Jag skäms för att jag sörjer mina foster...

Jag gråter inombords, eller kanske någon tår när jag är helt ensam. Annars så kämpar psyket emot. Tror att eftersom ingen annan pratar om det här hemma (tex min man) så känner jag att jag inte heller ska lägga någon tid eller fundering över det som varit. Hänt har hänt liksom.

Jag gick några gånger till kurator men tyckte inte det gav något för mig i min sorg. Kanske är för negativt inställd efter alla förluster, vet inte.

Fy så hemskt, jag beklagar det du varit med om verkligen!

Det är nog just sånt här som gör att jag känner att jag har inget att sörja igentligen för det finns dom som verkligen förlorat ett barn, ett välutvecklat barn. Mina foster var inte större än någon centimeter och outvecklade. Jag vet inte om jag plågar mig själv. Känns som om jag kommer inte att få fler barn utan få leva med sorgen över dom här 3 missfallen resten av livet. :(

Det sorgliga är att jag har inga vänner alls. Bor i ny stad och allt. Jag vill/kan inte prata med min man heller för det känns som om jag tjatar då. Löjligt, jag vet... men är på något sätt avis att han verkar kunna släppa det så bra. Jag vill också kunna det! Jag vill inte känna den här sorgen för jag känner att den förstör mig. Jag känner mig arg på mig själv att jag känner som jag gör och att jag är som jag är.

Han säger att han tänker på dom ibland. Vad det kunde blivit av dom och så. Och jag förstår alla sörjer olika, men känns ändå som att jag lever kvar i det där hemskt jobbiga och inte han. Svårt att förklara.