Kan inte sluta älta, var kollegan en narcissist/psykopat?

Ja, troligtvis!
Min historia ser ut precis som din, det hade kunnat varit jag som skrivit. För mig slutade det med att jag blev tvingad att säga upp mig själv, min kollega hade fått alla andra inklusive chefen att vilja bli av med mig. Det har gått över sex år nu och jag har fortfarande svårt att lita på mina nya kollegor. Jag har också haft jättesvårt att få jobb, vilket också bidragit till att jag fortfarande inte mår bra. Den karriär jag hade då är borta och jag jobbar inte längre inom det yrke jag är utbildad för. Det enda jag är glad över, och det borde du också vara, är att jag lever. Självmord låg väldigt nära på slutet.

Ja. Jag har också varit med om det. Vikarierade på en arbetsplats där jag kom väldigt bra överens med alla, jobbade typ alltid och var alltid positiv och engagerad. Hade kul med alla och var uppskattad för min inställning och att jag jobbade hårt. Vi var fler vikarier men stöttade varandra och hade kul ihop. Så började det en ny, yngre kille, som jag tog på mig att introducera. Var välkomnande och såg till att han skulle trivas och lära sig rutinerna. Först var han trevlig och lite som ett plåster, men sen övergick det i trakasserier och mobbning mot bara mig, samtidigt som han fjäskade för alla andra. I början fattade alla att han gjorde så, jag tog upp det med arbetsledaren och chefen och dom verkade tro på mig, men sen slutade det med att alla tyckte att JAG skulle byta arbetsplats då det behövdes fler vikarier på ett annat ställe. Jag var mest erfaren hette det, och så skulle jag ju slippa honom. Jag hade älskat den arbetsplatsen och alla kollegor, det kändes skit. Dessutom slutade det med som du sa att ingen verkade bry sig om när jag slutade. Han fortsatte jobba kvar som vikarie i flera år.

Ni gjorde helt rätt som sa upp er allihop! Och du TS, du ska veta att om du hade sagt ifrån på skarpen hade det antagligen bara förvärrat situationen. Det är lätt att lägga skulden och ta ansvaret för att lösa situationen på sig själv, men i ett sånt här läge finns det bara en sak att göra - lämna. Jag tror att du kommer att förstå det på sikt. DU har inte gjort något fel!

Jag känner verkligen med er alla, det är så svårt att bli trakasserad/psykad/mobbad på sin arbetsplats. Jag har blivit utsatt för sanmma sak och det är det mest känslomässigt påfrestande jag har upplevt. Sånt här sätter djupa spår i själen.

Japp. Defintivt psykopat/psykopatiska drag. Det är ingen idé att älta, det spelar ingen roll vad du hade gjort. Du kan inte ?vinna? över en psykopat eftersom de inte bryr sig. Det finns inget du skulle kunna gjort eller sagt för att få henne att sluta eller på något sätt känna sig dum eller ångra något. De känner inte känslor som vi gör och de ser snarare det hela som en lek. De kan t.ex börja mobba och manipulera folk på det sätt du beskriver bara för att de är uttråkade (och de blir lätt uttråkade) och vill ha något ?kul? att göra. De tycker det är roligt att se vad som händer och hur du reagerar. De förstår att du blir upprörd/ledsen/arg/sårad etc men bryr sig inte (utan tycker bara det är kul) och de blir själva inte emotionellt påverkade av något du eventuellt gör/inte eller säger/inte säger tillbaka till dem. Plötsligt en dag kan de också släppa ?leken? de leker med dig lika plötsligt som det kan ha startat och gå vidare till ett nytt offer.

Har också varit utsatt på mitt fd arbete. Två kvinnliga medarbetare som fick med sig chefen mot mig. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om dem även om detta hände för länge sen. Har tidigare aldrig haft problem på någon arbetsplats med någon. 

Jag skrev inlägg #6 och har tänkt idag på det du skrev i trådstarten om ilskan som inte ger med sig. Jag förstår dig precis. Min historia går kortfattat ut på att jag vände mig till min chef för att en kollega trakasserade mig. Istället för att stötta mig värjde hon sig på alla sätt. Det har fått mig att må fruktansvärt dåligt.  

Jag vet inte om jag någonsin föraktat någon som jag föraktar min chef. Det hon gjort mot mig är värre än trakasserierna. Att inte bli hörd, sedd och stöttad (under så lång tid som det rör sig om) är psykande. En form av mobbing skulle jag vilja säga. Jag vände mig till min chef för att få stöd och i stället blev hon det största orosmomentet för mig i hela den här historian. Hon behandlade mig som om det var jag som var problemet, att hon inte trodde på det jag berättade och som att det var jag som var överkänslig.

Jag har inte kunnat sova utan insomningstabletter under lång tid för att jag ältar och känner en enorm stressnivå dygnet runt. Jag har så mörka känslor så att jag blir dränerad. Och jag känner verkligen igen det där med att spela upp olika scenarier i huvudet om det man skulle vilja få sagt? och det jag skulle vilja att min chef visste är hur mycket hon skadat mig (hon har ingen aning) och hur ryggradslös jag tycker att hon är. Kan tillägga att hon är min fd chef numera. Skulle aldrig kunna jobba för henne igen efter allt som hänt. Men jag mår fortfarande väldigt dåligt över det som hände.

åh sjutton. När tillkom den diagnosen och vilken diagnoskod har den?

Eller är det bara ytterligare ett familjelivsdoktorerande...

åh sjutton. När tillkom den diagnosen och vilken diagnoskod har den?

Eller är det bara ytterligare ett familjelivsdoktorerande...

Jag skrev inlägg #6 och har tänkt idag på det du skrev i trådstarten om ilskan som inte ger med sig. Jag förstår dig precis. Min historia går kortfattat ut på att jag vände mig till min chef för att en kollega trakasserade mig. Istället för att stötta mig värjde hon sig på alla sätt. Det har fått mig att må fruktansvärt dåligt.  

Jag vet inte om jag någonsin föraktat någon som jag föraktar min chef. Det hon gjort mot mig är värre än trakasserierna. Att inte bli hörd, sedd och stöttad (under så lång tid som det rör sig om) är psykande. En form av mobbing skulle jag vilja säga. Jag vände mig till min chef för att få stöd och i stället blev hon det största orosmomentet för mig i hela den här historian. Hon behandlade mig som om det var jag som var problemet, att hon inte trodde på det jag berättade och som att det var jag som var överkänslig.

Jag har inte kunnat sova utan insomningstabletter under lång tid för att jag ältar och känner en enorm stressnivå dygnet runt. Jag har så mörka känslor så att jag blir dränerad. Och jag känner verkligen igen det där med att spela upp olika scenarier i huvudet om det man skulle vilja få sagt? och det jag skulle vilja att min chef visste är hur mycket hon skadat mig (hon har ingen aning) och hur ryggradslös jag tycker att hon är. Kan tillägga att hon är min fd chef numera. Skulle aldrig kunna jobba för henne igen efter allt som hänt. Men jag mår fortfarande väldigt dåligt över det som hände.

Du gjorde helt rätt som slutade. Det går aldrig att vinna mot såna människor. Inte på det sättet man tänker sig iaf. Att man ska stå emot, försvara sig, kanske tom kunna sätta dit eller förnedra tillbaka mot den människan. Att få upprättelse. Det går inte mot en sån människa. Dessa störda personligheter har inte normala känslor som vi har. De har alltid bara en växel till att lägga i för att göra allt värre. Det viktigaste är att du förstår att det inte är du personligen som har gjort fel. Bäst vore om du kunde gå och prata med någon professionell som kan ge dig verktyg till att släppa detta och gå vidare. Jag önskar dig all lycka till!