Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Idag vill jag bara ge upp

    Ons 20 jan 20:48 Läst 0 gånger Totalt 16 svar
    Anonym (Ledse­n och så oändli­gt trött mamma)
    Visa endast
    Ons 20 jan 20:48

    Jag har tre barn, samtliga med diagnoser. Jag har skrivit om vårt liv tidigare, så känner du igen det är det antagligen någon tidigare tråd.

    Idag är en sån dag där jag bara vill säga upp mig som mamma och gå och gräva ner mig nånstans.

    Ena barnet (adhd, odd och troligtvis autism) har varit så arg och lättretlig i flera dagar nu. Så otroligt uppkäftig och vid minsta lilla blir hon rasandes, slåss, sparkas, kastar saker, smäller i dörrar, skriker etc... Vad jag än gör så blir det inte bättre. Hon kan vara supermysig så länge allt går som hon vill, men säger jag tex åt henne att det är dags att byta om till pyjamas så blir det genast utbrott. Idag var hon rasandes över att hon inte kunde välja vad hon skulle titta på och kastade ipaden i golvet.

    Uppepå det så hade jag två andra krävande barn med sina egna problem och så en arg make som skriker på barnen över att de inte lyssnar och ständigt lägger halkar in på ett bananskal för att lägga sig i när jag försöker hantera barnen utan att det blir totalt kaos.

    Jag mår inte alls bra och min ångest börjar bli starkare igen... Jag försöker vara lugn, fiska för att se om det är något speciellt som gör att hon är extra känslig just nu, men allt är bra enligt henne.

    Vet inte vad jag vill med tråden, behövde skriva av mig, försöker påminna mig om att det här bara är en dag och att det förhoppningsvis blir en bättre dag i morgon... Just nu känner jag mig totalt värdelös. Låtsas duscha för att få en stund ifred och jag är så nära att bryta ihop.

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Ons 20 jan 21:00 #1

    Kanske du behöver prata med en egen psykolog elller terapeut om situationen, eller parterapi. Antar iaf att ni sökt hjälp hos vården?

  • Anonym (Tirre­)
    Visa endast
    Ons 20 jan 21:13 #2 +1

    Sök stöd vännen!
    Och tvinga din man att söka stöd med.
    Det ni går igenom är svintufft.
    Jag har två krävande barn med diagnoser och enda sättet att överlvea så har jag stöd av andra föräldrar och vi (utan skuld eller skam!), se till att få 1 natt helt själv varje vecka. Vi bjuder vår partner på det.
    Jag har tillgång till en liten lägenhet som en vän inte använder och brukar vara där må-tis medans min man sover hos sina föräldrar tor-fre. Handlar om att få andrum.
    Vi upplever det svårt att lämna ifrån oss barnen till våra föräldra och vänner pga. deras svårigheter.

  • Anonym (Först­år dig TS)
    Visa endast
    Tor 21 jan 00:58 #3

    <3 Förstår dig TS <3 <3

  • Anonym (Först­år dig TS)
    Visa endast
    Tor 21 jan 01:01 #4
    Anonym (Tirre) skrev 2021-01-20 21:13:30 följande:

    Sök stöd vännen!
    Och tvinga din man att söka stöd med.
    Det ni går igenom är svintufft.
    Jag har två krävande barn med diagnoser och enda sättet att överlvea så har jag stöd av andra föräldrar och vi (utan skuld eller skam!), se till att få 1 natt helt själv varje vecka. Vi bjuder vår partner på det.
    Jag har tillgång till en liten lägenhet som en vän inte använder och brukar vara där må-tis medans min man sover hos sina föräldrar tor-fre. Handlar om att få andrum.
    Vi upplever det svårt att lämna ifrån oss barnen till våra föräldra och vänner pga. deras svårigheter.


    Jättebra upplägg med att få en natt i veckan ifred från familjen! Jag tror att det är ett vinnande koncept och att många par med extra krävande barn kan undvika separation/skilsmässa om man har möjlighet att använda sig av det konceptet.
  • Anonym (Ledse­n och så oändli­gt trött mamma) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 21 jan 10:14 #5
    Anonym (Tirre) skrev 2021-01-20 21:13:30 följande:

    Sök stöd vännen!

    Och tvinga din man att söka stöd med.

    Det ni går igenom är svintufft.

    Jag har två krävande barn med diagnoser och enda sättet att överlvea så har jag stöd av andra föräldrar och vi (utan skuld eller skam!), se till att få 1 natt helt själv varje vecka. Vi bjuder vår partner på det.

    Jag har tillgång till en liten lägenhet som en vän inte använder och brukar vara där må-tis medans min man sover hos sina föräldrar tor-fre. Handlar om att få andrum.

    Vi upplever det svårt att lämna ifrån oss barnen till våra föräldra och vänner pga. deras svårigheter.


