Gravid och ledsen - adoption, praktiska hinder

Jag har sökt hjälp. Var hos en psykolog och sedan läkare i går. Fick bara höra att mina tankar var ?normala? och att de vill sätta mig på antidepressiva. Fick bedömning att jag var depressiv men gav en god kontakt känslomässigt typ och vaken och orienterad. Ej psykos. Resonerar rationellt. Typ så sa de att de bedömde mig.

Min barndom var tragisk. Normal på ytan men våld från en förälder och total iskyla från den andra, som aldrig knöt an till mig. Fick aldrig tröst, kramar eller kärlek, fanns inte förmåga att ge det till mig och jag är rädd att bli likadan.

Har tagit upp adoption med mannen. Vi får se var det landar men det finns förståelse och det är inte blankt nej.

Ljummet vatten i en pumptermos och engångstvättlappar. 

Det är normala tankar. Sen finns det olika grader av dem.

Jag växte upp med psykisk misshandel. Inga kramar eller kärlek eller stöttande föräldrar att rådfråga. Bara skrik, raseriutbrott, påhopp, nedvärderingar, backstabbing, nyckfullt beteende och hårda ord om hur värdelös jag var. Jag fick i princip uppfostra mig själv (de sa också min mor när hon fick beröm för ett väluppfostrat barn). Alla upplevelser har gjort mig till en mer medveten och bättre mamma som tänker efter hur mina handlingar påverkar barnet. Följer du sonika i dina föräldrars fotspår blir du en dålig mamma men väljer du handla annorlunda kan du välja att bli en toppen mamma! I detta avseende väljer du själv hur du vill bli som mamma.

Bra att du har sökt hjälp. Nämnde du tankarna på adoption för dem också?

Många har nämnt depression och förlossningsdepression, men även graviditeten i sig kan utlösa det vilket är rätt vanligt. Ibland går det över vid förlossning, ibland kan det hänga kvar ytterligare.

Jag är ingen psykolog, men blev deprimerad min andra graviditet. Bland annat hade jag också fullständig panik över praktiska saker. Men det är faktiskt sant att det löser sig. Man behöver inte ens ett skötbord egentligen (även om jag tycker det är smidigt). Du har fått många tips hur man klarar sig utan rinnande vatten.

Tackade du ja till antidepressiva? Har du erfarenhet av medicin sen tidigare? Blev du erbjuden något vidare stöd? Det kan du be om annars, jag hade en kurator som var guld värd. Blev inte botad men hon hjälpte mig att strukturera tankarna lite.

Har inte läst svaren. Och vet inget om det psykologiska. Men däremot det praktiska.

Jag använde aldrig skötbordet. Jag tyckte att det var så jäkla jobbigt med ett spädbarn och dessutom, eller framförallt, i samband med en psykotisk sambo, så egentligen inte bebisen. Men! Jag och bebisen levde i en soffa första veckorna. Sov, åt, bytte blöja, blandade nappflaskor på soffbordet. Gick till köket för att koka vatten, och toaletten för att bada ibland. Och det var iiinga problem. Flyttade madrassen som man har på skötbordet till soffändan. Soppåsrulle under soffbordet. Soffbordet organiserat med blöjor, våtservertter, kläder, handdukar, magdroppar mm. Ingen dröm kanske, men tills man har landat eller ser det verkliga behovet. Ni har lång tid när bebisen är här att fixa det praktiska så som ni vill och behöver. Man behöver ytterst lite för att ta hand om en bebis.

(Sen kan jag tillägga att jag grät minst var 3e dag för att jag inte ville ha bebisen, och två första veckorna, men gud vad jag började älska henne sedan, hon är mitt allt nu precis som alla andra säger men jag aldrig trodde att jag skulle göra) lycka till TS!

Jag tycker jättesynd om dig. Verkligen. Du har haft en hemsk barndom som ingen människa förtjänar.

MEN. Du är inte ensam om att ha haft det jävligt. Många har haft det som du. Och det är hemsk. Och orättvist. Men du måste bestämma vilken väg du ska gå här i livet.

Ge upp eller kämpa.

Du kan betala miljoner i terapi men är du inte redo att kämpa för livet så kommer det aldrig att funka.

Du KAN ändra livets bana. Många har gjort det men det är den jobbiga vägen. Den vägen kräver brutalt arbete av digsjälv.

Men ni ska ha barn nu och redan nu kapitulerar du istället för att spänna musklerna. Du har faktiskt möjligheten här att ge barnet det du aldrig fick. Det här barnet kan faktiskt var det du behöver i livet för att heala dig.

Om du vill ha en förändring..?

Tro mig, det finns inget som säger att du måste bli som din egen mamma. Även om rädslan finns där.

