• Simmaellersjunk

    Bara jag som är trött på dagens (och gårdagens) värdelösa föräldrar?

    Det vill säga föräldrar som är kompisar med sina barn istället för att sätta gränser. Föräldrar som låter barnen avgöra alldeles för mycket. Man ger upp och låter barnen sätta sina egna gränser. Man spenderar så lite tid med sina barn att man får skuldkänslor, och så blir man rädd att barnet inte ska tycka om en. Och så ger man upp föräldraskapet.

    Exempel på uselt föräldraskap som jag märker allt oftare idag:

    - Ett barn förolämpar en kund i en matbutik som står framför i kön. Istället för att säga åt barnet på skarpen och kräva att det ber om ursäkt till kunden som står framför skrattar föräldern och tycker barnet är gulligt.

    - En 10-åring som lägger upp videor på YouTube där hon har stringbikini OCH där man ser ena eller båda föräldrarna (hon gör det alltså inte i smyg utan helt öppet).

    - Barn under 10 år som släpps iväg helt ensamma på stan eller i närheten av motorvägar.

    Jag är så jävla trött på dessa ruttna föräldrar som inte gör sitt jobb. Barnen har kompisar i sin egen ålder, föräldern ska sätta gränser och uppfostra barnet, inte vara kompis med det. Barn är nämligen väldigt intelligenta och märker direkt när föräldern visar svaghet och låter barnet göra som det vill.

    Barn flyttar fram positionerna och testar mer och mer som ett resultat.

    Är det fler än jag som är less på usla föräldrar (vilket inte sällan är föräldrar som är yngre än 30)?

  • Svar på tråden Bara jag som är trött på dagens (och gårdagens) värdelösa föräldrar?
  • Anonym (runt 50)

    Men alltså, dessa föräldrar har alltid funnits, men barnen syns klart mer i media och sånt nu. Och vissa ungdomar ställer till med jävelskap oavsett hur deras föräldrar är, för de tänker helt enkelt inte.

    Busringde och sa fula saker till okända gjorde t.o.m jag och min kompis som var de mest välkammade i klassen och framhölls som mönsterelever.
    En gång när vi hade tråkigt köpte vi prislappar på bokhandeln och satte nya lägre prismärkningar på olika varor på mataffärn för att se om kunderna började bråka i kassan.

    Halva klassen sprang på stan och hängde i högstadiet, men inte jag för jag tyckte det var dötrist. Det roligaste som kunde hända var väl att störa nån som stod i en telefonkiosk, rigga en offentlig toa med plastfolie eller att några större killar kom åkande med sina moppar.

    En kollega från förra jobbet sprängde ett bensinfat och kraschade rutorna på hela ena sidan av sin skolbyggnad (de blev aldrig påkomna för just den grejen). Han säger att han blev utskälld av rektorn minst en gång i månaden hela högstadiet, och egentligen borde ha fått stryk varje vecka från 15- 22 års ålder.

    En annan kollega lånade som ung en företagsbåt för att smuggla öl från Danmark, blev anropad av tullens patrullbåt och försökte då fly upp i en å, som var för liten. Efter grundstötning och polisjakt hamnade han i lokaltidningen liggande över huven på Svarta Maja. Då får man inga lyckliga päron.

    Trots allt blev det folk av dessa män också, men det tog lite tid.

  • sextiotalist
    Simmaellersjunk skrev 2021-01-18 12:58:19 följande:

    Det vill säga föräldrar som är kompisar med sina barn istället för att sätta gränser. Föräldrar som låter barnen avgöra alldeles för mycket. Man ger upp och låter barnen sätta sina egna gränser. Man spenderar så lite tid med sina barn att man får skuldkänslor, och så blir man rädd att barnet inte ska tycka om en. Och så ger man upp föräldraskapet.

    Exempel på uselt föräldraskap som jag märker allt oftare idag:

    - Ett barn förolämpar en kund i en matbutik som står framför i kön. Istället för att säga åt barnet på skarpen och kräva att det ber om ursäkt till kunden som står framför skrattar föräldern och tycker barnet är gulligt.

    - En 10-åring som lägger upp videor på YouTube där hon har stringbikini OCH där man ser ena eller båda föräldrarna (hon gör det alltså inte i smyg utan helt öppet).

    - Barn under 10 år som släpps iväg helt ensamma på stan eller i närheten av motorvägar.

    Jag är så jävla trött på dessa ruttna föräldrar som inte gör sitt jobb. Barnen har kompisar i sin egen ålder, föräldern ska sätta gränser och uppfostra barnet, inte vara kompis med det. Barn är nämligen väldigt intelligenta och märker direkt när föräldern visar svaghet och låter barnet göra som det vill.

    Barn flyttar fram positionerna och testar mer och mer som ett resultat.

    Är det fler än jag som är less på usla föräldrar (vilket inte sällan är föräldrar som är yngre än 30)?


