Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder

Som jag skrev, är det bajs överallt får du torka av det värsta med en våtservett och sen bada bebisen. Är det bara kiss spelar det ju ingen roll vart du byter.

Bara för att din mamma hade dom känslorna är det inte säkert att du gör det. Försöker peppa dig bara.

Tror hon menade att han måste gå med på det för att det ska gå adoptera bort barnet. Inte att han MÅSTE för att hon säger så. Alltså att det har med det juridiska måstet att göra.

Jag lider med dig.
Och jag tycker att det är tråkigt att du inte får uppleva en härlig tid i livet.
Det är jätteviktigt att du berättar för din BM hur du känner, kanske skriva i dina journaler att du tex inte vill bli påtvingad barnet på magen när han kommer ut, utan förhoppningsvis få känna en nyfikenhet på barnet efter några minuter och istället vilja hålla honom. Din BM vet säkert hur du ska gå tillväga för att situationen ska bli så bra som möjligt för dig.
Tänker även att det är bra för förlossnings personalen att veta allt detta så att de inte behandlar dig på samma sätt som de mammor som inte vill annat än att ha sitt barn. Du måste få bli bemött på ett sätt som värdesätter de känslor du bär på.

Jag läser in på kommentarerna att vi är många som hoppas att det kommer kännas annorlunda för dig när bebisen är ute, men om det inte gör det så var inte rädd för att prata med den professionella personerna du har omkring dig, BM, förlossnings personal och barnmorskorna på bb. Och om det känns jobbigt så strid för att du ska få stanna på bb lite längre tills du känner dig okej med att åka hem!

Vi körde med vatten i en vanlig blomspruta och så sprutar man på torra pappersservetter och rengör barnet. Minns inte om det var 100 eller 200-pack.

Jag är nämligen själv väldigt allergisk och skulle aldrig använda våtservetter på en bebis. Det var så mina eksem började när jag var liten sa mamma och hon mår fortfarande dåligt över den tidens gräsliga kemikaliebomber till våtservetter.

Vi bytte blöjor i barnets sovrum på en uppblåsbar skötbädd från Ikea som stod på ett vanligt skrivbord, och inte i badrummet. Lägg en handduk på skötbädden bara. Har man en blomspruta så är vattnet också alltid 20 grader och inte hett eller iskallt som det ofta blir ur kranen.

Och sen kan det vara så att skötbädden efter en tid blir lite ofräsch och då är det rätt skönt att kunna slänga den och köpa en ny för en billig peng istället för att ha en dyr specialmöbel som är ofräsch.

Sen tar man bara med sig blomsprutan och pappersservetterna i barnvagnen och så kan man byta blöja överallt, om det inte verkligen är bajskatastrof upp till armhålorna.Tajta till blöjan över rumpan bara så ska det inte läcka mer än ytterst sällan.

Jag förstår inte hur någon av er tänkte... Stackars barn!

Föd barnet sen flytta och kom dit och umgås efter jobbet. För barnets skull. Men ska ha prompt ha barn får han ta hand om det.

Rent praktiskt löser sig saker, finns ju som inget alternativ. Vi har först nu vid fjärde barnet skaffat ett skötbord och byter i badrummet, det är ärligt talat för att kunna gå iväg från en klåfingrig liten lillebror på ett år... Alla andra har bytts på handduk eller skötbädd lite här och där. Brukar bara blöta ett gäng torra tvättlappar och byta på barnet, varför måste det ske i just ett badrum? Vår lägenhet tills vi flyttade till huset var heller inte optimal. Brant och smal trappa ner till källaren om man ville ställa vagnen där, annars bära upp barnen till lägenheten och sedan hämta och bära upp vagnen. Ingen hiss. Två barn med 12,5 månader emellan då. Sekelskifteslägenhet, heller inte optimal med småbarn, men det löste sig.

...och på sikt flyttade vi (på gott och ont) till hus. Inget säger ju att ens boende måste vara permanent, men en adoption skulle däremot vara permanent.

Vad var det din mamma gjorde som skadat dig så som barn? Varför tänker du att du kommer bli likadan?

Jag har ofta ångest under mina graviditeter, och ganska jobbig ptsd och babyblues efteråt, men det går över. Kan hålla med om att samtalsstöd inte alltid hjälper så bra, däremot brukar jag redan på BB köra på akupunktur. Det hjälper lite mot mina känslor jag får efteråt. Har du provat det nån gång?

I värsta fall får du väl lämna din man och barnet. Många män gör ju det... Och även om det inte är ett önskvärt beteende för oss kvinnor att ta efter, är det förstås bättre än att du psykiskt skulle skada barnet.

