Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

Jo det har du rätt i. Han är nog både rädd och orolig. I de lägena (eller i alla andra för den delen) kan han inte förhålla sig neutralt till min tro, så när jag förklarar så svarar han bara med mer rädsla och oro.

När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.

Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.

Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.

Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!

Det kan ju faktiskt också handla om att han är rädd för vad tron kan göra med DIG och ert äktenskap. Att du blir insyltad i saker som faktiskt inte alls är bra för dig, att du ska börja förändra dig till någon han inte känner igen och inte vill leva med.

All tro är inte bra tro. All utövning av religion och tro är inte bra. Även jag som aktiv kristen ser mycket som inte borde få kallas tro och ser många människor som sliter sönder sina familjer pga fanatisk inställning som dom tycker är så rätt och så bra.. Tänk Knutby... Tänk Ulf Ekman och Livets Ord... Tänk Uppdrag Granskning och mörkandet av pedofiler inom Jehovas vittnen.. Hur ska din man vara säker på att du inte blir en av dom?

Vi har religionsfrihet i landet, vilket också betyder att vi har rätt att INTE tro.

Jag hade en vän som blev kristen och till att börja med var jag glad för hennes skull att hon hade hittat något som verkade göra henne glad även om jag själv är ateist och inte vill ha något med religion att göra. 

Men efter ett tag så blev "att vara kristen" en sådan stor del av hennes identitet att det inte gick att umgås med henne längre. Hon krävde att jag skulle acceptera att det fanns en möjlighet att det fanns en gud, men kunde absolut inte acceptera att det fanns en möjlighet att det inte fanns något. Vilket jag tycker är lite vad du gör med din man när du vill att han ska reflektera över dina påståenden som att de kunde vara sanna även för honom istället för att få ge sin ärliga syn på saken. 

Du tycker att han käbblar emot dig och din tro. Men från hans sida så går du runt och sprider fantasier som sanningar och kräver att han på något sätt ska hålla med dig även fast det går emot allt han känner. 

Jag vill helst inte ge specifika exempel för att undvika sakfrågor. Men det kan vara att jag vill dela med mig av mina tankar och upplevelser. T.ex. att jag upptäckt hur mycket bättre jag mår när jag gör och tänker på det här och det här sättet, att det måste hänga ihop med det jag läst om min tro på det här och det här sättet. Eller att jag i förbifarten kommenterar om något som dyker upp ?just det, om det där läste jag också, jag eller min tro tänker på det här viset om detta?.

Ofta blir han helt tyst. Men vid senare tillfälle när allt bubblar över kan han påstå ganska aggressivt: ?Du förmedlar det här som sanning, men du har inga bevis!, JAG tror inte på det här, du pratar för mycket om det här. Och tänk om barnen påverkas av det här negativt?

Jag skulle säga att han är negativ till all tro som inte går att mäta i forskning. Nej han kan eller vill inte ge djupare förklaring, vet inte om det skrämmer honom eller vad det är som gör att han inte kan förklara.

Ja vi försöker verkligen nu, att båda ska acceptera varandras ståndpunkt. Det jag förstått idag är att han tror att jag vill sätta igång en diskussion när jag tar upp något som rör min tro. Det vill jag inte, jag vill bara dela med mig av MIG och mitt inre för att komma nära varandra. Förhoppningsvis har han förstått det nu men kan nog ändå vara svårt för honom att lyssna på.

Är dock väldigt rädd för hur relationen utvecklar sig om jag inte FÅR nämna och prata om det som är jag.

När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.

Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.

Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.

Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!