    Nu tror jag du generaliserar en del. Jag är nog, vad du kan tycka, en "slapp" förälder, eftersom jag inte jagade gränser. Var väldigt laidback.
    Men visst, vi tog strider, där det behövdes, hade regler, där det behövdes, men ytterst få regler. 
    jag håller med att vi i första hand inte är barnens kompisar. Att vi ska vägleda våra barn så att de kan hantera vuxenlivet. Men det behöver inte vara genom ständig gränssättning eller regler. Vår son behövde inte bestämda tider, vi kom överens om en tid som passade beroende på vad det gällde. Vi hade inga bestämda läggtider, eftersom han gick och la sig när han var trött och vaknade utvilad i tid varje morgon. han fick bestämma när han skulle göra läxorna t.ex, vilka kläder han skulle använda. Hellre få och viktiga strider istället för småtjafs i vardagen
    Att hälsa, bete sig trevlig var något vi backade upp, men blev det fel, så var det inte en tillrättavisning för allmän publik. Minns ett tillfälle när han betedde sig illa på en födelsdagsmiddag. Vi tog inte striden inför alla, däremot så gick jag undan med honom och gjorde klart för honom att så beter man sig inte och varje gång han gör det så lämnar vi sällskapet och så fick han sitta ensam med mamma (och inte med sina kusiner) ute i ett tråkigt kapprum.
    Barn flyttar inte med automatik fram sina positioner, alla vill inte bestämma och jäklas, utan de flesta barn vill göra sina föräldrar nöjda. En del barn gör det absolut, men det är inget som är typiskt för barn.

  • Anonym (asgarvar)
    Simmaellersjunk skrev 2021-01-18 12:58:19 följande:

    Det vill säga föräldrar som är kompisar med sina barn istället för att sätta gränser. Föräldrar som låter barnen avgöra alldeles för mycket. Man ger upp och låter barnen sätta sina egna gränser. Man spenderar så lite tid med sina barn att man får skuldkänslor, och så blir man rädd att barnet inte ska tycka om en. Och så ger man upp föräldraskapet.

    Exempel på uselt föräldraskap som jag märker allt oftare idag:

    - Ett barn förolämpar en kund i en matbutik som står framför i kön. Istället för att säga åt barnet på skarpen och kräva att det ber om ursäkt till kunden som står framför skrattar föräldern och tycker barnet är gulligt.

    - En 10-åring som lägger upp videor på YouTube där hon har stringbikini OCH där man ser ena eller båda föräldrarna (hon gör det alltså inte i smyg utan helt öppet).

    - Barn under 10 år som släpps iväg helt ensamma på stan eller i närheten av motorvägar.

    Jag är så jävla trött på dessa ruttna föräldrar som inte gör sitt jobb. Barnen har kompisar i sin egen ålder, föräldern ska sätta gränser och uppfostra barnet, inte vara kompis med det. Barn är nämligen väldigt intelligenta och märker direkt när föräldern visar svaghet och låter barnet göra som det vill.

    Barn flyttar fram positionerna och testar mer och mer som ett resultat.

    Är det fler än jag som är less på usla föräldrar (vilket inte sällan är föräldrar som är yngre än 30)?


    Jag har visserligen sett sådant här i offentligt rum men aldrig har jag varit så stum när det skedde inom min egen familj på mitt egna bröllop. Det är svårt hehe.. Jag kan skratta nu men hälften av mitt sällskap ville strypa både ungen och pappan till barnet som gav min svärmor en käftsmall under ceremonin när jag vigdes.. Pappan sa ingenting till sin 2 åriga son, pappan log, och alla vittnen insåg samma sekund att vi hade olika världsbilder.. Senare i efterhand fick jag höra att han hade viskat till en annan gäst (pappan altså) att "det märks att det är fel på alla här, för vanliga människor skrattar när barn gör sånt här".. Och jag fick aldrig en ursäkt för pinsamheten hehe.. Jag har försökt pratat med honom om gränser, och annat under hela helgen innan vigseln för jag hade bland annat han och hans barn som gäster i mitt hem innan vigseln. Och det var bekymmer, det gick inte att få varken barnet eller pappan att förstå att vardagsrummet inte var lekstuga dygnet runt, de hade en egen källarvåning som hade både kök och badrum, för att hålla sig i och ha lite respekt för resten av alla i huset som besökte brudparet. Men barnet var varken van att sova middag, eller att gå och lägga sig innan 2 på morgonen.. eller att sitta stilla med leksaker i tre sekunder.. det skulle kastas på tvn och fönster, och hoppas på katternas möbler, och vältas vaser med blommor som skulle till bröllopsfesten.. ingen mat fick de heller, för de kunde bara äta pizza eller pommes.. och det fick de vänta med för pappan hade inte lust att åka till mcdonalds utan hjälp, för att det var för krångligt att handla snabbmat och hålla i sitt barn samtidigt..Tur som är bryr jag mig så mycket om dem, så jag blir mer orolig än arg.. Och ännu idag tror jag de har svårt att gå på resturang, matbutiker, klädaffärer, hälsa på morföräldrarna eller farföräldrarna osv. Inga inbjudningar till större familjeevent.. Ja förutom när jag bjuder dom då :) Vad ska man göra? Man kan försöka rekommendera böcker, om det är någon man känner, eller vara del av deras barns liv och ge lite intryck som är inspirerande.. Jag vet inte.. Är själv kluven av vilka slags vänner eller föräldrar till vänner , till mina framtida egna barn. Jag bjuder på denna anekdot som bevis på att jag inte längre gråter över bröllopsdramat :) inte ens fotona blev fina, för jag hade panik över allt som hände i bakgrunden. Tack och hej..
Svar på tråden Bara jag som är trött på dagens (och gårdagens) värdelösa föräldrar?