Jag och maken har inte pratat på 9 dagar...

Spelar det någon roll egentligen vem som har rätt eller fel. Antingen vill man upprätthålla en bra relation och då tar man första steget för att försöka reda ut det, eller så kanske man inte tycker det är värt och då får man ta sig en funderare och kanske gå skilda vägar.

Men när det finns barn i huset så förstår jag inte hur man kan låta det gå 9 dagar, de lär ju fatta att något är fel och känner garanterat av stämningen. Oansvarigt av er båda att inte reda ut det. Ibland får man faktiskt svälja sin stolthet och be om ursäkt för husfridens skull.

Om han brukr ta första steget så kanske det är dags för dig att lyfta på arslet ich bjuda till för en.gpngs skull? Han kom t om hem ifrån jobbet för att han.hade varit orolig? Vad har du att sura över?

Du låter jävligt bortskämd ärligt talat!

Jag håller med övriga. Vill du att förhållandet ska fungera måste du växa upp och ta första steget. Spelar ingen roll vem som hade rätt eller fel från början. Ni är gifta och har barn ihop. Då kan ni inte bara tjura som tonåringar och låta er relation förfalla över ett missförstånd. För det känns ju som en sån liten grej att förstöra era liv över. Du kunde inte svara på sms på nån timma så han blev orolig och rädd. Jag fattar inte riktigt vad som är problemet?

Säg att du är ledsen att det blev som det blev och att ni får ni prata ut och komma över det här. Fattar inte hur man kan låta ett bråk fortsätta i över en vecka. Ni har båda betett er dåligt i den här situationen. 

Vilken jävla mansbebis du är tillsammans med. Oj, du kunde inte svara i telefonen en timme mitt på dagen och då kastar han sig hem, utom sig av oro? Knappast. Han låter snarare som en kontrollfreak. Kontrollerar han dig annars också? Låter inte friskt.

Tycker egentligen inte att det är du som måste bryta isen, men har ni barn i huset så påverkar detta dem också, barn märker sånt och det kan skapa mycket oro. Fundera på hur du vill ha ditt liv, med eller utan karln, för ni kan ju knappast gå runt resten av livet och inte prata med varandra.

Parterapi säger jag bara. Verkar vara flera olösta knutar här.

Om han brukar ta första steget så kanske det är dags för dig att lyfta på arslet och bjuda till för en gångs skull? Han kom t om hem ifrån jobbet för att han hade varit orolig? Vad har du att sura över?

Du låter bortskämd ärligt talat!

Jag tyckte det var så j-vla överdrivet...jag hade en läkartid och smsade på morgonen...sen fick jag värvvs föräldralediha syrran att passa vår bebis i bilen eftersom det är totalförbud på kliniken då jag kunde inte ta med mig bebisen...sen så gsllskrek barnet i bilen så han fick hålls i min telefon (brukar sällan titta så då vart han helt tyst och tittade en stund(..jag sa det sedan jaha du är hemma kö 13 jag anslöt strax efteråt...jag förklarade att batteriet hade tagit slut vilket stämde....jag upplevde att han gått tidigare och sen upptäckt att jag inte var tillbaka 4 h efter besöket och därför blev sur...vi hade stannat och käkat i bilen på vägen hem och ställt oss vid en avlägsen plats...vad är problemet?...jag vill inte underblåsa detta beteende och jag har gjort absolut 0 fel...sen på helgen var jag i pulkabcken med båda barnen hela dagarna i princip och han själv kom 22 på söndagen...inte blir jag sur för det...sen så kan man självklart ha fulladdat mobil och svara på stuns.om.man inte har barn i hasorna..då kan man faktiskt vänta..

Jag tror inte ens att han kom hem pga oro utan att han hade gjort sitt för dagen...orolig för vad lixom..det är inte så att jag sitter i telefonen hela dagarna utan jag svara när jag har tid eller återkommer senare om jag har fullt upp med barnen.

Du gick iväg delvis för att du inte ville att 8-åringen ska se er gräla, för han lever i tron att ni aldrig gör det. Ändå har du och maken inte pratat på nio dagar och sover i olika rum. Tror du inte att 8-åringen märker och lider av det? Och har bebisen alls umgåtts med sin pappa nu? 

En liten sak har växt sig så enorm. Ni behöver prata om er situation, ert mående, er relation, parterapi är verkligen ingen dum idé. Men, allra först måste ni ta itu med denna situation och sluta sura och förstöra. Det viktigaste är inte vem som gjorde vad, utan att någon nu tar initiativ till att göra slut på denna galna situation ni har nu.