Tänk också på att du är full av hormoner som spökar till det extra. Jag som är en lugn och sansad person och haft en harmonisk uppväxt har nog aldrig känt mig så osäker och orolig som när jag var gravid. Jag kände mig extremt utsatt och hade ju en alien i mig mer eller mindre. I alla fall kändes det så ibland. Så bara för att du mår skit nu betyder det inte alls att du inte kan bli en bra förälder och älska ditt barn när du väl kommit till ro.

Och jag var heller inte den som älskade mitt barn från första stund. Jag kände ett stort ansvar och att jag behövde beskydda barnet. Men kärleken - den tog ett tag. För även om det var mitt och sambons biologiska barn så var det en för mig helt okänd varelse som jag inte kände.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här mer än att det är absolut inte konstigt att må dåligt under en graviditet.

Hur känns svaren du får i denna tråd? Hjälper de dig? Hoppas du kan känna att det kan gå bra, du kan absolut bli en mycket bra mamma, du är ju medveten om dina föräldrars brister, bara det är ett jättesteg.

När man är gravid väcks mycket tankar på såna här saker, det gör det hos alla och oftast är det sunt och hjälper en att bli en bra förälder. Vad jag förstår på ditt inlägg så är du idag en helt normalfungerande person. Det finns inget som säger att du inte kommer att behandla ditt barn bra, och dina tankar kring din uppväxt nu är bara ett tecken på att du förmodligen kommer att bli en bra förälder. Till skillnad från din mamma så vet du hur viktigt det är för barn med trygghet och kärlek och är väldigt angelägen om att ditt barn ska få det. Så angelägen att du till och med funderar över adoption. Bara detta är ett tydligt tecken på att du inte är en känslokall person och att redan nu känner en beskyddarinstinkt gentemot ditt barn.

Jag har också flera tidigare trauman, och mycket om dem har kommit upp just när jag varit gravid och efter att jag fött. Tankarna har varit som jobbigast innan barnet kommer, men efteråt har jag känt att just graviditeten med alla dess existensiella frågor har hjälpt mig att både bearbeta mina trauman och att bli en bättre förälder. Din kropp och ditt psyke förbereder dig på att ta hand om ditt barn och hantera risker, och att du känner som du gör är delvis ett sundhetstecken, även om dina oroskänslor har blivit alldeles FÖR starka

Jag uppmanar dig, precis som många andra, att söka samtalsstöd. De hormoner och den existensiella som graviditet, förlossning och att få ett barn skapar upplever jag har gett mig en helt annan möjlighet att reda ut mitt förflutna och jag har fått mycket mer hjälp av att prata om mina trauman som gravid och nyförlöst än tidigare i livet.

Vad gäller de praktiska bitarna så tycker jag att din man får ta och fixa dem. Berätta för honom att du mår sämre av att det inte är fixat i förväg och att det bidrar till att du inte känner att ni är redo och att du vill adoptera bort barnet.

Såklart kan du börja reda i adoption eller ensam vårdnad till mannen nu, om det ger dig större trygghet att veta att det finns en utväg om du inte klarar av det, men ta inget slutgiltigt beslut förrän efter att barnet är fött och det har fått gå en tid. Och självklart behöver du nämna dina tankar om adoption för både barnmorskan och andra vårdkontakter, om du inte redan gjort det så ring på måndag och berätta!

Sen vad gäller att ta hand om sina barn på ett bra sätt, kom ihåg attman inte måste älska sina barn för att göra det! Det är jättevanligt att det tar tid att bygga upp kärleken till barnet men man kan ändå krama dem, sköta dem och bry sig om dem. Mitt äldsta barn fick jag inte den där starka föräldrakärleken till förrän han var 2,5 år, men jag klarade utmärkt att ta hand om honom ändå och ingen i min närhet, inte jag själv heller, har oroat sig över det eller märkt av det i mitt sätt att vara mot honom.

När barnet kommer och om du fortfarande känner att detta inte är ett liv du vill leva så kan du ju lämna din man och ge honom ensam vårdnad. Tänker att om han har en stark barnönskan så kanske han ändå väljer att skilja sig för att han vill bilda familj?

Oavsett vad man tycker är rätt eller fel av en mamma att göra så har ju barnet i det här fallet, en till förälder och män lämnat kvinnor ensamma med barn hela tiden.

MEN du är ju medveten själv om att din avsaknad av känslor för bebisen i magen beror på dina psykiska problem, det om något gör ju att situationen inte är helt hopplös. Det är svårt att känna något för någon man aldrig träffat, det är för abstrakt! Det verkar som att du inte har någon kontroll alls över dina tankar så även fast du haft psykologhjälp tidigare och kanske känt att det inte funkat så är det nog viktigt att du söker hjälp via mvc nu ändå.