• Anonym (kulla­n)
    Sun 17 Jan 2021 17:14
    858 visningar
    41 svar
    41
    858

    Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder

    Är gravid i v 30 och känner inte att jag vill ha barnet.

    Lever ett på ytan stabilt liv. Gift med bra man och har bra jobb. Men har mått psykiskt dåligt genom åren och har en trasig uppväxt. Blev gravid för att mannen tyckte det var dags (över 35 år) om det skulle bli något alls. Alla vänner har barn nu. Så jag gick med på det. Trodde jag hade läkt barndomen och att det nog skulle lösa sig och kännas okej, men nu dyker allt upp och jag förstår inte hur jag ska kunna ha hand om ett barn. Vill inte skada det på samma sätt som mina föräldrar skadat mig. Tänker seriöst på att adoptera bort. Jag kommer inte bli en bra mor. Jag längtar inte efter bebisen, känner obehag när den sparkar och är inte glad alls. Det känns bara jobbigt och varenda cell skriker emot. Jag känner varken att jag vill ha eller att jag klarar av barn. Det blir dessutom en pojke, vilket jag verkligen inte ville ha.

    Min man har också svårt att se det praktiska. Vi bor i en äldre lägenhet som är väldigt opraktisk för ett barn. Minimal hiss, små badrum där skötbord inte får plats och så vidare. Han säger att allt löser sig när barnet kommer, att vi då ser hur man kan lösa blöjbyten och plats optimal plats för spjälsäng, skötbädd och sådant. Men det behöver ju ordnas nu. Jag har panik över att inte ha sådant klart i tid. Ser framför mig hur man står där med en bajsig bebis och undrar hur man ska tvätta av den när badrummet är en bit bort.

    Så inte nog med allt det känslomässiga så är även det praktiska i kaos. Ingenting känns bra. Allt känns fel. Jag vill inte och önskar varje dag att barnet ska dö i magen.

    Och min man är fin och snäll, han försöker trösta men han är inte så bra på känslor. Förstår inte hur skadad och svag jag är, han säger bara att det löser sig sen.

    Men vad ska jag göra? Jag vill inte ha barnet. Jag är inte redo, varken känslomässigt eller med det praktiska. Tror aldrig jag blir redo heller. Barnet förtjänar trygghet och kärlek och jag kan inte erbjuda det.

  • Svar på tråden Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 17 Jan 2021 17:29
    #2
    Anonym (Elk) skrev 2021-01-17 17:22:15 följande:

    Jag tycker du ska kontakta din BM på MVC och be om att få prata med en psykolog, för att bearbeta dina känslor.


    Tack för svar. Men jag har gått hos väldigt många psykologer genom åren och testat många mediciner också. Gått tre omgångar i långvarig terapi. Ingenting av det har hjälpt. Så ser inte att det skulle göra det nu.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 17 Jan 2021 17:51
    #6
    Anonym (Tessa) skrev 2021-01-17 17:31:18 följande:

    Det praktiska löser sig, man behöver inte ha vatten. Det finns många som inte ens har skötbord utan har en handduk och våtservetter, är det bajs överallt får man väl ta och bada barnet.

    Tycker oxå att du borde kontakta din bm och få en samtalskontakt så att du inte även får en förlossningsdepression. Å andra sidan så kan det hända att du blir totalt förälskad i ditt barn (även om det råkar vara en pojk) när han väl kommer ut. Och du kommer göra allt som dina föräldrar inte gjorde och du kommer istället bli världens bästa mamma som gör allt för ditt barn <3


    Behöver inte vatten? Hur gör man då? Man vill väl tvätta av? Har sett kompisars barn som får bajs upp på ryggen. Då måste de ju sköljas av. Och då vill man ju ha nära till kranen. Alla vi känner har skötbord i badrummet.

    Jag tror jag kommer bli precis som min mor. Hon har berättat att hon kände likadant inför barn som jag gör nu... och det gick inte bra.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 17 Jan 2021 17:54
    #7
    -1
    Arcnice skrev 2021-01-17 17:31:54 följande:

    Eftersom ni är gifta så har ni väl automatiskt delad vårdnad (om inte den regeln är ändrad) så att adoptera bort barnet är ju inte möjligt om inte din make går med på det? Men jag kan ju ha missuppfattat reglerna runt det.

