• Anonym (Clara)

    Skild förälder, dotter aldrig nöjd

    Dotter på 11 år, skild sedan många år, den andra föräldern har ny familj också sedan många år medan jag mestadels valt att vara singel för att jag trivs med det.

    Men dottern påpekar ofta att vi inte är som en hel familj, det är de hos den andra föräldern enligt henne och jag börjar tröttna på det snacket. Hon kan lika gärna ringa till mig och klaga på bonusfamiljemedlemmarna, och blir nästintill aldrig nöjd oavsett. Hos mig får hon massor med tid och det är delvis därför jag valt att vara ensam, hon har en hel del problematik och vissa diagnoser som gör att det kan vara skönt för henne att slippa anpassa sig till andra och att jag har möjlighet att ge henne fokus och stöd.

    Jag vill heller inte bjuda in vem som helst i vårt liv med hennes ilska och utbrott.

    Sen kommer såna vredesutbrott om att jag är så dålig, vi har bara lägenhet och inget hus, vi är ingen familj och jag har inga regler osv; fast jag har det.

    Då kommer osäkerheten som ett brev på posten. Nån som är i liknande sits eller nåt bra råd till mig?

  • Svar på tråden Skild förälder, dotter aldrig nöjd
  • lövet2
    Anonym (Clara) skrev 2021-01-18 22:09:03 följande:
     Hos mig får hon massor med tid och det är delvis därför jag valt att vara ensam, hon har en hel del problematik och vissa diagnoser som gör att det kan vara skönt för henne att slippa anpassa sig till andra och att jag har möjlighet att ge henne fokus och stöd.
    Du skriver inte vilka diagnoser, men det där ständiga klagandet följer tyvärr med vissa diagnoser.

    Min dotter har Aspergers, och något som är typiskt där är man hakar upp sig på det som är fel. Säg t ex att hon är på en skolutflykt, där allting är fantastiskt roligt. Hon skrattar och har kul hela dagen. När hon kommer hem säger hon "Det där var den värsta dagen i mitt liv! Vi skulle få hamburgare till lunch, och så blev det varmkorv i stället! Det var jätteäckligt!". Den lilla detaljen är alltså vad hon minns just efteråt. Hon kan inte se helheten, utan hon ser en kul grej, en annan kul grej och så en som var jättefel - och den måste hon bara klaga på.

    Det tär på humöret att bli kritiserad hela tiden och att behöva lyssna på ständiga klagovisor. Jag har tagit upp det med BUP, och de har inget annat råd än att jag ska se till att träffa andra föräldrar i liknande situation. Prata med andra som upplever samma sak, så jag på riktigt förstår att det inte är mig det är fel på.
  • Anonym (Clara)
    lövet2 skrev 2021-01-18 22:53:11 följande:

    Du skriver inte vilka diagnoser, men det där ständiga klagandet följer tyvärr med vissa diagnoser.

    Min dotter har Aspergers, och något som är typiskt där är man hakar upp sig på det som är fel. Säg t ex att hon är på en skolutflykt, där allting är fantastiskt roligt. Hon skrattar och har kul hela dagen. När hon kommer hem säger hon "Det där var den värsta dagen i mitt liv! Vi skulle få hamburgare till lunch, och så blev det varmkorv i stället! Det var jätteäckligt!". Den lilla detaljen är alltså vad hon minns just efteråt. Hon kan inte se helheten, utan hon ser en kul grej, en annan kul grej och så en som var jättefel - och den måste hon bara klaga på.

    Det tär på humöret att bli kritiserad hela tiden och att behöva lyssna på ständiga klagovisor. Jag har tagit upp det med BUP, och de har inget annat råd än att jag ska se till att träffa andra föräldrar i liknande situation. Prata med andra som upplever samma sak, så jag på riktigt förstår att det inte är mig det är fel på.


    Tack för svar! Inte Aspbergers men adhd & trotssyndrom. Kände en lättnad av bara ditt svar faktiskt, och hon är manipulativ och vet hur hon ska såra mig (tyvärr) så då kommer ofta det här. Väldigt tråkigt att det funkar =(
  • FuckGoggleAskMe

    Någon gång har tonårssonen antytt att det skulle varit bättre att jag haft en partner (som kanske haft barn), han gillar stora familjer, som jag bara kan erbjuda honom när vi reser till Sverige och träffar släktingar. 
    Hos pappan (som han träffar väldigt sällan), finns flickvännens syskon och det är ju kul.
    Innan han blev tonåring var han ett mammaplåster, och blev svartsjuk om jag tittade på ett annat barn i lekparken, så ja, han hade ju inte varit så glad om jag skaffat partner då, även om han tror det nu.
    Men även om han antytt någon gång att vi är en konstig familj (alla hans bästa kompisar lever i kärnfamiljer med syskon) så säger han att han är ju van vid vår lilla familj och tycker det är normalt. 
    Grundgrejen är ju det att är barnet 11 år eller äldre, är ju allt man gör fel. Fast dom känner nog ändå att det är rätt. 

Svar på tråden Skild förälder, dotter aldrig nöjd