    Det hade varit underbart, men min man skulle aldrig gå med på det. Han tar öht väldigt lite riktigt ansvar för barnen. Hans syn på att "hjälpa till" är att tex spela tv-spel med dem så jag får laga mat ifred på helgerna. Han kommer på massa nya regler, som att de från en dag till en annan inte längre får spela på sina plattor på vardagarna. Ett beslut som bara innebär att jag får hantera ännu mer bråk och skrik medan han sitter inlåst på kontoret och "jobbar". Passande nog är det alltid något möte när barnen är som svårast.

    Och han gnäller på mig och påstår att jag daltar med den yngsta (5 år) som alltid gör nuggets till henne och för att jag köpt saker som är okej att bita på istället för att "se till att hon slutar vara en bebis". Han vägrar förstå att det inte handlar om det. Hon har SÄ, hon kan spy rakt över bordet om man försöker få henne att äta något hon inte vill ha och bitandet har jag försökt få henne att sluta med i flera år, det går inte! Har hon inte saker hon får bita på så biter hon sönder annat istället.
  • Anonym (Ledse­n och så oändli­gt trött mamma) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 21 jan 10:17 #6 +1
    Anonym (L) skrev 2021-01-20 21:00:39 följande:

    Kanske du behöver prata med en egen psykolog elller terapeut om situationen, eller parterapi. Antar iaf att ni sökt hjälp hos vården?


    Jag har gått hos psykolog i flera omgångar, det ger mig inget. Kanske är det de psykologer jag haft som inte varit bra, men de kan ju ändå inte göra något åt hemsituationen. Det är min man som måste växa upp och inse att barnen är lika mycket hans ansvar som mitt.
  • Anonym (varda­gen)
    Visa endast
    Tor 21 jan 11:24 #7
    Anonym (Ledsen och så oändligt trött mamma) skrev 2021-01-21 10:17:16 följande:
    Jag har gått hos psykolog i flera omgångar, det ger mig inget. Kanske är det de psykologer jag haft som inte varit bra, men de kan ju ändå inte göra något åt hemsituationen. Det är min man som måste växa upp och inse att barnen är lika mycket hans ansvar som mitt.
    Ja det känns som du vet vad som saknas för att göra det trevligare hemma.. Mer stöttande och självständig partner <3 Vet inte hur man löser sånt där om man är medelålders, eller 40+ eller vad man ska säga. Det sägs att det är enklare att byta beteenden och få ny förståelse för hur man ska handla i relationer och världen när man är några år yngre. Och då menas det individer som verkligen behöver mogna, inte de som redan har sån livsstil att man ständigt observerar, lär sig tolka sig själv om och om igen, och ändrar sig för att bli bättre, etc. Du verkar vara en bra förälder jag vet att "gud" eller "universum" aldrig skulle utmana en genom livet med något man inte skulle klara av. Det här är tecken på hur kapabel du är, men jag hör att det är frustrerande. Jag önskar du kunde få lite mer andningsrum hemma, så att du kunde få fortsätta vara avslappnad och glad medan du fortsätter vara den underbara föräldern du är. Du är det. Ha en fin dag <3
  • Anonym (L)
    Visa endast
    Tor 21 jan 11:38 #8
    Anonym (Ledsen och så oändligt trött mamma) skrev 2021-01-21 10:17:16 följande:
    Jag har gått hos psykolog i flera omgångar, det ger mig inget. Kanske är det de psykologer jag haft som inte varit bra, men de kan ju ändå inte göra något åt hemsituationen. Det är min man som måste växa upp och inse att barnen är lika mycket hans ansvar som mitt.
    Har du berättat för psykologen allt det du skriver om här i tråden? Tänker också på nåt sätt att ställa ett ultimatum till mannen, sluta tvätta hans kläder t ex. Vad säger dom på BUP?
  • Anonym (Kram!­)
    Visa endast
    Tor 21 jan 12:07 #9
    Anonym (Ledsen och så oändligt trött mamma) skrev 2021-01-21 10:14:47 följande:
    Det hade varit underbart, men min man skulle aldrig gå med på det. Han tar öht väldigt lite riktigt ansvar för barnen. Hans syn på att "hjälpa till" är att tex spela tv-spel med dem så jag får laga mat ifred på helgerna. Han kommer på massa nya regler, som att de från en dag till en annan inte längre får spela på sina plattor på vardagarna. Ett beslut som bara innebär att jag får hantera ännu mer bråk och skrik medan han sitter inlåst på kontoret och "jobbar". Passande nog är det alltid något möte när barnen är som svårast.

    Och han gnäller på mig och påstår att jag daltar med den yngsta (5 år) som alltid gör nuggets till henne och för att jag köpt saker som är okej att bita på istället för att "se till att hon slutar vara en bebis". Han vägrar förstå att det inte handlar om det. Hon har SÄ, hon kan spy rakt över bordet om man försöker få henne att äta något hon inte vill ha och bitandet har jag försökt få henne att sluta med i flera år, det går inte! Har hon inte saker hon får bita på så biter hon sönder annat istället.
    Låter lite som lekpappa som tyvärr försvårar och bidrar till stressen då han inte är konsekvent eller lugn. 
    Låter bra hon har sina bitleksaker, hon är inte så gammal ändå, alla barn har olika behov. 

