Särbo
Hej!
Jag och min särbo träffas när vi kan. Han har varannan vecka och jag är ledig varannan helg och vi båda ledigt samma helger.
Problemet- Jag håller på att brista av frustration av något slag.
Han är snygg snäll omtänksam och verkar mest normal av oss båda. Vi har sedan vi träffades ALDRIG bråkat( ett år )
Han försöker komma förbi efter jobbet på vägen hem den veckan han är barnledig det blir en gång den veckan ca 1-2 timmar.
Ibland träffas vi på helgerna med barnen oftast på hans önskemål.
Vi brukar alltid träffas de barnlediga helgerna om ingen av oss har något annat på g. Men ändån känns som att jag vill ha något mer ut av vår relation.
Jag blev rätt illa behandlad av min exman som inte uppskattade mig men det är passé. Jag vill kanske känna att jag är nr1 och såhär går inte riktigt att skapa den känslan.
Jag tycker om hans barn men är av naturen inte barnkär Men det funkar och de är snälla och barn som de är med alla dess egenheter. Våra barn trivs ihop så intet konstigt.
Jag skulle vilja bo med honom för att kunna dela även vardagen men jag vet inte om jag orkar med barnbiten med konflikter och att de såklart vill ha 1:a tjing på sin pappa. Men jag vill inte leva såhär som i karantän och bara ses när det går.... hjälllllp! Obs! Problemet ligger inte hos barnen även om det är påfrestande på olika sätt. Det ligger hos mig!