Nej troligtvis kommer han inte hellre adoptera bort barnet än att skilja sig.
Om han går med på adoption för din skull är det stor risk att han för alltid kommer att vara bitter över att han adopterade bort ett barn han önskat och kommer att ge dig skulden även om han förstår att du mått dåligt.
Det ska mycket till att man överger ett barn som man önskat.
Det troliga är att han som de flesta föräldrar kommer att älska sitt barn och göra allt för att beskydda det, det är känslor man får för en bebis.
Men jag förstår att du mår dåligt och lider med dig.
Ingen kan veta hur du känner när bebisen är född, du kan älska honom och vilja ta hand om honom av hela ditt hjärta men givetvis kan det bli så att du inte känner att du kan ta honom till dig.
Men du kan inte bara gå och vänta in förlossningen och sen se vad som händer.
Du måste söka hjälp och tänka att du måste göra det bästa för din son, du måste tänka att nu gäller det inte dig utan en hjälplös bebis som behöver sina föräldrar.
Det kan vara så att du känner att du inte kan ta hand om honom men när man blir förälder måste man sätta sig själv åt sidan och tänka att man har ansvar för någon annan och visst kan det vara så att du inte ska ta hand om din son men din man kommer ju att vilja göra det.
Det skulle bli svårt för din man att välja mellan dig och sin son.
Men sök hjälp snarast, tror du låter rädslan över att du ska bli som dina föräldrar ta över dina tankar och du behöver hjälp med din tankar över det.

Vet du en av mina bästa vänners mamma tog livet av sig när vi var 16 år, otroligt tragiskt. När min vän sen blev mamma själv fick hon efter förlossningen panik och fick tankar över vad som skulle hända bebisen om hon också blev deprimerad och tog livet av sig, det växte och växte till slut en kväll hon och sambon fick åka in till psykakuten. Där fick hon prata med psykolog som sa att hennes tankar var normala men inget visade på att hon skulle välja samma väg som sin mamma.
Efter några samtal lugnade allt ner sig och hon kunde glädjas åt att vara mamma utan att oroa sig för vad som skulle kunna hända.
Tror att du har ett liknande tankesätt.
Tror att du behöver hjälp med att inse att du inte behöver bli som dina föräldrar och speciellt, din man är ju inte som dina föräldrar så barnet kommer inte att få det som du har haft.
Han verkar ju vara en pappa som längtat efter barn och hittar lösningar.
Hoppas att det går bra för er och er bebis.
Tänk på att du kan bli en bra mamma.

Prata med din barnmorska. Om du ska adoptera bort barnet är det en jätteprocess. Du kommer behöva prata massor med olika personer så du kan lika gärna börja nu. Oavsett om du tror att det hjälper eller inte. Gör det bara.

Jag var väldigt osäker i början. Mycket på grund av dålig uppväxt och en rädsla för att göra samma misstag eftersom jag sett äldre syskon gå i samma fälla. Men vet du vad? Min medvetenhet gjorde att jag kunde välja att handla annorlunda och bli en bra förälder. Anknytningen tog 1-2 år och allt gick upp och ned. Kom ihåg att du väljer själv vilken förälder du vill vara och hur du väljer att behandla ditt barn.

Om det ändå känns fel, separera (ett tag) och låt pappan ta ansvaret.

Det är fler än man först tror som har tvivel, svår anknytning, svårt med att hantera barnet etc.

Jag hade skötbordet i vardagsrummet men bytte även lite var som helst, med en handduk under och tvättservetter, så det där tror jag ni skulle lösa. Dina känslor är svårare, på vilket sätt skadade dina föräldrar dig? Visste de vad de gjorde? Jag ville själv inte uppfostra ett barn så som mina föräldrar tagit hand om mig (men hade inte dina känslor) och så har det inte heller blivit även om jag verkligen inte är perfekt.

Du har ju din man också, trivdes han med sin barndom? Kan ni lösa de praktiska bitarna nu innan? För att trygga dig? I nuläget behöver han ju tänka sig in att ta fullt ansvar för barnet, klarar han det?

Fokuset flyttas ju när barnet är fött, då är det hans bästa som gäller. Du vill skydda honom från dig, vad du tror att du skulle göra, det tycker jag är klokt. Barnet behöver någon vuxen, din man får tänka djupare, ta med alternativet om du fortsätter tycka som du gör. Bäst vore om ni tog kontakt med barnmorskan eller socialtjänsten, förebyggande, för att trygga dig och på så vis er som. Kan ni bara få veta hur ni kan gå tillväga, rent krasst, så blir det troligen bättre för er alla. Det hade ju varit djupt sorgligt om din man tror att dina känslor går över och inte får förbereda sig på vad som kan hända. Det finns hjälp att få men det underlättar att vara i god tid. Det finns ju även alternativ till adoption eller fullt föräldraskap, detta kan socialtjänsten berätta för er.

Så snälla, för alla er tre skull, sök hjälp, du har rätt till detta.