    Jag tror också att du behöver träffa en psykolog för att få ordning på dina tankar.

    Hur tror du din make skulle reagera om du säger till honom att du vill adoptera bort barnet?


    Jo han måste gå med på det. Och jag har sagt att det är det jag vill. Han tror att det är en känsla som kommer gå över för ?allt blir bra sen, du är bara nojig som vanligt?. Men han förstår inte, jag kommer utsätta det här barnet för samma sak som min mor utsatte mig för och det är inte rätt.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 17 Jan 2021 18:15
    #10
    Anonym (läåg av.) skrev 2021-01-17 18:08:35 följande:

    vadå han måste gå med på det? Han måste inte alls gå med på att adoptera bort sitt barn bara för att DU säger det. Du behöver hjälp och håller med om att dui inte ska ha ansvar för något barn alls. Ge vårnaden till pappan och skilj dig och skona barnet från dig.


    Det var inte så jag menade. Om adoption ska ske så måste han gå med på det. Det kan inte ske mot hans vilja.

    Men jag tror han hellre adopterar bort barnet när han ser hur det blir med mig som mor än skiljer sig. Och det är ju det jag vill, skona barnet från mig.

    Jag har lagt över 60 000 på terapi sista vändan. Vad för hjälp kan hjälpa mig?
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Fri 22 Jan 2021 16:37
    #21

    Jag har sökt hjälp. Var hos en psykolog och sedan läkare i går. Fick bara höra att mina tankar var ?normala? och att de vill sätta mig på antidepressiva. Fick bedömning att jag var depressiv men gav en god kontakt känslomässigt typ och vaken och orienterad. Ej psykos. Resonerar rationellt. Typ så sa de att de bedömde mig.

    Min barndom var tragisk. Normal på ytan men våld från en förälder och total iskyla från den andra, som aldrig knöt an till mig. Fick aldrig tröst, kramar eller kärlek, fanns inte förmåga att ge det till mig och jag är rädd att bli likadan.

    Har tagit upp adoption med mannen. Vi får se var det landar men det finns förståelse och det är inte blankt nej.

  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 24 Jan 2021 22:37
    #34
    Nina854 skrev 2021-01-23 02:21:24 följande:

    När man är gravid väcks mycket tankar på såna här saker, det gör det hos alla och oftast är det sunt och hjälper en att bli en bra förälder. Vad jag förstår på ditt inlägg så är du idag en helt normalfungerande person. Det finns inget som säger att du inte kommer att behandla ditt barn bra, och dina tankar kring din uppväxt nu är bara ett tecken på att du förmodligen kommer att bli en bra förälder. Till skillnad från din mamma så vet du hur viktigt det är för barn med trygghet och kärlek och är väldigt angelägen om att ditt barn ska få det. Så angelägen att du till och med funderar över adoption. Bara detta är ett tydligt tecken på att du inte är en känslokall person och att redan nu känner en beskyddarinstinkt gentemot ditt barn.

    Jag har också flera tidigare trauman, och mycket om dem har kommit upp just när jag varit gravid och efter att jag fött. Tankarna har varit som jobbigast innan barnet kommer, men efteråt har jag känt att just graviditeten med alla dess existensiella frågor har hjälpt mig att både bearbeta mina trauman och att bli en bättre förälder. Din kropp och ditt psyke förbereder dig på att ta hand om ditt barn och hantera risker, och att du känner som du gör är delvis ett sundhetstecken, även om dina oroskänslor har blivit alldeles FÖR starka

    Jag uppmanar dig, precis som många andra, att söka samtalsstöd. De hormoner och den existensiella som graviditet, förlossning och att få ett barn skapar upplever jag har gett mig en helt annan möjlighet att reda ut mitt förflutna och jag har fått mycket mer hjälp av att prata om mina trauman som gravid och nyförlöst än tidigare i livet.

    Vad gäller de praktiska bitarna så tycker jag att din man får ta och fixa dem. Berätta för honom att du mår sämre av att det inte är fixat i förväg och att det bidrar till att du inte känner att ni är redo och att du vill adoptera bort barnet.

    Såklart kan du börja reda i adoption eller ensam vårdnad till mannen nu, om det ger dig större trygghet att veta att det finns en utväg om du inte klarar av det, men ta inget slutgiltigt beslut förrän efter att barnet är fött och det har fått gå en tid. Och självklart behöver du nämna dina tankar om adoption för både barnmorskan och andra vårdkontakter, om du inte redan gjort det så ring på måndag och berätta!

