Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

Jag hänger inte riktigt med, kan du ge exempel på hur en dispyt er emellan kan se ut?

I mitt huvud blir det mest,

Du: "Gud kommer se till att vi tar oss igenom pandemin."

Han: "...men..."

Du: "Ja. Min tro på det stärker mig genom den jobbiga tid vi lever i."

Han: "Men det fattar du väl att gud inte finns? Om han fanns, varför skulle han skapa pandemin till att börja med?"

Och så vidare.

Motstånd kan ibland/ofta handla om att den troende predikar om sin tro och prackar på den andra sina åsikter som den inte bett om. Lite frälst beteende liksom.

Att du mår bra av din tro och ser en mening med den räcker långt. Det behöver du inte förklara närmare än så. Att diskutera existentiella frågor med nån som inte bett om det är aldrig en bra idé.

Jag är aktiv troende och är mycket engagerad i kyrkan i olika uppdrag och min tro är stark. Men min exman var totalt anti. Vi diskuterade aldrig religion och jag gick aldrig in i försvarstal om han nån gång uttryckte sig klumpigt. (typ att religion bara förstör, titta vad vi släpper in i landet, apropå nyheter om våldtäkt etc)

Min man var fullständigt okej med att jag är troende och såg det som min hobby likväl som hans motorcykel är för honom. Men han ville inte höra om det 24/7. Jag fick be ifred och jag kunde ha ett krucifix på väggen och jag gick i kyrkan. Men han ville inte höra.

Jag försökte aldrig predika för honom eller övertyga honom om att gud finns. Det är inte min uppgift. Blir han nyfiken så hoppas jag att han själv kan ta den kontakten som behövs just då med kanske präst, imam eller shaman.. Men inte med mig

Har lite liknande situation. Jag är kristen, min man absolut inte. Han tycker att kyrkan är en bra social institution och pratar ibland om att engagera sig mer i det sociala arbetet som volontär. Han följer med till kyrkan ibland (nu var det längesen jag var på gudstjänst förstås). 

Men vi diskuterar inte tro.  

Däremot så var det ett program på TV som hette Vetenskapen och gud eller nåt liknande, där olika forskare pratade om möjligheten att det finns en Gud och hur det går ihop med vetenskap och där man fick upp ögonen för hur lite vi egentligen vet om allt omkring oss. Det finns verkligen möjligheter att det finns någon gud som vi inte kan förstå och som vi inte vet något om ännu. Han kollade med mig på detta och efter det har han hållit en betydligt lägre profil när det gäller sin tro på att allt som forskning säger är sant - punkt slut.

Är han negativ till just DIN tro eller till ALL tro?

Har han förklarat VARFÖR han är negativ till "tro"?

Ja, förhållanden mellan en troende och en ateist KAN fungera men det kräver att båda parter anpassar sig till situationen.

Ja, så var det när min pappa blev frälst för längesen. Han grät om att vi andra i familjen skulle hamna i helvetet och sånt. Inte alls kul (jag var ca 25 år då). Det tog lång tid innan han lugnade ner sig, men trots att jag numera är kristen så kan han och jag inte prata om sånt. Vi har så olika syn på tro och religion. Jag är medlem i svenska kyrkan och det räknar han knappt som en kristen organisation.

Som du beskriver det låter han rädd och osäker.

Om han beskriver för dig varför han brusar upp så där så kanske du kan lugna honom med förklaringar och förtydliganden om vad det handlar om för din del?

Kan du inte backa lite, inte prata om din tro så mycket? 

Det kan ju faktiskt också handla om att han är rädd för vad tron kan göra med DIG och ert äktenskap. Att du blir insyltad i saker som faktiskt inte alls är bra för dig, att du ska börja förändra dig till någon han inte känner igen och inte vill leva med.

All tro är inte bra tro. All utövning av religion och tro är inte bra. Även jag som aktiv kristen ser mycket som inte borde få kallas tro och ser många människor som sliter sönder sina familjer pga fanatisk inställning som dom tycker är så rätt och så bra.. Tänk Knutby... Tänk Ulf Ekman och Livets Ord... Tänk Uppdrag Granskning och mörkandet av pedofiler inom Jehovas vittnen.. Hur ska din man vara säker på att du inte blir en av dom?

Vi har religionsfrihet i landet, vilket också betyder att vi har rätt att INTE tro.

Tråkigt höra din man trycker ned dig och inte accepterar dig för den du är.

För mig skulle det inte funka om min partner inte accepterade min tro och hur jag lever i mina övertygelser. Han behöver inte dela den, men det skulle inte funka om han var irriterad eller svartsjuk på det jag tror på.

Vissa som blir arga över andras tro kanske känner att sånt de inte kan kontrollera eller se med blotta ögat känns skrämmande eller som nonsens. De reagerar med ilska. 

Kanske också skrämmande för din man att du hittat något som ger dig styrka och tillit i livet? Du utvecklas på ditt sätt och han är inte på samma våglängd längre?

Han förstår inte detta, blir arg och gör dig ledsen.

Tyvärr låter ni för olika här och som ni vuxit isär.

Om han inte kan acceptera din tro och den du är och växer till, kommer ni nog gå skilda vägar. 

<3<3<3

Min man är kristen (ber dagligen till Gud, går regelbundet till kyrkan etc.) och jag är ateist. Vi har inga av de problem som du beskriver, kanske för att vi tillåter varandra att faktiskt tro eller inte tro. Tvärtom har vi massor med intressanta diskussioner om religion.  Ibland kan jag säga: "Nej, det här förstår jag bara inte att du kan tro på!" och min man kan lika ofta ge gliringar för att jag inte har förmågan att tro på det han tror på, men vi gör det med en blinkning och vi har aldrig bråkat om vad den andra tror eller inte tror. Vi skojar ofta om varandras tro/icketro och skrattar mycket kring just det här och våra olikheter i våra olika livsåskådningar. Jag tror att just det är nyckeln till att det hela ska fungera om man ska leva ett liv ihop med olika livsåskådningar.

Min man är också tydlig med att respektera att jag inte vill se/delta vid vissa tillfällen (jag har exempelvis aldrig varit med på en mässa i kyrkan och om han vill gå ner på knä när han ber, så stänger han in sig i ett rum, eftersom jag helt enkelt inte vill delta. Jag har faktiskt aldrig sett honom gå ner på knä och be, trots att han säger att han ofta gör det en gång om dagen.) Att han kan knäppa händerna mer informellt och säga något kort, ifall han är stressad eller bara behöver snabbt "stöd" har jag däremot ingenting emot, eftersom det går på några sekunder. Vi ger och tar, respekterar varandra och pådyvlar ingen någonting.

Redan innan vi fick barn så bestämde vi att vi inte ska påverka vårt barn i endera riktningen och vi är alltid noga med att säga vad vi själva tror/inte tror och att ställa det i relation till vad partnern tror/icke tror ifall våra barn ställer frågor där svaren från oss båda kan vara olika. Vi har idag ett barn som tror på Gud och ett barn som inte gör det, och vi låter det vara så.

Ni måste chilla ner lite och inte ta det så allvarligt. Ni tror olika och så kommer det alltid att vara. Ni kommer aldrig att kunna övertyga den andra att tro eller inte tro.

Jag kan inte välja det. Prova att tro på Oden en dag. Klarar du det? Jag klarar inte det.