklart) kunna göra den där lyxkryssningen som jag alltid har drömt om. Men blir det inte dumt, om jag ska vara där ensam bland alla paren? Det blir som att SKYLTA MED, att man inte har någon man eller väninna att resa med. (Jag skulle kanske kunna få med mig min dotter, men det är egentligen inte avsett för hennes åldersgrupp.) 

Jag önskar att fler skulle börja gå ut ensamma och resa ensamma - även de som har vänner att gå med - för att avdramatisera det. 

Det är bara att ta ut skilsmässa så är det fixat.

Alla känner så ibland. Får påminna sig om att man inte är bättre än någon annan. Eller som Groucho sa: "Jag vägrar att gå med i någon klubb som vill ha sådana som mig som medlem."

Kan du dra den för min x-make som inte ens vill prata med mig. Efter 25 år ihop och med tonårsbarn så var det bara att konstatera att vi verkligen växt ifrån varandra. Trodde att vi ändå kunde ha ett civiliserat sätt mot varandra efter skilsmässan, men han blev kränkt och vägrar prata med mig trots att 2 år har gått och han blev sambo med en ny efter 1 år.

Var alltså inga andra inblandade och orsakade skilsmässan utan klassikern att han jobbade jämt och prioriterade sig själv medans jag fick ta hand om barn, hem, matlagning osv.

Då är du en av dem som glömt visdomsorden...