    Sen vad gäller att ta hand om sina barn på ett bra sätt, kom ihåg attman inte måste älska sina barn för att göra det! Det är jättevanligt att det tar tid att bygga upp kärleken till barnet men man kan ändå krama dem, sköta dem och bry sig om dem. Mitt äldsta barn fick jag inte den där starka föräldrakärleken till förrän han var 2,5 år, men jag klarade utmärkt att ta hand om honom ändå och ingen i min närhet, inte jag själv heller, har oroat sig över det eller märkt av det i mitt sätt att vara mot honom.


    Tack, det här var fint att läsa.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 24 Jan 2021 22:39
    #35
    Anonym (A) skrev 2021-01-23 10:43:42 följande:

    Nu får du faktiskt skärpa dig!! Du skriver och ber om hjälp i en tråd på familjeliv där ingen kan hjälpa dig men du kan inte tänka dig att vända dig till den plats där det erbjuds psykolog med specialistkunskap på just ditt problem!

    Hörrudu det är för BARNETS skull du ska vara öppen och ärlig på MVC och säga som det är!!

    Du påstår att du tänker på vad barnet förtjänar så gör det då, säg till MVC som det är och dom kommer garanterat boka en tid hos psykolog omgående. Det är inte för att du ska ändra dig utan för att det oskyldiga barnet i magen ska få hjälp!


    Om du läst tråden hade du sett att jag sökt hjälp i veckan. Tack för din förstående och snälla ton.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 24 Jan 2021 22:47
    #36
    Anonym (Knepigt) skrev 2021-01-23 07:22:02 följande:

    När barnet kommer och om du fortfarande känner att detta inte är ett liv du vill leva så kan du ju lämna din man och ge honom ensam vårdnad. Tänker att om han har en stark barnönskan så kanske han ändå väljer att skilja sig för att han vill bilda familj?

    Oavsett vad man tycker är rätt eller fel av en mamma att göra så har ju barnet i det här fallet, en till förälder och män lämnat kvinnor ensamma med barn hela tiden.

    MEN du är ju medveten själv om att din avsaknad av känslor för bebisen i magen beror på dina psykiska problem, det om något gör ju att situationen inte är helt hopplös. Det är svårt att känna något för någon man aldrig träffat, det är för abstrakt! Det verkar som att du inte har någon kontroll alls över dina tankar så även fast du haft psykologhjälp tidigare och kanske känt att det inte funkat så är det nog viktigt att du söker hjälp via mvc nu ändå.


    Han har inte haft någon stark barnlängtan. Han har mest tänkt att barn hör till och att det var dags nu, alla o vänkretsen har redan. Och när vän berättade om hur deras barn hade fått bäras ut för akut vård direkt vid förlossning sa han efteråt, när vi var hemma, att om något är fel på barnet för oss så stannar han hos mig istället för att gå med barnet, han var helt oförstående till att man skulle göra på annat sätt. Han säger nu att han inte skulle pressat mig till att skaffa barn och att det nog var en dålig idé. Han väljer mig före barnet. Så han stöttar mig, det känns bra, till skillnad från psykolog och psykiatriker jag träffade i veckan. Men vi har börjat förbereda oss praktiskt inför barnet i alla fall och har börjat leta vagn och sånt, bara för att det inte ska stressa.
  • Anonym (kulla­n) Trådstartaren
    Sun 24 Jan 2021 23:12
    #38
    Anonym (MVC kan hjälpa) skrev 2021-01-24 23:00:20 följande:

    Ta genast kontakt med din MVC plus att du ringer vårdcentralen och ber om en akut osykologkontakt.

    Om du efter all möjlig samtalshjälp firtfarande inte vill behålla ert barn blir pappan vårdnadshavare.


    Skrev såhär tidigare men lyckas inte uppdatera trådstart:

    Jag har sökt hjälp. Var hos en psykolog och sedan läkare i går. Fick bara höra att mina tankar var ?normala? och att de vill sätta mig på antidepressiva. Fick bedömning att jag var depressiv men gav en god kontakt känslomässigt typ och vaken och orienterad. Ej psykos. Resonerar rationellt. Typ så sa de att de bedömde mig.
Svar på tråden Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder