Barnfråga

Jag tror att man måste vara väldigt försiktig när det gäller barn/antal barn man vill ha och vad man lovar den andre, eftersom det kan ändras efterhand.

Många går kanske med på saker som de egentligen inte vill, och andra väntar alldeles för länge på någon inte är säker eller t om säger att hen inte vill. 

Det är bara du som kan avgöra om du vill vänta på att han ska ändra sig, eller om du nöjer dig med ett barn. Han har rätt att ändra sig, precis som du har.

Jag hade blivit besviken! Men ibland är det så att man inte förstår vad man har gett sig in på innan man har ett barn. Då kanske han upptäckte att hans ork inte klarar av fler än ett barn. Eller så tvekar han på relationen och vill inte ha fler barn i denna relationen. Hur som helst har du rätt att bli ledsen och du har också rätt till en utförlig förklaring från honom varför han känner som han gör så att du kan förstå. 

Jag och min man var överrens om tre barn innan första barnet. Jag önskar fortfarnde tre.

När vårat barn föddes blev han deprimerad, kände inget för barnet och hela livet vändes upp och ner. De flesta hade troligtvis separerat i den situation vi hade.

Min man vill egentligen inte ha fler barn, och jag förstår det. Jag har accepterar att det aldrig blir tre, men bara ett kan jag troligtvis inte leva med.

Just nu går diskussionen hemma hur han ställer sig till ett andra barn för min skull. Hur ett rill barn påverkar honom och hur uteblivande av ett rill barn påverkar mig.

I slutänden är det ju han som bestämmer, vi för en dialog för att förhoppningsvis kunna lösa detta. Blir det inte fler barn kommer jag behöva överväga om det är värt att lämna denna relation eller inte, för att förhoppningsvis kunna få ett till barn med någon annan.

Besviken? Ledsen? Ja.

Men jag kan inte vara det på min man. Han kan inte rå för hur han känner inför fler barn. Och blir hans beslut inga fler barn så är det ju inte för att vara elak mot mig. Utan för att han faktiskt inte känner att han klarar av ett till.

Mitt tips till dig är att ha en dialog om varför dom partner inte vill ha fler. Hur detta påverkar dig och hur fler barn skulle påverka honom. Vem mår mest dåligt av att inte få sin vilja igenom. Hur påverkas erat barn och erat eventuell framtida barn av beslutet

Följer

Jag håller helt med (Ha) ovan. Man kan inte bli arg på någon som bara uttrycker sin vilja över hur många barn man önskar i sitt liv.
Eller jo det kan man vara. Både arg, ledsen och bitter.
Men den som säger nej har inte gjort något fel.

Jag har själv levt i den här sitsen och det är vidrigt. Man vill inget hellre än att leva tillsammans, man har ändå valt varandra ju. Och sen hamnar man i detta dilemma; ska man fortsätta tillsammans och inte få de barn man själv önskar? Eller ska man bryta upp en fungerande familj för någon/ett barn som inte ens finns? 

Vi hade aldrig sagt att vi skulle stanna vid ett barn. Men sen efter att första barnet hade fötts så var vi ändå överens om att vänta. Det var inte aktuellt med barn tätt. Jag mådde väldigt dåligt efteråt och i efterhand så här så kan jag nog gissa att min man också hade en förlossningsdepression. Det är fortfarande det värsta året i våra liv, det som  nyblivna föräldrar.
Sen väcktes min längtan ändå efter ett antal år, och då kom insikten att han var 100% med läget så som det var. Han var inte alls intresserad av fler barn. Jag var så sjukt ledsen och jag märkte själv att jag riskerar att bli en väldigt bitter person. Så vi gjorde så att vi satte deadlines löpande. Jag lovade att inte ta upp ämnet överhuvudtaget och om han kom på andra tankar så skulle han säga till. Så höll vi på i ett antal år. 