Ni låter fruktansvärt omogna för att vara vuxna människor! Och varför utsätter ni 8-åringen för detta? Ibland blir man osams. Det är inte farligt. Då löser man det. Det är en bra sak att lära barn. Just nu lär ni honom motsatsen.

Ni är sjukt barnsliga bägge två. Och vad utsätter ni det äldre barnet för?

Jösses!

Överreaktion av honom att rusa hem och kontrollera vart du var. Och samtidigt så löjligt att låta en sån grej leda till 9 dagars silent treatment. Väx upp!

Klart att det där påverkar 8 åringen, och antagligen på ett sämre sätt än att ni bråkat klart och blivit sams.

Kan ni inte kommunicera och reda ut så lär ju problemen hopa sig och explodera. Dags att steppa upp!

Det här låter ju hemskt. Ni verkar ju helt sakna förmåga att kommunicera. När man läser beskrivningen om vad som hände så borde det ju ha kunnat lösas så himla enkelt.

Han - "Jag får ingen kontakt med henne. Tänk om det har hänt något? Jag åker hem och kollar."
Hon - "Ingen fara. Du fick inte tag på mig pga X och Y, men vad rörd jag blir över att du blev orolig"
Han - "Sorry att jag överreagerade"
Hon- "Sånt händer"

TS - du vill ha hjälp med lösning på problemet, men kan inte ens tänka dig att ta det första steget för att prata och reda ut hur ni behandlar varandra, utan ställer dig i hörnet med armarna i kors och är jättenoga med att påpeka att du minsann har gjort noll fel, och att det alltså är HAN som ska fixa alltihop.

Börja med att prata med varandra. Kanske inleda med ett enkelt "Du, det här blev ju jättetokigt. Jag saknar dig". (Om du gör det, förstås)

Eller så är det han som kör med en skum härskarteknik och försöker kontrollera TS, om man läser lite långsammare.

Hej vännen.

Vad vill du från relationen med din make?
Älskar ni varann och vill fortsätta vara tillsammans?

Om, ja, så kan parterapi (inte bara att du går) vara något för er så ni lär er kommunicera och förstå varann bättre. Skulle han vilja det?

Blev han arg på dig för att du inte svarade när du var hos läkaren? Är han kontrollerande? 

Tycker ni behöver reda upp situationen istället för lågmält psykiskt krig som inte heller är bra för barnet. Hursomhelst tycker jag det ändå verkar överdrivet? Han brydde sig men kanske gick lite långt och förväntade sig svar snabbare. Det går ju inte att göra något nu: Spelar ju inte så stor roll.

En sak noterar jag och det är texten hur du lyfter att du gör markservicen och hur du gör mer än honom, mer än du egentligen klarar av osv osv. Jag tänker såhär han jobbar heltid(?) handlar ofta efter jobbet och har dessutom ansvar på natten??! För att du sover tungt.. hur mycket ska han orka? Hade det varit tvärtom hade du säkert förväntat dig mat på bordet; fixat hemma för att du haft det så ?tufft? på jobbet och han varit hemma. Om han jobbar 8 timmar då är det väl självklart att du tar hand om barnet och hemmet. Det är ingen extra insatts och som du ska ha en applåd av eller något som är speciellt extra jobbigt. Man hjälps ju åt. Han brukar ofta som du säger be om ursäkt eller ta ett steg för att ni ska komma vidare och få bättre stämning. Att han inte gjort det nu är kanske ett tecken på att nu är måttet snart rågat. Att han inte längre kommer komma krypandes och be om ursäkt längre först som han gjort ofta fast båda kanske gjort fel. Var man har sin gräns.

Instämmer. Det låter inte alls friskt. Är det så att du lyckats skaffa en ny man som är lika elak som din förra?

Och sen undrar jag varför så många skaffar barn nästan direkt i nya relationer?

Eller så kör TS med härskarteknik med sitt jag måste lämna konflikten och sedan slient treatment på det... Det verkar ju vara han som varit den som initierat att de ska bli sams tidigare.

Han överreagerade och startade därmed bråket eftersom han antagligen var skärrad och TS reaktion på det är att lämna konflikten och sedan nochalera honom (inte prata och inte laga middag som jag förstår inledningen).

Så kan det också vara. Fortfarande inte sunt att rusa hem från jobbet bara för att ens föräldralediga sambo inte svarar i telefonen på några timmar. Låter som en dysfunktionell relation allround.

Så kan det förstås vara. Två fel gör ju inte ett rätt. Att det fungerar som flyktstrageti att fly undan konflikten pga utbrändhet utesluter ju inte att det upplevs som straff för den som blir utsatt för silent treatment.

Absolut, helt klart osund relation!

Oavsett vem som använder härskartekniker så beteer de sig båda illa åt.