Jag skäms för att jag sörjer mina foster...
Jag gråter inombords, eller kanske någon tår när jag är helt ensam. Annars så kämpar psyket emot. Tror att eftersom ingen annan pratar om det här hemma (tex min man) så känner jag att jag inte heller ska lägga någon tid eller fundering över det som varit. Hänt har hänt liksom.
Jag gick några gånger till kurator men tyckte inte det gav något för mig i min sorg. Kanske är för negativt inställd efter alla förluster, vet inte.
Jag har förlorat två barn, en som som föddes i v.25 men som somnade in 10 dagar efter. En dotter som jag födde stilla efter att hon somnade in i min mage i v.25.
I februari 2019 fick jag ett ma i v.9. Även om det (för mig) inte var lika jobbigt som att förlora mina barn så grät jag floder ändå. Vem är någon att tala om för mig hur/vad/vem jag kan sörja?
Så tillåt dig att sörja. Ibland måste vi bryta ihop bara för att orka komma tillbaka.
Styrkekram