Sen kom en dag då jag kände att nej, det här går inte längre. Jag är ledsen, jag känner en extrem längtan, jag vet inte om jag kan sitta där när jag är 50 och inse att jag aldrig fick bli mamma igen. Hur ska jag hantera det? Tänk om han lämnar mig om fem år när jag inte "kan" bli gravid längre. Eller han lämnar mig och skaffar barn med någon annan? Jag måste veta NU hur han känner och är det tvärnej så måste jag få en chans att bearbeta det. Vi bokade terapi och gick både enskilt och gemensamt. Och sen efter en tid så ångrade han sig. Så idag har vi två gemensamma barn även om det hann bli väldigt många år emellan.

Så det får bli mitt tips, gå i rådgivning!
Och utgå ifrån att han bara tar sitt ansvar för hur många barn han vill ha i sitt liv, han är inte elak.

Har han lurat dig medvetet är det ruttet såklart. Men som andra påpekat kan man inte bestämma hur många barn man ska ha i förväg. Jag hade tänkt skaffa barn tätt men det blev inte så eftersom jag mår apa som gravid. Det ritar om kartan för mig.

Många bra svar och det är ju egentligen sant att ens partner kanske inte menar att vara elak men jag känner ändå en sådan besvikelse och är så ledsen och även arg på hela situationen och även på hen. Jag tycker det är jobbigt att ta upp ämnet med min partner för det är så känsloladdat. Hen vill inte diskutera det och vill inte gå på någon rådgivning heller. Det är det ända jag kan tänka på och samtidigt älskar jag min partner och vill att vi ska ha en framtid ihop och även för vårt barn som jag vill ska ha sina båda föräldrar på heltid. Riktigt jobbig situation som man hade önskat att man sluppit..

Ni Behlver ju diskutera detta. Antingen genom att få samtalshjälp eller faktiskt prata med varandra. För att båda ska få förståelse för hur den andre känner

Vi är ganska olika på det planet. Jag vill prata om allt och hen vill helst vara tyst och låtsas som det regnar typ så är svårt men jag mår ännu sämre när vi inte kan prata och diskutera det..

Jag förstår det. Men en förutsttning för att ni över huvud taget skall kunna fortsätta leva tillsammman är att ni försöker reda ut detta

Det här riskerar att bli en enorm elefant i rummet; ni båda vet hur ni känner, ni kanske mår dåligt på ert eget håll men INGEN tar upp det. Ska ni leva så resten av livet?

När jag mådde som värst och vi inte var i närheten av överens så kände jag ibland att jag kommer bli den där skumma kvinnan med taskiga nerver som blir ett bitterhetsmonster längre fram. Och det går inte. Jag måste kunna vara glad i vardagen, glad för det jag har. Därför växte också mitt ultimatum fram. Och det var inte i form av "ge mig ett barn annars lämnar jag dig" utan mer "om det är så att vi väljer att stanna vid ett barn så behöver jag få veta varför". Och just som jag också skrev, jag måste få veta 100% att det är så här det är. För i så fall behöver jag hjälp med att bearbeta det.

Att man inte vill prata om det är inte ett giltigt skäl. Du förväntas acceptera hans beslut men då förtjänar du också att få veta hur han känner. Det kan visa sig att han bara känner så och spontant vill inte. Att han inte vet varför men så är det bara. Att få höra det face to face i närvaro av en person som på ett kompetent vis kan hjälpa en att ta emot den informationen kan vara värdefullt.

Eller så visar det sig att han har rädslor, farhågor som ni faktiskt kan prata mer om. Han kanske inte vågar tala om att han är jätterädd för att förlora dig, att få ett sjukt barn, att inte ha tid tillsammans med dig eller ert barn. Inte för att det måste leda till att han ändrar sig. Terapin ska inte kännas som en övertalningskampanj. Men det skulle ju kunna vara så att ni kan mötas i hans tankar och kanske blir det ett barn till senare?