    Hur har du det med hjälp från familjemedlemmar?
    Har du någon möjlighet att ha dagmamma (som kan diagnoserna det handlar om) för åtminstone ett av barnen?

    Du behöver avlastning, om än bara för en stund. Du finns bara där för andra hela tiden, ingen finns där för dig. Det blir för mycket tillslut.
  • Anonym (Kram!­)
    Visa endast
    Tor 21 jan 12:11 #10
    Anonym (Ledsen och så oändligt trött mamma) skrev 2021-01-21 10:17:16 följande:
    Jag har gått hos psykolog i flera omgångar, det ger mig inget. Kanske är det de psykologer jag haft som inte varit bra, men de kan ju ändå inte göra något åt hemsituationen. Det är min man som måste växa upp och inse att barnen är lika mycket hans ansvar som mitt.
    Ja, om psykologerna inte kan ge användbara råd i hur er hemsituation förbättras så kommer du fortsätta vara stressad. Finns ju de som bara sitter och nickar och frågar "hur känns det?"...  Inget fel med det men det låter som du håller på att gå i bitar och behöver hjälp nu som funkar.

    I nuläget låter det som din man är ett barn extra...
    Har du suttit ned ordentligt med din man och kommit överens om gemensam strategi som ni inte viker från och att dela ansvar? Kan han gå med på något sånt?
    Hur säger han när du säger att du knappt orkar längre?
  • Anonym (Utbrä­nd)
    Visa endast
    Tor 21 jan 16:05 #11

    Kan det vara så att din man också har en diagnos?

    Min ex man var precis likadan och tog aldrig riktigt ansvar.

    Orkade tillslut inte längre och skilde mig. Det var tufft för honom i början o ha barnenhelt själv, men nödvänligt för att han skulle lära sig och att jag skulle hinna andas. Det är inte perfekt och jag drar fortfarande det största lasset, men bra mkt bättre än innan.

  • Anonym (Ledse­n och så oändli­gt trött mamma) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 21 jan 16:10 #12
    Anonym (Utbränd) skrev 2021-01-21 16:05:11 följande:

    Kan det vara så att din man också har en diagnos?

    Min ex man var precis likadan och tog aldrig riktigt ansvar.

    Orkade tillslut inte längre och skilde mig. Det var tufft för honom i början o ha barnenhelt själv, men nödvänligt för att han skulle lära sig och att jag skulle hinna andas. Det är inte perfekt och jag drar fortfarande det största lasset, men bra mkt bättre än innan.


    Nej det har han inte, men jag har. Han har många gånger påpekat att det är mig de fått det ifrån.
  • Anonym (mamma till tre)
    Visa endast
    Tor 21 jan 17:24 #13

    Att han inte har någon egen diagnos är väl ingen ursäkt, hälften av generna är fortfarande hans. Tycker inte att det låter som att du får så mycket stöd av honom i det här. Jag har själv tre barn varav en med autism och en troligtvis något liknande. Deras pappa är sannolikt autistisk medan jag har adhd. (Yay)

    Jag skilde mig från honom för ett par år sedan och måste säga att det är förvånansvärt mycket lättare att vara ensamstående. De är med honom varannan helg. Dessa barn behöver extra mycket förutsägbarhet och trygghet, och två föräldrar som är osynkade fungerar inte då.

    Generellt tycker jag att endast den förälder som har hand om barnen får hitta på regler. Det är alldeles för lätt att sitta på jobbet och hitta på att barnen inte ska sitta vid plattorna när man inte behöver lägga två fingrar i kors för att hantera konsekvenserna....

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Tor 21 jan 17:34 #14
    Anonym (L) skrev 2021-01-21 11:38:57 följande:
    Har du berättat för psykologen allt det du skriver om här i tråden? Tänker också på nåt sätt att ställa ett ultimatum till mannen, sluta tvätta hans kläder t ex. Vad säger dom på BUP?
    Jag tar min fråga igen, även om det nog inte är nån vits. Du har nog inte berättat precis allt för psykologen, ej heller med BUP eller habiliteringen (gissar jag), annars hade du skrivit det.
  • Anonym (Först­år dig TS)
    Visa endast
    Tor 21 jan 21:57 #15 +1

    Även om du inte jobbar TS så är det, enligt mig, viktigt att du får bli sjukskriven, dvs att en läkare på vårdcentralen skriver ett sjukintyg om att din arbetsförmåga är nedsatt med 100 %. Om du får ett sådant sjukintyg så har du rätt till att ha barnen fulltid på dagis och fritids. Den yngsta är ju bara 5 år.. du har många långa och tunga år kvar framför dig innan alla barnen är flygfärdiga. Du behöver få vila på dagarna medan barnen är på dagis, i skolan och på fritids. Detta för att du ska orka i längden. Styrkekram till dig TS <3

  • Anonym (Samma­)
    Visa endast
    Tor 21 jan 22:07 #16

    Jag är oxå mamma åt flera barn och min man beter sig ofta som din.

    Jag känner igen den känslan!!! Vi är inte ensamma, tack o lov! :)

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll