Vad bråkar du å din partner om mest?

Vi bråkar extremt sällan. Men om det är något så brukar det bero på olika syn på barnuppfostran. Eller någon enstaka gång där jag tycker att sambon kunde ha lite mer koll på sånt som är viktigt för mig (vilket han nästan alltid har).

Men generellt är vi rätt tillåtande mot varandra eftersom vi vet att vi båda har brister. Och båda tar ett hyfsat lika stort ansvar. Dock ibland inom olika områden och att det varierar över tid.

100% städning...

Han är en samlare, och jag vill ha lätt att städa...

Så vi har gjort så att jag bestämmer över kök, vardagsrum, hall, sovrum, tvättstuga och toaletterna...

Sedan så går jag inte in i matkällaren, pannrummet, bodegan, källaren, garaget, kallgaraget eller några av våra tre bodar där ALLT är totalt kaos med massa grejer....

Men nu när vi delat upp det så är det säkert över 2-3 år sedan som vi bråkade...

Det roliga nu är att jag vill inom 2 år vill flytta till lägenhet, och han har ingen aning vad han ska göra med alla sakerna....

Vi bråkar aldrig och är vi oense är det om hur ofta vi ska ha sex...

Att jag inte alltid gör som hon säger

Saker min man gör eller inte gör jag bett honom om eller försökt lära honom i åratal. Jag menar hur svårt är det att lära sig vilken temperatur pasta kokar på? Eller att slå av tv:n eller åtminstone ljudet när han lämnar rummet (han är hörselskadad så ljudet är högt!)? Eller ta ner sin egen tvätt till tvättstugan? Eller slänga blöjpåsarna och inte samla dom på balkongen? Och tusen andra saker...

Tyvärr är det så, att när vi grälar (vilket inte är ofta) så har det oftast inkluderat hans ex. Jag anser inte att han är så färdig känslomässigt vad gäller henne som han själv försöker påskina, och ibland har han varit väldigt klumpig angående detta. 

Hon bedrog honom under flera månader och han avskyr henne - men samtidigt kan det skina igenom att han lider lite av "lämnad man"-syndromet. Vill inte vara ihop med henne, men svårt att rensa ut henne helt mentalt också. Det har hänt att detta krockat med vårt liv, trots att det är snart 6 år sedan de bröt upp och vi har varit ihop 2,5 år.

Numera är jag ganska stingslig angående henne, vilket jag inte var från början då alla har ett förflutet. Men jag har gjort definitiva avslut och ångrar inget angående mitt förra förhållande, han är inte fullt så klar. 

Bråkat rätt sällan och hör vi det är det vanligtvis pga av trötthet eller stress. Överens om det mesta.

Kan störa mig på hans sätt att hantera vissa svårigheter utåt, huvudet i sanden. Och han kan tycka motvinden blir svajigt vid pms.

Vi tjafsar... nej min man tjafsar om att jag aldrig är sugen på sex. Jo det är jag men jag blir avtänd av att alltid vara den som ska ta initiativ och gör jag inte det får jag höra. Nähä, inget sex i dag heller? Jag har sagt 100 tals ggr att han också måste ta initiativ och framförallt fatta att jag behöver en startsträcka och inte bara tro att jag ska va våt och kåt. Speciellt när han gnäller om hur länge sen det var sist och att jag aldrig vill. Tro fan jag tappar suget när jag måste försvara mig med att ?hallå vi hade sex för fyra dagar sen. Inte SÅ länge! Enligt honom har vi aldrig sex och jo vi har 1-3 ggr i veckan. Vart ihop i över 25 år. Då blir jag arg. När han gnäller över sånt.

Vi tjafsar även kring våra unga vuxna barn. Han är stenhård medan jag är mer tillåtande. Ser inte allt som svart eller vitt. Barnen lyssnar även mer på mig och kommer till mig med sina problem. Tjafset kring barnen där jag tycker han är galet hård i många situationer och inte lyssnar in vad de säger gör att jag många gånger övervägt att gå.

Pengar eller annat är aldrig problem. Där hjälps vi åt.

Bråkar och bråkar, men, ungen. Vem som ska ha/ta henne. Ingen av oss vill släppa henne 

Oftast bråkar vi om att någon av oss haft ett otrevligt tonfall. Eller att han varit för sträng mot något av mina barn. Det går lite i perioder. Ibland är vi lugna och snälla i månader för att sedan bråka var och varannan dag.

En gång beskyllde jag honom för otroget, helt grundlöst. Det var dumt!

Bråkar som i att stå och skrika på varandra har vi aldrig gjort, varit ihop och bott tillsammans i 8 år.

Däremot påminner jag honom om hans uppgifter några gånger i veckan, typ kom ihåg att ta ut tunnorna eller så kommenterar jag när jag städar efter honom typ den här skokartongen som legat tom i hallen 2 veckor ska du ha kvar den.

Han brukar kommentera att jag är dyr i drift när han ska handla mat och liknande.

Ibland säger vi något till svar och det resulterar i några meningar. Typ
Han: Vad dyr i drift du är, jag har handlat för 600 och knappt inget är mat. (tar upp och visar färska örter)
Jag: Ja, jag vet. Om du vill kan jag laga billigare mat, men då blir den enklare och kanske inte lika god. Vill du det?
Han: mummel, mummel, jag är nöjd med din mat, fast den är dyr.

Längre än så kommer vi i princip aldrig.

- Om att jag tycker att han dricker för ofta och för mycket.

- Om att han anmärker på fel jag gör. Att jag plockar in i diskmaskinen fel, bäddar sängen fel m.m.

- Olika syn på barnuppfostran.

Sonens skärmtid har varit ett återkommande ämne, pappan är helt låt-gå och jag ville begränsa när sonen var mindre. Men nu får han rå sig själv, jag har gett upp och skolan funkar så okej då.

Småsaker är att min man inte på 20+ år har lärt sig sätta på köksfläkten, men det blir väl mest en sur kommentar från mig numera, som är den enda som tänker på hur mycket fett det blir på köksskåpen.

Han kan inte heller komma ihåg att det mesta i potatisväg man kör i ugnen går på 225 grader, han bara skruvar på den lite slumpmässigt så där. Ibland lyckas han inte ens få på den utan bara vrider vredet till "lampa" vilket är mindre kul att upptäcka när familjen är varghungrig.

Jag är kass på att lägga in min rena tvätt så då får jag den sura kommentaren, jag tycker att den ligger i ett rum som ingen är i så vad spelar det för roll. 

Tillfälliga tjafs kan uppstå när vi

- har lågt blodsocker
- ska köra bil och navigera i andra länder 
- varje år innan jul då det är emotionellt jobbigt med vissa släktingar

Annars är det rätt lugnt.