Ensam, pandemi...

Jag hade innan det här med corona ett problem i att jag inte hade några vänner. Började lite smått 2019 med några aktiviteter där jag tänkte att det senare kunde leda till något socialt utbyte. Men hann ju knappt börja innan det här kom. Nu är allt det jag började med stängt "tills vidare" sedan i våras.

Jag fyller snart 23 och känner mig väldigt stressad, och att det aldrig verkar gå över, tvärtom blir ju allt bara mer nedstängt. Det enda umgängesalternativ jag har är min mamma. Det enda jag gjort det här senaste året är att ibland gå på promenader med henne, jag bor hos min pappa men han är aldrig hemma och har aldrig någon tid. Känns som att jag börjar bli galen på den här tillvaron. Just att man inte heller kan ersätta den sociala bristen med nåt annat, inga museer, butiker, bara sitta hemma ensam eller traska runt i kyla och slask. Ja just det, jobbet förlorade jag också i våras.

Fler som hamnat i den här situationen? De som hade sina vänner innan fortsätter ju att vara med dem men det går ju inte att vara i sammanhang där man kan träffa nya... och tiden bara flyger iväg känns det som. Har varit ensam såhär sedan gymnasiet. Visst jag har såklart inte blivit smittad och knappast heller bidragit till spridningen, alltid något, men hur många lever faktiskt såhär? Man mår i alla fall skit av det mentalt.